Hon vågade torka alla tårar utan handskar

Aids-ängeln Kerttu Sturesson tog jobbet ingen annan vågade: Patienterna blev mina vänner

När samhället vände de hiv-smittade ryggen fanns hon där, ängeln på Roslagstulls infektionssjukhus.

I 20 år torkade Kerttu Sturesson tårar utan handskar, grät och skrattade tillsammans med de drabbade.

I morgon står hon på Cirkus scen och tar emot utmärkelsen ”Svenska Hjältars Livsgärning 2013”.

Vissa människor vågar det som ingen annan vågar.

Genom sitt mod kan de förändra livet för tusentals.

En av de som vågat, som gjort skillnad och förändrat är Kerttu Sturesson, 75.

Hon var sjuksköterska på Roslagstulls infektionssjukus i början av 80-talet när nyheterna om den nya, fruktade, sjukdomen som flera homosexuella män hade dött av i USA nådde Sverige.

Spekulationerna var många, ingen visste något säkert – hur spreds sjukdomen, hur farlig var den?

När det första fallet konstaterades i Sverige 1982 var det Kerttu som tagit emot mannen, som pratade med honom och vårdade honom.

Två år senare var mannen död – och HTLV3, som sjukdomen kallades, hade blivit ett begrepp i Sverige.

– Vi visste ingenting, inte hur det smittade, inte hur det skulle botas. Vi kunde bara vårda och lindra smärtorna, säger Kerttu.

Hiv-skräcken spreds i Sverige

Samtidigt spred sig hiv-skräcken i Sverige.

På löpsedlar, i tidningsartiklar och tv-program talades det om ”bögpesten”, det restes krav på att aids-drabbade skulle isoleras i läger för att hindra en epidemi.

Rädslan var påtaglig, fördomarna många – men Kerttu Sturesson fortsatte sitt arbete.

– Jag var aldrig rädd, jag fortsatte precis som tidigare. Jag läste inte så mycket tidningar, jag hade inte tid. Jag hade fullt upp att sköta mitt jobb, säger hon.

Och jobbade gjorde hon de där åren – oavbrutet.

När hon inte fanns på plats på Roslagstulls sjukhus arbetade hon ideellt på aids-jouren, på Noaks Ark och på Venhälsan.

– Det handlade om så mycket mer än att bara ta ett blodprov. Man måste prata också, om ångest, om känslor och om rädslor, säger hon.

Många av de hiv-smittade männen hon mötte blev nära vänner.

På dagarna träffade hon dem på mottagningen, på kvällarna träffades de på RFSU:s lokaler, drack öl och skrattade.

När slutet kom var Kerttu med på begravningarna.

– Vi kom så nära, jag ville följa dem hela vägen, säger hon.

”De blev mina vänner – de som överlevde och de som gick bort”

Genom åren har Kerttu träffat tusentals människor och suttit vid fler dödsbäddar än hon kan räkna.

Trots att hon varit pensionerad i mer än tio år får hon fortfarande samtal från gamla patienter.

– En man ringde mig för bara en vecka sedan. Han grät och ville säga tack. Han hade inte kunnat tidigare, det rev upp för många sår, säger hon.

Att ta emot utmärkelsen "Svenska Hjältars Livsgärning" känns, berättar Kerttu, som ett erkännande.

Både för henne och för alla andra som kämpade under de där åren på 80- och 90-talen.

För alla som torkade tårar utan handskar och vågade – när ingen annan vågade.

– De blev mina vänner, både de som överlevde och de som gick bort, säger Kerttu.