”Tänderna var som stumpar”

Kerstin Nilsson

Karin, 64, räddade 12-åring: Hon hade så ont att hon inte kunde äta

LINKÖPING. Coca-cola och socker­rörsjuice är hennes värsta fiender.

60 år gammal sålde Karin Jonsson sin tandläkarpraktik och åkte till Kambodja för att ge de mest utsatta – de fattiga ­­barnen – gratis tandvård.

I dag har hon hjälpt minst 4 000 barn.

– Jag har inte blivit rik på pengar – men jag har blivit rik på annat. Barnens teckningar är min belöning och jag har ju så roligt.

Trasiga tänder.

Svarta, sönderfrätta stumpar.

Det gör ont i hjärtat att se bilderna på barnens munnar som ­Karin Jonsson, 64, breder ut på köksbordet hemma i sin trevliga lägenhet i Linköping.

– Den här tolvåriga flickan hade så ont att hon inte kunde äta längre. Hon kunde bara dricka och levde på ­Coca-cola. Det är nog det mest tragiska jag har sett, säger Karin.

– Jag fick dra ut sex tänder, men nu kan hon i alla fall tugga på ena sidan.

Just nu är Karin hemma i Sverige. Här njuter hon av blomprakten i sin lilla trädgård, umgås med barn och barnbarn – och tigger ihop pengar från sina sponsorer inför nästa resa.

Ska åka till 60 barnhem

I slutet av oktober bär det av igen.

Den här gången till västra Thailand, till bergsbyarna, nära gränsen till Burma.

Här ska hon under tre månader hjälpa burmesiska flyktingbarn, en utsatt grupp som lever i ett land som inte vill ha dem. De är rätts- och papperslösa, utan skola eller tandvård.

Där vill Karin göra en insats.

– Jag ska åka runt till 60 barnhem, utspridda på landsbygden.

Sin mobila klinik bär hon med sig – i väskor, kassar och lådor. Där ryms allt en tandläkare behöver: en hoppfällbar tandläkarstol, en portabel tandstensmaskin, tänger och andra instrument.

– Jag har allt jag behöver, men inte mer än vad som ryms på en tuk-tuk, säger Karin.

– Ibland åker jag buss, ibland båt och hjälp att bära får jag överallt – ­oftast kommer barnen och möter mig och hjälper till.

Överallt kan hon bygga upp sin ­lilla klinik, på en veranda, i ett hörn av en skolsal.

”Ska få förstklassig vård”

Karin är noga med att poäng­tera att hon ställer samma krav som hemma på hygien, bemötande och behandling.

– Jag har inte sänkt min ambitionsnivå bara för att jag jobbar i ett annat land, med fattiga barn. Min ledstjärna är att de ska ha förstklassig vård, säger Karin.

helskärm

Alla lagningar ska vara snygga – och alla barn får den tid de behöver.

Instrumenten kokar Karin i en stor riskokare – om det finns el. Annars över öppen eld. En sak har dock Karin inte med sig när hon reser runt på öarna och i byarna: en borr.

– Jag använder ett skrapinstrument i stället. Det tar lite längre tid, men det blir lika fint.

Det här är femte vintern som ­Karin Jonsson, helt i egen regi, åker som fattig-tandläkare till Sydostasien.

De tidigare åren har hon varit i Kambodja, där hon till och med har byggt upp en fast klinik, i turist­staden Sihanoukville.

Tuggar på sockerrörsbitar

Allt började med att Karin åkte dit för att hälsa på sin yngste son Pontus, i dag 29, som jobbade som frivillig­arbetare i Kambodja.

På stranden mötte hon de föräldralösa barnen, ”strandbarnen”, som levde ur hand i mun, fattiga, hungriga och utsatta – och med väldigt dåliga tänder.

– De tuggar sockerrörsbitar ­hela dagarna eller dricker sockerrörs­juice och Coca-cola, som fräter sönder tänderna, ­säger Karin.

– Någon fri tandvård för barn ­existerar inte – de familjer som har råd köper tandborste och tandkräm, men det är inte säkert att man ger barnen.

Karin, som jobbat som tand­läkare hela sitt yrkesliv, först 27 år inom Folktandvården, sedan som privatpraktiserande med egen klinik, hade länge tänkt att hon ville göra något mer innan hon gick i pension.

En hjälparbetare på ett barnhem sa de förlösande orden: ”När kommer du?” – och Karin bestämde sig, där och då.

Det var det här hon skulle göra:

Ge de fattiga barnen gratis tandvård

– I Sverige går det en tand­läkare på 1 500 personer – där finns ­ingen. Och jag bestämde mig för att jag kan göra mer nytta där, ­säger ­Karin.

Året var 2005.

Karin åkte hem, skrev till tand­läkare i Linköping och erbjöd sig att städa ur deras källare om hon fick ­deras gamla utrustning.

Hon sålde sin egen praktik, det blev startkapitalet.

helskärm

2007 gick en container ned till Kambodja med all ihoptiggd utrustning – och efter kom Karin.

Hon hyrde en trerums­lägenhet i ­gatuplanet i fattigkvarteren, där hon både kunde arbeta och bo.

Hon anställde en tolk, Bopreak, i dag 25, som så småningom också blev hennes tandsköterska.

– Lite kambodjanska har jag lärt mig, säger Karin.

– Som ”varsågod och skölj” – och ­”gapa”. Och att ”chou” betyder ”ont” och ­”a-chou” ”inte ont”.

– Men jag pratar skånska med ­barnen. Då får jag rätt kroppsspråk – och det förstår de.

Sju månader om året de ­senaste fyra åren har hon jobbet nere i Kambodja. Ungefär tusen barn har hon behandlat varje år – helt gratis.

– De första tre åren bekostade jag allting själv och tog inte ut ett öre i lön. Men ­något så roligt har jag aldrig gjort tidigare. Det är spännande och utmanande och det triggar egot.

Söker efter efterträdare

Numera, för att kunna fortsätta, driver hon verksamheten med hjälp av donationer från en rad små­organisationer.

Men åldern och allt arbete ­börjar ta ut sin rätt – och nu söker ­Karin med ljus och lykta över en eller flera svenska tandläkare som vill fortsätta arbetet på kliniken i Kambodja.

– Den står och väntar på den som vill åka dit och jobba en kortare eller längre tid, säger Karin.

Själv ska hon fortsätta, i mindre skala, så länge hon orkar och tycker att det är roligt.

– Mitt arbete visar att man inte ­behöver så mycket – man kan göra skillnad ändå.