Min historia: ”Jag berättar för att hjälpa mig själv och andra”

Det är troligt skambelagt för mig att prata om mina upplevelser av våld i en tidigare relation men jag gör det om och om igen för att det är inte hos mig skammen egentligen hör hemma. För varje gång jag pratar om det blir jag lite mer fri från honom.

Jag blev blixtförälskad. Han var snygg, världsvan, lite äldre än mig.
Vi inledde snabbt ett förhållande. Jag hade inte så många vänner på grund av ett mindre handikapp. I samma veva som vi flyttar ihop blir han våldsam. Det börjar med ”små” saker som örfilar, dra i håret. Men jag trodde på hans gråtande ursäkter och tänkte att om jag bara kämpar lite mer kommer allt bra.

Mitt råd till alla kvinnor är: om någon går över dina gränser så är det inte en bra man, gå direkt, det blir bara svårare att lämna ju mer tid som går. Läs på om normaliseringsprocessen, det finns mycket information på nätet. Prata med någon du litar på och ring Kvinnofridslinjen. De hjälpte mig. Jag vet att du känner dig ensam, men jag lovar att det finns hjälp att få.

Jag hade aldrig tidigare träffat en man som misshandlat mig. Jag hade själv inställningen: man lämnar efter första slaget. Men det är inte så enkelt. Sakta men säkert bröt denna man ner mig psykiskt. Jag var inte vatten värd och hade så dåligt självförtroende. När den fysiska misshandeln började var jag fast. Vi hade hus, jag studerade och ett barn på väg. Jag kunde inte ta mig ur det... eller så kände jag då i alla fall.

När polis och ambulans kom hade jag förlorat så mycket blod efter misshandeln. När jag vaknade efter operation sa läkaren att om jag hade kommit några minuter senare så hade jag inte klarat mig. Den upplevelsen skakade mig ordentligt. Han fick bara fem år för det han gjorde och dessutom så ringde han och hotade mig från fängelset så dom fick isolera honom. Jag fick gömma mig med hemlig adress och skyddslarm. Jag har mått väldigt dåligt efteråt. Mitt råd till kvinnor i liknande situation är att lämna så fort dom märker av kontroll och svartsjuka kontakta en kvinnojour som kan hjälpa er vidare.

Han var skolans snyggaste kille enligt många tjejer, jag kände mig utvald och såg inte varningstecknen. Hans svartsjuka som blev värre och värre. Det tog inte många månader innan första slaget kom men han var full och dagen efter bad han om förlåtelse, sa hur mycket han älskade mig och jag trodde på honom. Det fortsatte men då var han nykter. Mitt råd till alla tjejer som lever med en sådan "man" är att fly efter första slaget, för det kommer flera hur mycket dom än ber om förlåtelse och bedyrar sin kärlek. Spring innan all din självkänsla och allt självförtroende är borta.

Jag rekommenderar alla kvinnor att anmäla när något händer. Jag gjorde inte det och det blir svårt sen i tingsrätten. Det är också väldigt bra att dokumentera allt någonstans för sig själv, små stödord, tid och datum. Man känner sig ofta väldigt ensam, det är bra att ta kontakt med kriscentrum eller kvinnojour. De är väldigt duktiga och har mycket bra stöd, även för barnen. Tyvärr så förstår jag att många kvinnor stannar eller går tillbaka för det är ingen lätt resa till frihet. Det har varit 10 års kamp och helvete för mig men nu är jag fri. 

Jag lever gömd. Han jag flyr ifrån har blivit dömd och suttit av sitt straff. Han är ute igen och har hotat mig på olika sätt. Men ord står mot ord. Polisanmälan läggs ner trots att de vet vad han varit kapabel till tidigare. De vill vänta tills han gör något ”på riktigt”. Men den gången kanske det kommer att vara försent? Då kanske jag är en av de dödade kvinnorna i statistiken. Mitt råd till andra är att dokumentera allt. Se till att kunna spela in samtal. Och sluta aldrig kämpa för era rättigheter.

Hans våldsamhet kommer i perioder, och för varje period blir den lite värre. Jag har vant mig. Det känns som att jag ska ha det såhär, och en liten del av mig hoppas hela tiden att han ska gå tillbaka till att vara den jag träffade, så att vi kan leva lyckliga tillsammans resten av vårt liv, tills vi blir pensionärer och ska odla grönsaker tillsammans. Men mellan varven förstår jag också att det aldrig kommer ske. Det är ingen som vet om hur jag har det, absolut ingen. Jag har inte berättat det för någon och det beror på att jag skäms för att jag fortfarande är kvar hos honom. Jag kan inte sitta och berätta för ett syskon eller en kompis om hur jävligt jag har det och sedan gå tillbaka till samma miljö igen. Ingen kan heller se på utsidan hur vi var det, absolut ingen. Vi ser ut som ett helt vanligt normalt par, och barnen är fina och duktiga. När vi är bland folk pratar han så fint och charmant som alltid. Men han har stenkoll på mig, ger mig svarta blickar och kollar så att jag inte går för långt bort eller pratar med någon man. Om jag gör det så kan han dra mig åt sidan och viska att han ska döda mig, sedan skrattar han högt och fortsätter socialisera. Någon dag ska jag ringa till kvinnojouren eller polisen.

Blir du slagen måste du gå direkt. Det blir aldrig bättre! Jag ville så gärna att det skulle det. Jag väntade och väntade på vad som skulle hända bakom nästa krök på livets väg. Jag satte ett kryss i väggalmanackan varje gång han fick ett utbrott, räknade dagarna mellan och försökte se ett mönster och ett samband. Jag ville förstå och förhindra. Jag lärde mig backa. Det var omöjligt! Jag stannade i 15 år. När han slog mig första gången hade vi inte varit tillsammans ett år ens. Gå medan du är tillräckligt ung och har tid på dig att läka för att så småningom hitta en ny livskamrat att bilda familj med. Då har du chans att få ett liv. Detta liv är det enda du har! Jag ångrar så att jag inte anmälde honom första gången.

Till dig som är släkting eller vän och misstänker att något är fel, var inte rädd för att fråga kvinnan om allt är okej, visa henne att du finns där och att du inte dömer henne. Till dig som är granne, ring till polisen om du misstänker pågående våld.

Gå vid första slaget säger dom... jag säger Gå första gången du behöver flytta dina gränser för vad som är rätt och fel. När din magkänsla säger att det här stämmer inte, så har den INTE fel. Det är INTE dig det är fel på, det är INTE du som har gjort, sagt eller antytt något som gör att han beter sig sådär. Vad du än gör så kommer han ALDRIG att ändra sig. Du kan inte älska bort ett våldsbeteende.

Hans kontrollbehov och svartsjuka smög sig in i vår relation. Det började med små pikar, han stod inte ut med att se mig prata med andra killar, han var så osäker och livrädd för att förlora mig, jag var ju det bästa som hade hänt honom. Jag ville inte få honom att må dåligt så jag gjorde som han ville och undvek att prata med andra killar, jag förstod inte att det var inledningen av hans manipulation och att han hade påbörjat det som skulle bli mitt livs värsta mardröm. Under sex års tid så bröt han ned mig bit för bit, jag märkte inte att han förflyttade mina gränser gång på gång och normaliserade övergreppen. Jag var fullt upptagen med att försöka bevisa min kärlek för honom då han alltid hävdade att jag fick honom att må jättedåligt då han inte trodde att jag älskade honom. 

Det är fortfarande väldigt vanligt att man hör "men varför lämnar hon inte bara honom?", varenda gång denna kommentar sägs så skuldbeläggs kvinnan, det är inte kvinnans fel och det var inte mitt fel att han misshandlade mig. Frågan som borde ställas är: varför utövar mannen allt detta våld och hur kan det vara okej att han gör det?

Han tvingade mig att testa mig för HIV varje månad på grund av att han ville kolla så att jag inte varit otrogen. När sjuksköterskan märkte att jag var där hela tiden försökte hon verkligen få ur mig vad som inte stod rätt till. Jag var SÅ nära att berätta allt vid det tillfället. Jag vill skicka en stor uppmuntran till ALL vårdpersonal eller myndighetspersonal att skaffa sig kunskap om våld i relation och att våga ställa dom jobbiga frågorna till patienterna de möter.

Han var feminist och politiskt aktiv. Ingenting i hans utseende eller yttre fasad avslöjade vad som pågick hemma hos oss. Jag var 18 och han var några år äldre. Det startade med att han var svartsjuk och ville kontrollera min telefon. Funderar fortfarande på vad som skulle ha hänt om jag sagt nej redan då.. Jag tillät honom och på en månad var det som om jag tappat all kontakt med den jag var och med min familj och vänner. Han utsatte mig för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld under fyra år. Det går så fort.

För er som tvekar, som är i en relation där ni inte mår bra; lämna! Följ er egen magkänsla och lita på den. Känns det inte bra så är det inte bra. Det kommer inte vara lätt, men det kommer vara värt det.

Det jag rekommenderar andra är att vara uppmärksam på även de små signaler, om han började ifrågasätta dina vänner, vad du äter och eller gör så lämna. Sök hjälp.

Jag fick nu till slut hjälp av min arbetsplats. Jag vet inte varför jag inte pratat med Kvinnofridslinjen eller en kvinnojour. Det hade varit så enkelt. Men det var en kollega som vågade fråga. Kanske var det vad som behövdes. Så hjälpen kom därifrån, från företagshälsovården som hjälpt mig igenom detta. Mitt råd är att ta mod till er att berätta för någon. Och till er som misstänker att något är dåligt hemma hos en kollega, våga ställ frågan. Det gör skillnad.