Knuffade bilen av spåret – sekunder innan tåget kom

helskärm

Sundbyberg Jim Celik och Ludvig Wilandh kände inte varandra, men lyckades tillsammans rädda en medvetslös man från att bli överkörd av tåget.

Med bara några sekunders marginal.

– Det kändes overkligt. Man hann inte fundera så mycket, säger Ludvig.

Både Jim och Ludvig var lite försenade på väg till jobbet förra fredagen, på varsin sida av järnvägsrälsen i Sundbyberg.

Bommarna började fällas ner och Ludvig stannade cykeln för att vänta tills tåget hade susat förbi. Då såg han något i ögonvrån - en bil som stod på spåret. När bommarna föll ner över bilen förstod Ludvig att något var allvarligt fel.

Ryckte i dörren

– Jag märkte att mannen i bilen inte reagerade så jag sprang fram till bilen och försökte få kontakt med honom. Men han tittade bara på mig och skakade lätt på huvudet, säger Ludvig.

Samtidigt kom Jim springande från andra sidan spåret. Han ryckte i dörren för att få ut mannen ur bilen, men förardörren gick inte att öppna.

– Jag såg ljusen från tåget som närmade sig bakifrån och förstod att det var bråttom. Vi försökte knuffa bort bilen men det hände ingenting, säger Jim.

”Gick så snabbt”

Ny taktik. Jim fick upp en av bakdörrarna, krånglade sig in och lyckades lägga ur handbromsen, sätta växeln i friläge och låsa upp framdörren från insidan. Han krånglade sig tillbaka ut och öppnade framdörren för att få bort mannens fot från bromspedalen.

Sedan lyckade de med gemensamma krafter knuffa bilen under bommarna. Sekunder senare rusade tåget förbi.

– Efteråt stod man och skakade och hade svårt att prata. Det gick så snabbt och var så mycket adrenalin. Och så nära ögat, säger Jim.

Mannen i bilen, som är i 60-årsåldern, hade fått ett kraftigt blodsockerfall på grund av sin diabetes och var inte kontaktbar. Han fördes med ambulans till Karolinska sjukhuset men mår i dag bra och är tacksam för Jim och Ludvigs hjälteinsats, enligt polisen Carin Bauer som var först på plats efter räddningsinsatsen.

Gifte sig dagen efter

– Jag är väldigt fascinerad över deras rådiga insats. Hade de inte agerat som de gjorde så hade det inte blivit mycket kvar av bilen och mannen, säger hon.

– Tänk dig tidsaspekten i det här läget. Tågen går oftare än var tionde minut och det är när bommarna väl har fällts ner som de börjar agera. De hade inte flera minuter på sig utan det var nu eller aldrig för de här killarna som inte ens kände varandra, säger Bauer som tycker att männen borde få medalj.

Jim och Ludvig gick till sina jobb precis som vanligt. Dagen efter olyckan gifte sig Ludvig.

”Kändes självklart”

– Det var en bra belöning och jag tycker att jag kunde släppa det som hänt dagen innan. Det kändes skönt men ändå självklart att vi räddade den här herren, säger Ludvig och får medhåll av Jim.

– Det är väl klart att man försöker rädda någons liv. Och det stod ju folk runt spåret som också hade kunnat skadas om bilen hade smällt, säger han.