Körde fast i snön: ”Jag kände att paniken kom”
Publicerad 2024-01-23
När bilen hamnade i det snöfyllda diket fick Ingalill Ristborg, 86, panik.
Dörren gick inte öppna – och klaustrofobin slog till.
Men då dök joggaren Peter Ericson, 35, upp.
Lördagen började trevligt för Bella Ristborg, 54, som hälsade på sin mamma Ingalill, 86, i Arboga.
– Vi var på väg till Smedby för att handla riktigt mumsiga ägg, säger Bella.
– Jag hade precis sagt till mamma att min nya bil kör så tryggt och säkert. Men bara minuten senare kände jag hur vi gled nerför vägkanten, ner i diket. Bilen hamnade på snedden och mamma fick snö upp till rutan på sin sida.
”Åh gud, hur ska det här gå?”
De orange vägkäpparna hade plogats bort och gränsen till diket var otydlig. Nu satt de fast.
– Mammas bildörr gick inte att öppna. Och mamma har lite klaustrofobi. Så jag tänkte ”Åh gud, hur ska det här gå?”.
De var inte de enda som fastnat på den sträckan, två bilar till hamnade i diket. Bella lyckades snabbt boka en bärgare – men hon såg tydligt att mamma Ingalill var stressad.
– Jag frågade om hon ville ha frisk luft, men hon sa ”Jag rör ingenting”, för hon var jätterädd att bilen skulle välta.
Ingalill Ristborg hade hamnat i ett obekvämt läge, berättar hon.
– Jag satt på snedden, och det gjorde ont i höften. Jag kom inte ut. Då kände jag att paniken kom, men jag försökte fokusera på att andas lugnt. Jag visste att bärgare var på väg, men minuterna blir långa när man sitter så där. Och jag kunde inte klättra över till förarsätet, jag är 86 år och så vig är jag inte.
”Stack iväg i full fart”
Bella klättrade ut ur bilen, som hon säger stod ”rejält snett”. Flera förare stannade för att fråga om de var okej och de fick filtar att värma sig med.
Då kom en kille joggande, berättar hon.
– Han frågade ”Hur är det med er?” och jag berättade att jag var lite orolig för min mamma. ”Men du”, sa han, ”Det här löser vi. Jag hämtar snöskyfflar och kommer tillbaka”. Han stack iväg i full fart. En stund senare kom han tillbaka i bil, med två snöskyfflar.
Peter Ericson, 35, hade mött fler nödställda under sin joggingtur, berättar han.
– Precis innan hade jag träffat på en annan bil, som också fastnat. Men den föraren sa att allt var lugnt, så då sprang jag vidare. En bit bort satt damernas bil fast i diket.
Bella berättade om det tuffa läget för Ingalill i framsätet.
– Hon satt ju snett och det såg inte skönt ut. Jag tänkte direkt att ”Henne får vi väl gräva ut!”, säger Peter.
Sagt och gjort. Snön var mjuk och de skottade fram bilen på Ingalills sida.
– De både skottade fram bilen och jämnade ut snön så att jag skulle kunna gå. Han stöttade mig bakifrån och sen drog Bella upp mig på vägen, säger Ingalill.
”Chocken slog till”
Peter beskriver lyckan vid räddningen:
– Ingalill var ju skithärlig! Det första hon sa när vi öppnade dörren var att Frida Karlsson hade vunnit masstarten i världscupen. Men när Ingalill kom upp på vägen verkade det som att chocken slog till, för hon sa att hon hade lite svårt att andas, att det var jobbigt med trånga utrymmen.
Genast erbjöd sig Peter att köra Ingalill hem till radhuset i Arboga. Och så blev det, under trevligt småprat.
– Om inte Peter hade varit där så hade jag varit jättestressad för mammas skull, säger Bella och tillägger:
– Vilka fina människor det finns! Jag och mamma vill bara tacka honom så jättemycket.
Ingalill avslutar, med glimten i ögat:
– Men vi fick inga ägg.