Kan gå – tack vare klasskamraterna
Uppdaterad 2013-09-16 | Publicerad 2013-09-14
Alek Poulten föddes med en cp-skada.
I tio år satt han i rullstol, ville inte gå ut och kunde knappt leka med sina vänner.
Tills i våras.
Då åkte han till USA, opererades – och lär sig nu att gå.
Allt tack vare klasskompisarna i 5B på Vitalisskolan i Trosa.
Svenska hjältar |Alek Poulten kliver ut ur skoltaxin.
Han tar ett steg, ett till och med lite hjälp från assistenten Malin ställer han sig på marken.
Sedan går han in i porten för att komma i tid till engelskalektionen.
Scenen är inte på något sätt ovanlig.
Att skynda på stegen för att hinna i tid är vad de flesta tioåringar gör, varje vardag, i hela Sverige.
Men för Alek Poulten innebär stegen in på Vitalisskolan en lång resa.
"Kan glömma den här grabben"
Han föddes med en CP-skada och från läkarna fick föräldrarna Anna och Phil Poulten höra att deras son aldrig skulle kunna gå, äta eller prata.
– Läkaren sa att "Ni kan glömma den här grabben", berättar mamma Anna.
Men läkarens diagnos visade sig överdrivet dyster.
Med hjälp av träning, träning och lite träning till erövrade Alek område efter område.
Han började prata tidigt och trots spasmer kunde han börja i en vanlig klass när familjen flyttade till Sverige från London för fyra år sedan.
Operation i USA
Men rullstolen var en ständig följeslagare, liksom smärtorna i kroppen.
– Det kändes som att kroppen varje dag blev mindre och mindre, som att en jätte tryckte ihop den. Jag hade kramper på nätterna som gjorde så ont att jag trodde att något riktigt allvarligt skulle hända, berättar Alek.
När föräldrarna fick höra om en operation i USA som kunde ta bort spasmerna och föra Alek några steg närmare ett normalt liv väcktes hoppet.
– En CP-skada kan inte bli värre. Hjärnskadan ändras inte, men spasticiteten som följer med snedvrider och drar i kroppen hela tiden. En liknande operation i Sverige reducerar spasticiteten, i USA tar man bort den helt, säger Anna Poulton.
Familjen kontaktade människor som genomgått operationen, lusläste allt som fanns på nätet och kontaktade Doktor Park, ansvarig läkare på St Louis Children Hospital.
Operationen - en halv miljon kronor
I augusti 2012 kom så äntligen svaret: Alek var antagen till operation.
Men resan, ingreppet och rehabiliteringen var långt ifrån gratis: drygt 500 000 kronor skulle det kosta, allt som allt.
Pengar som svenska myndigheter inte betalar, eftersom operationen genomförs utanför EU.
– En halv miljon kronor – det kändes som en halv miljon år bort, säger mamma Anna.
Tillsammans med pappa Phils släkt i England började familjen i slutet av 2012 att samla in pengar via välgörenhetensorganisationen Tree of Hope.
Farfar anordnade en välgörenhetsbal i England och ryktet spred sig snabbt till Sverige.
"Stortjöt hela dagen"
När lokaltidningen Sörmlands Nyheter skrev en artikel om Aleks kamp reagerade en av läsarna – klasskamraten Ebba Fogelin, 11 – extra mycket.
Samma dag som artikeln publicerades gick hon upp till rektorn tillsammans med sina närmaste vänner.
– Det var en jättestor artikel om Alek. Jag tänkte att vi borde göra något med klassen, säger Ebba. Vi hade flera möten med hela klassen och sedan kom vi på att vi skulle göra ett isdisko.
Aleks kommer aldrig att glömma när klasskamraterna överraskade honom och berättade vad de planerade.
– Jag stortjöt hela dagen. När jag ringde mamma trodde hon att något hemskt hade hänt. Men det var ju tvärtom. Det var glädjetårar, säger han.
"Var är all kramp?"
Den 3 mars gick diskot av stapeln – och resultatet blev över all förväntan.
På tre timmar samlade klassen in 56 000 kronor.
– Jag trodde att vi kanske skulle få ihop 5000 kronor. Aldrig att det skulle bli så mycket, säger Ebba.
Diskot fick stort utrymme i lokaltidningen och långt efter diskot fortsatte pengarna att komma in från hela Trosa.
Den 19 mars kunde mamma Anna meddela alla som följde Aleks kamp på Facebook att 533 797 kronor hade samlats in.
– Utan klassen hade det aldrig blivit av, säger pappa Phil.
I våras åkte familjen till USA och på kvällen den 25 april vaknade Alek upp efter ett lyckat ingrepp.
– Det första jag tänkte var "var är all kramp? Var är allt som gör ont?", säger Alek.
Hyllar sina klasskamrater
Hela sommaren har ägnats åt rehabilitering – och Skypesamtal med klasskamraterna.
För tre veckor sedan började Alek skolan igen och för första gången kunde han gå in i klassrummet, som tioåriga pojkar gör i hela Sverige, varje vardag.
– Det blir lättare och lättare, men det är fortfarande jobbigt, säger Alek.
– Det är helt otroligt vad den här klassen har gjort för mig. Det är världens bästa vänner, jag kan inte tänka mig en bättre klass.
