John växte upp som papperslös – nu är han polis

”Jag kände att de unga behövde en förebild”

helskärm

När John Franco kom till ­Sverige levde han som papperslös i flera år, och gömde sig för polisen. Som tonåring såg han hur många förortsungdomar struntade i skolan och såg upp till ortens ­gangsters.

– Jag kände att de behövde en bra förebild, tyckte John och blev polis själv.

Nu hjälper han unga att ­söka in på polishögskolan.

Det var inte självklart att John Franco skulle bli polis – tvärtom. Tillsammans med sin mamma kom han som nio­åring till Sverige och levde i fem år gömd, papperslös. Under­ de åren gick vardagen ut på att hålla sig undan ordningsmakten.

Familjen hade dessutom dåliga erfarenheter av polisen från hemlandet Colom­bia, och i Stockholm umgicks John sen i kretsar där både missbruk och kriminalitet var vanligt. Att han själv valde den motsatta banan tackar han sin mamma för.

Ville inte svika mamma

– I flera år var det bara mamma och jag. Och av henne lärde jag mig vad som var rätt och fel, jag fick värderingar. Jag ville inte svika henne, säger John.

– Men jag förstår hur man som ung nästan omedvetet kan hamna i fel spår och att det är svårt att byta riktning, speciellt om man saknar stöd hemifrån.

I dag föreläser John därför för ungdomar både privat och i yrket. Då poängterar han bland annat hur viktigt det är att hitta förebilder i vardagen, i sin egen närmiljö. Och att själv bli just en bra förebild - att bli polis - var något John beslöt sig för i tonåren. Eftersom hans familj inte hade råd med avgiften till basketklubben han spelade i, fick John i stället coacha klubbens yngre barn. Han insåg hur ­utbredd känslan av hopplöshet var, hur många förortsungdomar som redan var besvikna på samhället och i stället för att satsa på skolan såg upp till ­ortens gangsters.

Behövde förebild

– Jag kände att de behövde en bra förebild, någon vars värderingar kunde vägleda dem, och tyckte dessutom att polisyrket verkade spännande.

Inom polisen har John varit engagerad i flera projekt för att öka och förbättra förståelsen och kommunikationen mellan polis och ungdom. När han sen insåg att han som ­invandrare i uniform nu av vissa ansågs vara en svikare, startade han för ett par år sen ett eget projekt. Med ”Polisyrket i sikte” ville han motivera och stötta ungdomar han visste var intresserade av yrket­ men saknade omgivningens stöd.

– Och intresset var stort. Till sist ­kopierade vi i princip ansöknings­förfarandet till Polishögskolan vilket för ungdomarna blev en övning i sig. De som inte kom med fick ordentlig feedback på sin ansökan och tips om vad de kunde förbättra, säger John.

Isvak och hinderbana

– De som valdes ut fick bada­ isvak och göra hinderbana på högskolan, öva sig i situationer som kan uppstå i verkligheten och lära sig om yrket i allmänhet - varför vi gör som vi gör. Den kunskapen spred de sen vidare i sin omgivning vilket underlättade i våra möten med ortens ungdomar.

I dag arbetar en av projektets 20 deltagare som ordningsvakt, en annan har kommit in på Polishögskolan och flera andra har sökt. John fortsätter dessutom att ha kontakt med många av dem för att kunna agera mentor, fungera som referens och helt enkelt finnas där när man behöver prata.

Föreläser för unga

Just nu är han dessutom aktuell med föreläsningar både för ungdomar och flyktingar runt om i landet. Att se och nå ut till individen, att förmedla budskapet att man aldrig ska döma ut sig själv på grund av sin bakgrund - att man i Sverige verkligen har alla förutsättningar att bli vad man än vill - driver honom.

Jag frågar hur han hinner. John skrattar och säger­ att om man frågar hans sambo så är han aldrig ledig.

– Men brinner man för något­ så blir det en naturlig del av ens vardag. Jag vill vara­ en förebild men tycker inte att jag är någon hjälte - jag gör bara det jag tror på och tycker är rätt. Att jag har möjligheten att positivt påverka en enda persons framtid är mitt ­bränsle.