Taha, 17, fastnade under halvt ton – spelade in avskedsvideo

Susanna Vidlund

Byggnaden i Adiyaman i Turkiet kollapsade och Taha Erdem, 17, var fast där inne.

Under 500 kilo rasmassor spelade han in sin gripande avskedsvideo.

– Taket kom allt närmare och jag trodde att jag skulle dö, berättar pojken.

Taha, 17: Det här är min sista video

Jordbävningen som skakade Turkiet med en magnitud av 7,8 på Richterskalan, fick familjens hem i Adiyaman att kollapsa. Samtidigt låg hela familjen och sov där inne, även 17-årige Taha Erdem som i vanliga fall är något av en nattsuddare.

När Taha vaknade, var jordbävningen ett faktum. Han trodde att han skulle dö och använde sin mobiltelefon för att spela in ett sista meddelande.

– Jag tror det här är den allra sista videon jag kommer göra till er. Jag är döende, om jag inte tar miste. Det är nästan 500 kilo på mina fötter. Mina fötter är borta. Jag kunde ha skadat mitt huvud när jag försökte ta mig ut där, sa han och pekade på rasmassorna.

Sjuttonåringen konstaterade:

– Döden, mina vänner, kommer vid en tidpunkt då man minst av allt anar det.

Efter det bad han en bön.

helskärm

Kollapsen tog 10 sekunder

Förloppet i jordbävningen var mycket snabbt, berättar han nu efteråt.

– När jag kom upp på fötterna igen efter skalven, förstod jag att det var en jordbävning. Vår byggnad kollapsade på 7 till 10 sekunder.

Sedan kom efterskalven som var mindre men som fick otäcka konsekvenser.

– I videon kan man se efterskalven och hur taket kollapsade ner mot mig mer och mer.

Samtidigt oroade han sig för sin familj. Lättnaden var stor när han fick syn på dem.

– När jag fick syn på min familj så var min önskan uppfylld. Jag brydde mig inte om något annat, jag såg min familj, jag såg min syskon. Det är tillräckligt, det är allt jag vill ha. Jag var väldigt lycklig då.

”Pappa, ta mig härifrån”

Erdems mamma Zeliha Erdem, 37, berättar om oron hon kände.

– När jag var fast under bråten skrek jag ”Taha!” ”Taha!” men min röst nådde inte fram till Taha och jag hörde inte honom heller. Jag kunde inte andas och jag grät.

Zeliha bad en stilla bön: ”Vi kommer dö, om vi kommer dö, kommer i alla fall Taha vara med oss, låt alla mina tre barn får vara med mig när jag dör”.

helskärm

Men jordbävningen och efterskalven var inte slutet för Taha och hans familj. Hjälpen kom redan efter två timmar och med slägga och andra verktyg lyckades man få bort rasmassor och frigöra honom. Man lyckades också göra en öppning stor nog för familjen att ta sig ut. Tio timmar efter jordbävningen var hela familjen återförenad hos Zelihas syster.

– Världen var min i det ögonblicket. Jag hade ingenting, men jag hade mina barn, säger Zeliha Erdem.

Hennes make Ali Erdem, 47, berättar:

– Jag trodde Taha var död. Det kom inte ett ljud från honom. Jag tänkte ”han är död, han är borta”. De andra var okej, de var med mig. De sa ”pappa, jag kan inte andas”, ”pappa, jag fryser”. ””Pappa, ta mig härifrån”. Genom att trösta dem kunde jag hålla mig levande.

Familjen Erdem har förlorat allt och bor i ett tält som myndigheterna tillhandahåller och de är beroende av humanitär hjälp. Jordbävningen som drabbade Turkiet och Syrien natten mot måndagen förra veckan dödade mer än 40 000 människor.