”Inget i min livshistoria gör ont nu”

Efter 17 år vågade Therése Eriksson, 25, berätta att hennes mamma var alkoholist – nu hjälper hon unga i samma situation

helskärm

Det tog 17 år innan ­Therése Eriksson vågade berätta om sin mörka ­familjehemlighet – att hennes mamma var alkoholist och manodepressiv.

I dag hjälper hon andra unga i samma utsatta ­situation.

– Det finns inget i min livshistoria som gör ont längre, säger hon.

helskärm

I en hemtrevligt stökig villa med utsikt över vattnet förbereds veckans ­fredagsmys. Där får några av de uppskattningsvis 500 000 unga som växer upp med en missbrukande eller psykiskt sjuk förälder chans att komma bort ett tag och vara sig själva. ­Laga middag, spela tv-spel och kolla på film.

– När ungdomarna kommer till oss har den första muren redan rasat. De vet att vi alla har varit med om liknande saker, att vi alla är maskrosbarn själva, säger Therése Eriksson.

Som 17-åring grundade hon den ideella föreningen Maskrosbarn. Då var hon arg och hade för första gången vågat berätta om vad som egentligen pågick i den röda villan i den trygga Stockholmsförorten där hon växte upp. Att hennes mamma hade svåra tvångstankar och ofta var full och aggressiv när Therése kom hem från skolan. Att hon under hela sin barndom var livrädd för att hennes mamma skulle ta livet av sig.

”Syntes inte på mig”

– Jag levde för att rädda min familj. Det syntes inte på mig och därför var det ingen som frågade. Men det händer överallt och man kan inte se på utsidan hur ett barn har det, säger hon.

I gymnasiet tog Therése mod till sig och berättade för en vän som också visade sig bära på tunga familje­hemligheter. Tillsammans hittade de en styrka att ­våga berätta och en drivkraft att hjälpa andra.

– Jag var säker på att jag var ensam och att ingen annan hade problem. Hon var den första jämnåriga jag kunde känna igen mig i, ­säger Therése.

Där och då såddes första fröet till Maskrosbarn som i dag har växt till en organisation med sex heltids­anställda och många fler volontärer som arbetar med allt ifrån att föra debatt till att ordna fredagsmys och läger för unga med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar.

Har flyttat tillbaka

– Jag insåg att jag har rätt att berätta. Även om det har fått stora konsekvenser för min släkt och min familj så har jag aldrig ångrat det. Om vi bara kan bryta några sociala arv så betyder ju det att vi hjälper ännu fler barn i längden, säger Therése, som utsågs till Svenska Hjältars Förebild 2008 och som i går berättade sin historia på skolturnén i Borlänge.

I dag är Therése 25 år och har flyttat tillbaka till samma trygga villaförort som hon växte upp i. Hon tar samma tunnelbana, handlar i samma mataffär och stöter på personer som hon kände som ung, men som aldrig förstod hur dåligt hon mådde.

La tid på sig själv

Inte förrän hon tog mod till sig och vågade berätta. Om och om igen har hon berättat. För skolklasser, för höga politiker på socialdepartementet och för andra som fortfarande bär den där tunga stenen inombords.

– Man läkte ju fler gånger man berättade. Jag hade försökt allt och insåg att jag inte kunde göra mamma frisk. Det var vändpunkten som gav mig ny energi att i stället lägga på mig själv. Först då slutar man vara medberoende.

Therése har skrivit en bok om sina upplevelser. Med sitt mod och sin ­öppenhet har hon också hjälpt hundratals ungdomar i den gula villan som fungerar som kontor, ­konferenslokal, vardagsrum och lägerboende för hundratals maskrosbarn.

– Therése är en av mina största förebilder. Man känner igen sig i henne och vet vilken extrem resa det är hon har gjort. Maskrosbarn är min familj, man ­behöver inte prata så ­mycket om det men det ger en enorm trygghet att alla har liknande erfarenheter, säger ett av maskros­barnen.

I köket i den gula villan har ingredienserna till middagen plockats fram och godisskålen fyllts på. Nu är det fredagsmys.