– Ungarna är det bästa som hänt mig

Åsa Passanisi

Susanna, 24, startade ett barnhem i Afrika

Susanna Benckert, 24, jobbar i kassan på Coop, pluggar på deltid till förskolepedagog – och driver ett eget barnhem i Afrikas djungel.

Vi åkte till byn Kofi Ansah i Ghana och hälsade på.

Det är regnperiod i Ghana och åtta mil nordväst om huvudstaden Accra kommer skurarna snabbt. Utanför barnhemmet förbereder Victoria frukost. Hon lyfter blicken när det börjar mullra men återvänder snabbt till sina sysslor. Hon rör vidare i grytan, sjasar bort nyfikna getter, blåser liv i glöden.

Plötsligt öppnar sig himlen i det vackraste väderfyrverkeri jag någonsin sett, samtidigt trummar det välbekanta ljudet av barnfötter fram över slätten.

– Madame Susanna! Madame Susanna!

Slänger sig om halsen

Barnen ropar i mun på varandra, och även denna förmiddag väntar Susanna Benckert med öppen famn. Hon och kokerskan Victoria möts i ett hastigt ­leende och vi står där i regnet, när Bebei, Moses, Prince, Isaac, Grace och de andra kommer springande. Lilla Bebei, som bara några månader tidigare varit nära att dö i kolera, slänger sig genast runt halsen på Susanna.

– Madame, Madame, viskar hon och borrar in sitt lilla ansikte i Susannas hår.

Det är en bild som fastnar. 24-åringen från Stockholm, som vigt sitt liv åt att hjälpa 20 föräldralösa barn från Afrikas djungel, och lilla Bebei med sin putande mage och sår i örat som vägrar läka, i en kram som inte riktigt vill ta slut.

– Madame Susanna, jag vill fläta ditt hår, säger Bebei och snart står flera barn runt Susanna, trots regnet, och alla vill fläta, krama, visa, och berätta.

”Vänjer mig aldrig”

– Madame, vill du ha en kokosnöt? undrar Chepas, samtidigt som Prince pekar på ett skrubbsår på sitt knä.

– Det där ska vi tvätta ordentligt sen, men först är det frukost, säger Susanna och lösgör sig från högen av barn.

Det är då allt stannar, som på en given signal. Himlen tystnar. Barnen tystnar. Susanna tystnar. Och jag förstår, stunden efter kramarna är en påminnelse om att verkligheten snart kommer ikapp.

Om ett par veckor ska Susanna åka hem till Sverige. Det märks. Kramarna blir längre, Chepas hög med kokosnötter växer, alla vill så mycket, så länge det går.

– Jag vänjer mig aldrig vid att lämna dem, säger Susanna efter en stund, och ber barnen hämta sina matskålar och ställa upp på led.

Det har gått fyra år sedan hon åkte till Ghana för första gången. I dag driver hon ett eget barnhem, i utkanten av Kofi ­Ansah, en liten djungelby med 300 ­invånare.

– Jag hade aldrig sett fattigdom, svält, sjukdomar eller föräldralösa barn innan jag kom hit som volontär. Jag blev väldigt berörd och kände att jag ville göra något. Det var så det började, berättar Susanna medan hon och Victoria hjälps åt att sleva upp risvatten i skålar till barnen.

Sov på stränderna

När Susanna kom hem från sin första Ghanaresa skrev hon en projektplan och samlade in pengar från släkt och vänner. Då visste hon inte att det fanns en man i Ghana som samtidigt börjat ta sig an flera föräldralösa barn, till slut så många att han inte längre hade någonstans att bo med dem. Alwin, som mannen heter, och barnen drev runt, tiggde mat och sov på stränderna.

När Susanna samlat ihop 47 000 kronor ringde hon en volontärsamordnare i Ghana och frågade om det fanns något projekt hon kunde vara med och stötta. Hon fick höra talas om Alwin, barnen och deras situation – och bestämde sig för att åka tillbaka till Ghana.

I Kofi Ansah möttes hon av 20 hungriga, sjuka och smutsiga barn, som samhället helt tagit sin hand ifrån.

– Jag hann tänka miljoner tankar på en enda sekund: Herregud, jag är ensam i djungeln med massa sjuka, föräldralösa barn. Vad gör jag nu?

Frågade om mark

Men mest av allt tänkte Susanna att hon från och med nu skulle göra allt hon kunde för att hjälpa de övergivna barnen till en ­bättre framtid.

Hon vände sig mot Alwin och frågade: ”Vad behöver ni mest av allt?

Alwin svarade: ”Vi behöver ett hus”.

– Då snurrade det till i huvudet, jag hade ju ingen erfarenhet alls av att bygga hus, men eftersom jag hade bestämt mig gick jag till hövdingen i byn och frågade om en bit mark och tillstånd att bygga ett barnhem.

Hövdingen sa ja. Han hade bara ett krav. Huset skulle vara gult med inslag av blått, för att visa att det sponsrats av en svensk.

Bygget tog nio veckor, sammanlagt anställde Susanna 13 man för att få huset färdigställt så snabbt som möjligt. Under tiden bodde hon, Alwin och barnen i ett skjul som hövdingen lånat dem.

Startar nya projekt

I dag, två år efter första spadtaget är Shalom orphanage ett ­välfungerande barnhem. Och ­Susanna delar numer sin tid ­mellan ­livet i Stockholm, universitetsstudier, kassan på Coop och barnen i Ghana.

Varje gång hon kommer hit startar hon nya projekt för att utveckla verksamheten.

– Just nu ligger fokus på att bli självförsörjande. Vi arbetar exempelvis med att anlägga en åker för att kunna odla majs och cassava, berättar hon.

Men den stora drömmen är såklart att bygga ut barnhemmet och kunna ta emot fler barn.

– Som det är nu kan vi inte hjälpa alla. Det känns hemskt att ­behöva säga nej. Men för att kunna hjälpa fler behövs mer ­pengar och just nu har vi precis så att vi ­klarar oss.

Susanna har blivit ett känt ansikte i byarna runt om Kofi Ansah, var än hon går möts hon av leenden, och det är länge sen nu någon ropade ”obruni” (viting) efter henne. I stället tycker många att hon kommit som en ”räddande ängel”.

Men det finns ett problem.

”Kan inte ta hand om alla”

– Jag har varit med om att mammor försökt ge bort sina barn till mig. Det är jobbigt. Jag kan inte ta hand om ­alla. Barn som har föräldrar ska vara kvar hos dem, även om deras situation många gånger är svårare än barnhemsbarnens.

Trots det har Susanna precis tagit emot ett nytt barn, Alice, 9 år, bara några dagar innan mitt besök på barnhemmet.

– Hon bodde här i byn och behandlades som en slav av sin styvmor. Till slut grep myndig- heterna in och placerade henne hos oss. Det känns så roligt att se henne nu. Hon är glad och har äntligen börjat få vara barn för första gången.

Men några pengar från myndighetshåll för att driva barnhemmet får inte Susanna. Verksamheten är helt beroende av pengar från svenska, privata bidragsgivare.

Alwin, som suttit med oss en stund berättar att inställningen till föräldralösa barn fortfarande många gånger är att ”om någon förbarmar sig så är problemet löst”.

Krokodiler i dammen

– Om inte föräldrarna kan ta hand om sina barn förutsätter man att släkten gör det och om det inte fungerar har barnen ingen. Då får de klara sig bäst de vill.

Det var det som gjorde att Alwin började ta hand om gatubarn. Han kommer från en läkarfamilj och har fostrats till att ”man hjälper människor som behöver hjälp”.

– Det började med att jag såg en liten föräldralös pojke irra runt i stan, varje gång jag var där. Till slut stod jag inte ut av att se hur dåligt han mådde, så jag tog hand om honom. Efter det började folk komma till mig med fler barn.

I dag är Alwin föreståndare på barnhemmet och när Susanna är i Sverige är det han och kokerskan Victoria som tar hand om barnen.

En stund senare promenerar jag och Susanna genom byn. Hon visar mig den smutsiga dammen som barnen tidigare hämtade sitt dricksvatten.

– Det finns krokodiler här, säger hon och pekar mot det gyttjiga vattnet.

Nu finns en vattentank installerad på barnhemmet, som mer än halverat antalet sjukdomsfall bland barnen. Men infektionssjukdomar är fortfarande ett stort problem. Nästan alla barn har kolera och malaria till och från. Och små skrubbsår utvecklas ofta till elaka infektioner.

”Oerhört frustrerande ibland”

Men Susanna vägrar ge upp hoppet om att barnen ska få leva långa, friska liv. Hon påminner dem ständigt; kom till mig om ni behöver plåster, peta inte i såren.

– Det kan vara oerhört frustrerande ibland. Dels för att förutsättningarna ser ut som de gör, men också för att okunskapen kring hygien är så stor. Barnen har börjat förstå och nu kommer dom till mig direkt med sina sår, men det är samtidigt svårt. Sjukdomar är en naturlig del av deras liv.

Jag frågar Susanna hur hon ser på sin framtid. Och barnens. Hon är ung, tänk om hon skulle tröttna, vad händer med barnen då?

– Det är ett jätteansvar jag tagit på mig, det är jag medveten om, men barnhemmet och ungarna här är det bästa som hänt mig. I dag kan jag inte förstå vem jag var innan jag kom hit. Jag vet att det är det här jag vill göra resten av mitt liv.

Tiden stannar en stund

Regnet har för länge sedan ersatts med fuktig hetta, malariamyggen surrar i luften och klockan är lite över tolv på dagen. Om tre timmar slutar skolan. Då kommer barnen att springa över slätten igen. De kommer att kasta sig i Susannas famn, vilja fläta hennes hår och visa upp sina små skrubbsår. Victoria kommer att börja förbereda middag och mellan lek och läxor kommer tiden att stanna en liten stund igen.