Elise är de utsatta kvinnornas ängel

Kerstin Nilsson

Lyckades vända sitt eget liv – nu hjälper hon dem som är kvar i prostitutionen

Hon har varit på botten – och vänt.

Hon har själv sålt sin kropp, missbrukats och missbrukat.

Men i dag har Elise Lindqvist, 78, funnit lyckan – och meningen i livet.

Sedan 18 år har hon vigt sitt liv åt tjejerna på Malmskillnadsgatan.

– Jag älskar att hjälpa människor i nöd – jag har ju själv varit där.

Hon är inte stor, inte heller längre ung.

Hennes hår är vitt, men hon sprakar av färg, livskraft, glädje och energi.

Och hon säger att hon är rik.

Rik, men inte i den innebörd vi ofta åsyftar.

– Jag har inga pengar, men jag har många vänner och ett vackert hem, säger Elise.

– Och i dag är jag lycklig. Jag är lycklig över att kunna ge. Jag ger allt jag har, det här livet tycker jag om – och jag njuter, varje dag, säger hon.

Längtar ut till tjejerna

I hallen i det lilla radhuset söder om stan, där hon bott så många år, står en lång rad färglada Converseskor, blommiga, turkosa, blå och cerisefärgade – de flesta har hon fått.

Och hon nöter dem väl.

Hon kallas för "Ängeln på Malmskillnadsgatan" – eller kort och gott "Morsan", som tjejerna säger.

Hon längtar redan till fredag – det gör hon varje vecka.

För varje fredag sedan 18 år, i ur och skur, sommar, höst, vinter och vår, oavsett väder och vind, står hon på Malmskillnadsgatan, sedan många år den ökända prostitutionsgatan i Stockholm.

Det är där hon har funnit sin mening, det är där hon kan använda allt hon själv har varit med om och utstått – för att hjälpa någon annan.

– Jag ser mig själv i dem – det är jag som går där, säger hon.

Som en familj

Det är därför hon står där, varje fredag, med sitt lilla team av väl valda medarbetare vid ett bord, redo att bjuda på varm choklad, nyponsoppa eller kaffe, bullar och smörgåsar.

Och godis – mängder av godis.

– Det tycker de om. Jag brukar fylla hela rullvagnen med godis när jag är och handlar.

Och kanske är det någon som behöver en halsduk, ett par fingervantar, ett par benvärmare – eller bara en liten stunds värme, samvaro, en kram eller ett par tröstande ord, i kylan och mörkret, den som känns både utanpå och inuti.

– De blir så glada, för de få stunder vi får tillsammans. Vi är som en familj – jag är ju deras "morsa", säger hon och skrattar.

Eller "mummy" som det ofta blir numera. Sedan Schengenavtalet är de flesta tjejerna utländska och utsatta för trafficking.

De är här tre månader – sedan skickas de vidare, till en annan stad, ett annat land.

Lämnat livet på gatan

Jo, erkänner Elise, visst gör det ont att se nöden. Att se hur illa de far. Många missbrukar något – och våldet finns alltid där, i bakgrunden.

Och ändå.

– Jag tänker fortsätta så länge jag kan. Minst tio år till. Hur gammal är jag då? 88?

– Jag vill få bort varenda tjej därifrån.

Men det tar tid, det tar år att bygga upp det förtroende som krävs.

Under de 18 år som gått har Elise och hennes team fått ett tiotal tjejer att lämna gatan – en del av dem har hon fortfarande kontakt med.

– Jag har försökt med fler, men det är lätt trilla dit igen, säger hon.

Syftet är att hjälpa långsiktigt, men Elise och hennes team försöker också hjälpa till på alla sätt de kan, i stunden.

De har nära kontakt med polisen och Stadsmissionens jourgrupp, om någon blir misshandlad – något som händer allt för ofta – tar en överdos eller behöver någonstans att sova.

Det är ingen "fin" värld hon vistas i på fredagskvällarna – men det är en värld hon känner till, bättre än de flesta.

Utsattes för övergrepp

I sin bok, "Ängeln på Malmskillnadsgatan", som kom häromåret, berättar Elise Lindqvist om en uppväxt och ett liv, ett liv i kärlekslöshet och utanförskap, ett liv kantat av övergrepp och misshandel, ett liv så hårresande miserabelt att det nästan inte går att förstå.

Redan som 5-åring utsattes hon för sexuella övergrepp.

Hon blev ofta inlåst i en mörk garderob – och utlånad till ett äldre par, där mannen våldtog henne medan kvinnan såg på.

Sedan blev hon hemskickad med en påse karameller.

I skolan kallades hon "ful" och "dum", både av skolkamrater och lärare.

Hon ansågs efterbliven.

Hon rymde så småningom hemifrån och som 16-åring flyttade hon in hos en bordellmamma, i sitt sökande efter kärlek och att bli sedd.

– Hon var den första som visade mig kärlek. Hon tyckte att jag var söt – jag? Det hade jag aldrig hört.

Men, kvinnan som var så nära den mamma hon aldrig haft, lärde henne att sälja sin kropp till män.

Sedan följde många år i missbruk, av både alkohol och tabletter. Missbruket tog hon med sig in i sitt äktenskap. Hon fick en dotter – en dotter hon i dag har nära kontakt med, men det har varit en lång resa dit.

”Själsligt död”

Till sist var Elise så nedgången att det inte längre fanns något att leva för.

Hon höll på att gå under.

– Jag var själsligt död, säger hon.

Men – hennes syster såg. Ordnade ett läkarbesök och så bar det av till ett behandlingshem.

– Annars hade jag inte suttit här i dag. Då hade jag tagit mitt liv – så illa var det, säger hon.

Men på behandlingshemmet mötte en taggig och fientlig Elise Gud – och det blev räddningen.

Och början på ett nytt liv.

– Jag är inte 78 – jag är 20 år, säger Elise och skrattar.

Det var prästen i S:ta Clara kyrka i Stockholm som en kväll frågade om hon ville följa med upp till Malmskillnadsgatan – en gata hon då aldrig hört talas om.

Hon såg handeln med flickor – hon såg sig själv.

Och beslutet var enkelt.

– Jag kände direkt: "här är min plats, här vill jag vara", säger Elise.

På den vägen är det.

Hennes dröm är ett stort hus, en herrgård, med läkare, psykiatriker, logoped och arbetsterapeut, en plats där de flickor som vill ska få chansen att börja ett nytt liv.

Hon ser det framför sig, på en kulle.

– När jag är 90 sitter jag nog där, säger hon.

– Man får lov att ha sina drömmar.