Svenska Jonatan, 23, riskerar sitt liv för sexslavarna
Uppdaterad 2016-05-31 | Publicerad 2016-05-27
Jonatan Alfven hjälper unga tjejer ur sexhandeln i Nepal
Bebisar i banankartonger som ser och hör och ser sina mammor bli våldtagna 30-40 gånger per dag. Flickor under 10 år som står i varje fönster och vinkar in män från gatan i stora bordellområden i Dehli.
– Man får en chock över hur det kan vara så öppet, säger svenska 23-åringen Jonatan Alfvén som jobbar med att frita flickor från sexhandeln i Indien och Nepal.
När Jonatan Alfvén var 19 gjorde han en resa till Nepal som kom att förändra hans liv. Historierna från småflickorna som varit sexslavar, bilderna som etsade sig fast på näthinnan.
– När jag klev på planet på väg hem lovade jag mig själv att jag skulle jobba med det här resten av mitt liv, säger han.
I dag är Jonatan 23 år och arbetar för svenska organisationen LoveNepal, som driver sju barnhem i Katmandu i Nepal. Här hjälper man flickor, pojkar och föräldralösa barn från kastlösa folkgrupper som lever på landsbygden
i Nepal. Många av flickorna såldes som sexslavar från sina familjer redan när de var 8–9 år gamla och smugglades över gränsen till bordeller i Indien.
Jonatan Alfvén och hela hans familj jobbar för organisationen LoveNepal. Jonatan arbetar en hel del på plats i Indien med att frita flickor från bordeller.
– Vi gör razzior med hjälp av den indiska polisen. Vi går till en bordell, jag lurar mig in som kund, tar kontakt med en flicka och försöker få så mycket information som möjligt. Får jag veta vad hennes föräldrar heter och var hon kommer ifrån kan vi åka till den byn och leta reda på föräldrarna. Om vi får en underskrift från dem så går vi vidare till ambassaden, då mer eller mindre tvingas polisen att gå in på bordellen och hämta flickan.
Snittåldern är 12 år
På gatorna i bordellkvarteren står flickor i tioårsåldern vid varje fönster. Jonatan berättar att snittåldern som männen söker efter är 12 år. I ett rum ser Jonatan 20–30 flickor ligga i ett väntrum. Männen som kommer in får peka ut en flicka.
– Takhöjden på bordellerna har sänkts till en och en halv meter, så att flickan ska leva där, våldtas där och aldrig få någon resning i livet. Det finns också många bebisar på områdena. När de blir 2–3 år gamla får de sitta i en banankartong i samma rum som sin mamma. Bebisen får se och höra sin mamma bli våldtagen 30 gånger per dag.
Jonatan berättar om en flicka som försvann från ett av organisationens barnhem 2012.
Såldes av sina föräldrar
– Hennes föräldrar hade gjort en kupp och sålt henne vidare. En dag när vi gick genom ett bordellområde såg vi en översminkad flicka på en balkong som stod och skrek och viftade. Det var hon. Då var det tårar, säger han och pausar.
– Vi försöker få henne fri, men har inte lyckats. Ibland får vi tunga bakslag som är väldigt tuffa att hantera. Men vi försöker att alltid se det positivt, vi har så många ljusa historier. Men visst – det är helvetet på jorden.
– Hallickarna kommer till flickornas hembyar i Nepal och mutar föräldrarna och bjuder 2 000–3 000 kronor per flicka.
– De här människorna är föraktade, kastlösa och står utanför samhällets beskydd. Många flickor har blivit kidnappade och nerdrogade, och föräldrarna har ingenting att säga till om för att de är så lågt ner i hierarkin.
Enligt siffror från indiska statistikmyndigheten är 1,4 miljoner barn fast i sexhandeln, men mörkertalet befaras vara stort.
I höst planerar Jonatan att flytta till Indien för att bli upptränad av ett proffs för att kunna rädda fler flickor.
– Vi har en indisk medarbetare där som har jobbat i 29 år med det här, och har räddat 10 000 flickor. Han tog in mig och min bror i ett bordellområde för ett par månader sedan. Han sa ”Jonatan, du är den första som jag tar in utifrån, det här är livsfarligt”. Men på något sätt kände han ett förtroende för mig, säger Jonatan Alfvén.
Du är bara 23 år gammal och har sett extremt mycket. Hur hanterar du allt?
– Inte så bra faktiskt, jag sover väldigt dåligt och har mycket mardrömmar.
Är du någonsin rädd?
– Det är klart, men någonstans så tror man ju att allt kommer att lösa sig till slut. Vi har haft medarbetare som har blivit misshandlade, vi är ju hallickarnas värsta ovänner. Nyligen blev vi forcerade av några hallickar från ett bordellområde för att vi inte var där som kunder. De sa ”försvinner ni inte inom fem minuter så kommer det att gå väldigt, väldigt illa för er”.
Vilka tankar går i ditt huvud när du sätter dig på planet hem till Sverige?
– Jag är en känslomänniska, så jag brukar gråta rätt ofta. När jag är i Indien är det väldigt mycket tårar. Men att få se alla de här flickorna börja le igen, det gör att jag har världens bästa jobb.
Lever för att se dem fria
Jonatan lever för att få se flickorna fria, och få dem att börja lita på män igen.
– Det handlar mycket om att vara en manlig förebild för dem.
Och trots allt har han en ljus bild av framtiden.
– Jag tror inte att vi kan stoppa prostitutionen och jag tror inte att vi kan stoppa våldtäkter – världen är för mörk för det. Men min största dröm är att få vara ett redskap i arbetet med att få bort de här bordellområdena, med deras systematiska tortyr. Att de töms på flickor, att hallickarna grips och att byggnaderna rivs.
Statsministern gav organisationen sitt stöd
I februari tog organisationen LoveNepal upp frågan om sexhandel med Stefan Löfvén. Och när statsministern var i Indien nyligen lyfte han frågan till Indiens premiärminister Narendra Modi.
– Det är en känslig fråga att ta upp. Men faktum är att två dagar efter det mötet gjorde indiska myndigheten en jätterazzia på en bordell i norra Indien där 160 nepalesiska flickor räddades och 50 hallickar greps – det här händer inte! Det korta samtalet med vår statsminister gjorde att 160 personer fick sina liv räddade. Det var så rätt, så modigt det han gjorde. Det var väldigt starkt gjort, det ska han ha cred för, säger Jonatan Alfvén.
"Hon gav livet en sista chans"
”Vi hade hand om en flicka som hade bott på bordell i fyra år. Hennes kusin hade sålt henne. Hon har en fruktansvärd historia på bordellområdet, men hon lyckades fly och kom tillbaka till sin by. Men när hon kom tillbaka blev hon väldigt föraktad och ansågs vara en bordellflicka. Inte ens hennes egen familj ville prata med henne. Så flickan ville ta sitt liv, hon kände sig förbrukad och att ingen vill prata med henne. 2012 kom vi i kontakt med henne. Hon gav livet en sista chans och kom till våra hem. Då var hon fullt förståeligt helt vild, hon slog med knivar mot personalen och var på väg att tända eld på hela vårt hus.
Hon var helt galen och hatade män. Vid ett tillfälle fick hon höra att för att kunna gå vidare kan det vara bra att förlåta. Då hade hon varit med om tusentals våldtäkter, och så många som hade gjort henne illa. Men orden fastnade ändå i hennes huvud och hon började praktisera det.
I början gick det inte alls, men för varje månad som gick blev ryggsäcken av alla minnen lite lättare. Och efter ett år hade hon börjat fatta tycke för en man igen, en av mina bästa vänner nere i Nepal. För ett år sedan gifte de sig med varandra.”