Här stoppar Lisbeth, 65, knivbråket

Kerstin Nilsson

Hon tog männen i örat och röt: Pojkar, vad håller ni på med?

helskärm

GÖTEBORG. Vad krävs för att stoppa ett blodigt knivslagsmål på spårvagnen – när ingen annan vågar ingripa?

Jo, en ”tant” med handväska, tordönsstämma och ett äkta jädra anamma.

Tack vare henne dog ingen den gången.

– Jag tog dem i örat och sa ”pojkar, vad håller ni på med?”, säger Lisbeth Malm, 65.

Bäva månde alla bråkstakar och andra med fuffens i tankarna i Göteborg. Lisbeth Malm, 65, kan finnas i närheten – och då gäller det att passa sig.

Hon är liten och nätt, mamma åt fyra söner – och farmor åt lika många barnbarn. Hon är en hejare på dragspel, bakar gudomlig sockerkaka, älskar Frölunda hockey och har ett skratt och en värme som drabbar alla som kommer i hennes väg.

Kan inte låta bli att rycka in

Men Lisbeth Malm har något annat också: Ett civilkurage av sällan skådat slag. Det har hon bevisat inte bara en utan ett antal gånger i sitt liv.

– Jag tycker att man ska hjälpa till. Det är bara så. Jag kan inte låta bli, säger Lisbeth.

Vad har hon då gjort?

Jo:

Fångat en biltjuv på parkeringen hemma.

Fångat två handväsketjuvar på sjukhuset.

Hittat en pistol i en soptunna vid Centralen.

Stoppat en man som misshandlade sin hustru på öppen gata.

– Han fick sex månaders fängelse, säger Lisbeth.

Men det är hennes senaste ingripande, på 5:ans spårvagn i höstas, som har fått mest uppmärksamhet.

– Hon avbröt en grov misshandel som kunde ha lett till dödsfall, säger Claes Nyström, kriminalinspektör på Göteborgspolisen.

För sin insats har Lisbeth också hyllats av polisen, som kom hem till lägenheten i Tuve med ett jättefång tulpaner och en stor medalj. Medaljen ligger i sin blå sammetsask i bokhyllan.

– Den här är jag mycket stolt över, säger Lisbeth och visar.

Supporter i Goa gubbar

Här i Tuve, där sönerna växt upp, lever hon ett stilla och lugnt pensionärsliv – den magra pensionen räcker inte till några större utsvävningar.

En gång tiden, när pojkarna var små, jobbade hon som städerska på Östra sjukhuset. Som ensamstående mamma var det förstås svårt att få lönen att räcka till och när pojkarna somnat på kvällen gick hon till nästa städjobb. Ibland, på nätterna, delade hon ut tidningar.

Så småningom blev hon patientvärd på sjukhuset – ett arbete hon verkligen trivdes med, men allt hårt arbete tog ut sin rätt och redan för 15 år sedan blev hon sjukpensionär.

I dag ägnar hon mycket tid vid datorn – och åt de två yngsta barnbarnen, Alexander, 4, och Hanna, 13. Men hon har ett annat stort intresse också: Frölunda hockey och supporterklubben Goa gubbar.

– Jag fick biljetter till alla hemmamatcher i vinter i present av Goa gubbar nu när jag fyllde år, säger Lisbeth.

Alla trängdes fram i vagnen

Och det var där hon hade varit, på match i Scandinavium, den där kvällen den 23 oktober förra året.

Efter en öl på puben med sonen Anders och de andra i supporterklubben skulle hon ta 5:ans spårvagn hemåt vid 22-tiden. Med handväskan på armen och Frölundahalsduken runt halsen klev hon på, men tyckte att det var konstigt att alla passagerare trängdes längst fram i vagnen och frågade varför.

– De slåss med knivar där bak, svarade någon.

Utan att tveka springer Lisbeth bakåt i vagnen för att se vad som pågår.

– Då ser jag två killar som står upp och sparkar på en som sitter ned i sätet.

– ”Pojkar, vad håller ni på med?” skrek jag, säger Lisbeth.

Hon tar tag i killarna en efter en och drar bort dem från mannen. Inte en gång – utan flera gånger. Varje gång kommer de tillbaka igen för att fortsätta slå och sparka.

Men Lisbeth rör de inte.

– Det var väl chocken.

– Det var liksom ”morsan” som kom. Hade det varit någon yngre person, en annan kille, hade de nog hoppat på honom också. De var alldeles galna, säger Lisbeth.

Hade livshotande skador

Vad Lisbeth inte vet när hon ingriper är att den 31-årige mannen som blir misshandlad några minuter tidigare själv har knivhuggit de båda andra efter ett gruff ombord på spårvagnen.

Den ene, en 30-åring, har ett livshotande knivhugg i bröstet, den andre, en 26-åring, har både ett knivhugg i buken och flera i bröstet och är också livshotande skadad.

Ändå står de upp – och fortsätter slå och sparka, fulla av både alkohol och adrenalin. Först när en av killarna drar upp tröjan för att visa förstår Lisbeth att han är svårt skadad.

– Usch. Det pumpade blod och jag sa åt honom att han måste lägga sig ned för att han inte skulle förblöda. Jag ville ge honom min Frölundahalsduk, men det ville han inte.

”Hon var fantastisk”

Allt som händer på spårvagnen fångas av övervakningskamerorna ombord. Där syns de tre inblandade – och Lisbeth, med handväskan hela tiden på armen.

Rädd är hon aldrig, men vid ett tillfälle vänder hon sig mot dem längst fram i vagnen och ropar att de ska komma och hjälpa till.

Men ingen kommer.

– Det tycker jag är för bedrövligt, säger Lisbeth.

Efter några minuters kämpande lyckades hon till slut få ut de två knivhuggna killarna. Då kom polis och ambulans.

Claes Nyström var den som förhörde Lisbeth den kvällen.

– Det hon gjorde var fantastiskt, säger han.

– Man blir rörd när man ser och hör sådant här, att någon bryr sig. Det är man inte van vid.

Tackades av alla killarna

Vid rättegången tackade killarna själva Lisbeth – för att hon ingrep den där kvällen.

– De två som blev knivhuggna tog mig i hand och tackade utanför rättssalen. Och deras flickvänner kramade mig.

Alla tre dömdes. 31-åringen, som lider av allvarlig psykisk sjukdom och dömdes till rättspsykiatrisk vård för försök till dråp, har också hälsat till Lisbeth, via sin farmor.

– ”Du har räddat mitt barnbarn”, sa hon.

I rättssalen fick Lisbeth lov av domaren att säga några ord, direkt till killarna:

– ”Jag är så glad att ni lever och det gäller faktiskt er alla tre. Ta vara på livet nu”, sa jag till dem.