Iryna tillbaka på Drottninggatan: Du är min ängel, min hjälte

Helena Trus

Hon vaknade upp efter smällen, och mötte en främmande kvinnas blick.

Nu är Iryna och Kristina tillbaka på platsen som förändrade deras liv, för första gången tillsammans.

– Du är min hjälte. Min ängel, säger Iryna.

– Du har så små händer, men du är så stark.

Iryna, 38, ler stort. Hon vill inte släppa taget om Kristina. Visar henne sina egna nymanikurerade naglar. De är långa och blodröda. Ett av Irynas intressen är att fixa naglar, hon har i perioder jobbat som nagelskulptris.

De står med ryggen mot en en korvkiosk på hjul som har parkerat framför prydligt upphängda kläder i Åhléns skyltfönster.

Kristina pekar ner mot marken.

– Det var här jag hittade dig, och lastbilen var där, precis där, säger hon och pekar längre bort.

För nio månader sedan, den sjunde april 2017, förändrades Irynas liv just här på bara några sekunder. Den misstänkte terroristen, uzbeken Rakhmat Akilov, satt bakom ratten till lastbilen som körde på människor på Drottninggatan. Fem människor dödades i attacken. Flera skadades.

En av dem var Iryna, 38, från Ukraina.

Tänkte hjälpa föraren i lastbilen

Kristina Malmqvist, 31, jobbar som flygvärdinna. Den sjunde april var hon på besök i Stockholm. Hon stod vid Åhléns stora entré.

Hon minns den exakta tiden, 14.57. Hon hade precis tittat på klockan eftersom hon snart skulle åka till flygplatsen.

Ljudet av smällen liknade ingenting hon tidigare hört. Det lät som dånet av ett framrusande tåg. Hon såg folk springa i panik. Det var kaos.

Hon hörde: ”Terror”.

Kristina gick ut. Såg lastbilen, som kört rakt in i fasaden. I stället för att springa från lastbilen gick hon mot den.

Hennes första instinkt var att hjälpa föraren i bilen, hon trodde ju att det hade skett en olycka. Men på vägen mot det kraschade fordonet såg hon att en kvinna låg på marken. Hon var skadad. Hennes fot var avsliten.

Det var Iryna.

Kände sig hemma i Sverige

Samma fredagseftermiddag skulle tvåbarnsmamman Iryna, 38, från Kiev i Ukraina, köpa en nyckelring till sin tolvåriga dotter.

I Kiev pluggade hon till lärare på universitetet. Efter det arbetade hon som privat - och förskollärare. Hon spelade basket, målade tavlor, var duktig på att göra manikyr.

Men hon ville se världen. Hon reste till länder som Israel, Portugal och USA. Arbetade bland annat som barnflicka.

Hon hade varit i Sverige under en kort period före attacken. Här kände hon sig hemma, såg en ljusare framtid här än i sitt hemland.

Iryna hann se lastbilen i någon sekund innan den rammade henne. Sedan kände hon ett hårt slag. När hon öppnade ögonen igen låg hon på marken och tittade upp mot en blond kvinna med gröna ögon.

Det var Kristina.

Första gången de är tillbaka tillsammans

Aftonbladets fotograf Anna Tärnhuvud blev skickad till platsen när larmet om lastbilen kom till redaktionen. Det första hon såg när hon närmade sig Åhléns var en kvinna som låg på ett övergångsställe. Flera personer var vid hennes sida. Hon såg att Kristina höll hårt i kvinnans hand. Poliser försökte få dit en ambulans. Människor skrek ”det finns en bomb”. Anna ser att kvinnans ben är svårt skadat, när de passerar henne. Sedan dess har Anna inte kunnat släppa kvinnan ur sina tankar.

I mellandagarna hittade hon kvinnan, som visade sig vara Iryna, och Kristina, och fick dem att återvända tillsammans till Drottninggatan.

– Du har en sådan aura runt dig, och änglavingar, säger Iryna till Kristina.

Iryna ler när hon tittar på Kristina. När de kramar om varandra blir det genast känslosamt.

De har så mycket att prata om, Iryna har så många frågor. Varför kom det ingen läkare? Varför kom inte ambulansen?

Även om de har setts flera gånger efter attacken vill Iryna gå igenom hela händelseförloppet igen. Båda två har varit tillbaka på Drottninggatan efter den sjunde april, men det här är första gången de återvänder tillsammans.

De börjar gå, arm i arm, en bit bort från där lastbilen kraschade in i varuhuset. De passerar övergångsstället och går runt hörnet på Hamngatan.

– Vi släpade dig ända hit, lastbilen började brinna. Det var inte säkert för dig att ligga kvar där, säger Kristina.

– Det enda jag undrade då var, var är min väska? Var är min telefon? Ge mig min telefon, säger Iryna.

Bara efter några sekunder kom fler fram för att hjälpa. Runt dem fanns poliser, men också åskådare som tog fram sina mobiler för att ta bilder.

Iryna minns Kristinas röst. Att hon som är så liten kunde ha en sådan kraftfull stämma.

– Här sa jag till folk som fotade, säger Kristina.

– Ja, du skrek på folk att flytta på sig och att de skulle sluta fota.

Iryna hade först ingen känsel i kroppen. Men hon såg sitt ben.

– Jag började gråta. Jag minns att du sa till mig att inte titta på mitt ben. Jag visste inte om jag var skadad på flera ställen på kroppen. Jag tänkte: jag är invalid, jag kommer att dö, mitt liv är över.

”Minns bara Kristinas ögon”

Kristina släppte aldrig taget om Iryna. Inte heller ögonkontakten, i alla fall så gott hon kunde. Hon pratade lugnande till henne, sa att allt skulle ordna sig.

– Jag minns bara Kristinas gröna ögon, av alla de som bar mig. Jag är så tacksam för alla som hjälpte mig, men jag tittade på henne, höll hennes hand. Jag litade bara på Kristina. Min ängel, min hjälte, säger Iryna.

Känner du dig som en hjälte, Kristina?

– Inte alls, långt ifrån. Min huvuduppgift var att hålla Iryna vid liv. Det är fantastiskt att lära känna henne efter det som hänt, det har också hjälpt mig att bearbeta det som hände. Jag har fått ny vän, säger Kristina.

Protesen täcks av blåa jeans

Man ser knappt att Iryna haltar. Protesen täcks av de blå jeansen. Det är första gången hon går hela den sträckan som hon blev buren efter attacken.

De passerar ännu ett övergångställe och viker in på Klara norra kyrkogata. Härifrån bars Iryna ännu ett par kvarter innan de kunde möta upp ambulansen. Den fick inte köra in på området, det var för farligt.

– Det är samma väder i dag som den dagen. Så kallt. Jag minns att jag frös, och du gav mig din sjal. Jag minns doften, din parfym. Jag kände precis som när ett barn känner sig tryggt med sin mammas doft. Sjalen doftade Kristina, säger Iryna.

Kristina vet inte hur länge de bar henne, hur lång tid det tog innan de kom till ambulansen. Hon var hög på adrenalin, ett påslag som höll i sig i flera dagar efteråt.

Hur känns det att vara tillbaka här?

– T-centralen är bara en plats. Jag är inte rädd när jag korsar gator, men att se stora lastbilar, det känns, jag blir stressad. Jag har ett bra liv, mitt liv förändrades men jag har ett bra liv. Det är bara en plats, det är bara en lastbil. Det är livet, säger Iryna.

Sonen är ledsen och arg

Nio månader har gått. Vi har åkt med Iryna till hennes temporära hem, en källarlokal söder om Stockholm som hon hyr i andra hand.

– Det här är mitt valv. Jag kan komma hem hit och stänga dörren. Det är här jag sover, gråter och är lycklig.

Värmefläkten på bänken går på högvarv. Det är kallt här inne. Bakom blomvaserna på samma bänk har hon satt upp färgglada bokstäver som tillsammans bildar hennes dotters namn. Hennes 12-åriga dotter kom till Sverige i somras och har gått i skolan sedan september. 15-åriga sonen Vladislav är kvar i Kiev och bor hos mormor.

– Han vill gå i skolan där, spela fotboll, vara med sina vänner. Han är väldigt ledsen och arg över det som har hänt, säger Iryna. Men jag hoppas att han kommer hit och bor med mig, att familjen kan vara samlad igen. Jag känner mig ensam och saknar min familj.

”Har väldiga fantomsmärtor”

Första samtalet från Karolinska sjukhuset efter attacken gick till mamma. Men då berättade Iryna inte om benet, hon ville inte oroa sin familj. Hon låg på sjukhuset i tre veckor för akutvård. Opererades flera gånger. Hennes högra ben gick inte att rädda och amputerades en bit ner från knät.

Dagarna har sedan dess fyllts av besök hos sjukgymnasten, terapeuten, psykologen, vårdcentralen.

Hon säger att den fysiska skadan är en sak. Hon tränar balansen, lyfter vikter. Tar hellre trapporna än hissen.

Hon väntar på en ny, bättre protes. Inte som den hon har nu som är av metall, utan en som ska se ut som ett ben i samma storlek som det vänstra.

– Jag har väldiga fantomsmärtor. Jag känner mitt ben, foten, tårna fast de inte finns. Allt sitter i huvudet. Jag kan gå upp på natten och inte minnas att jag inte har ett ben. Och så ramlar jag ihop på golvet.

Innan Iryna fick sin första protes satt hon i rullstol. Sedan tog hon några första steg med hjälp av kryckor, som nu är inställda i garderoben.

– Jag vill aldrig mer se dem.

Det värsta, säger hon, är inte benet. Det är medicinerna hon måste ta för smärtan. Mediciner som förstör hennes tänder och magen. Gör att hon får utslag på stora delar av kroppen.

Hon mår dåligt psykiskt. Äter antidepressiva mediciner.

– Jag pratar ofta med mig själv, säger att jag måste sluta gråta, att jag måste tro. ”Du lever”. Det finns många som stödjer mig själsligt. Kristina min ängel. Zoryana min gudmor och alla dessa goda människor som alltid finns nära. Genom den här tragedi har jag fått nya och fina människor i mitt liv.

Ovissheten är jobbig. Hon har tillfälligt uppehållstillstånd eftersom hon är målsägande och ska vittna i rätten mot Akilov.

– Jag är utanför systemet. Jag har inget personnummer. Men jag är väldigt tacksam för den vård jag har fått i Sverige.

På etiketten på en medicinburk som hon har sparat från sjukhuset står det ”okänd kvinna”. I sjukhusjournalen på Karolinska kom hon att gå under just det namnet.

Nu förvarar hon socker i burken.

Iryna studerar svenska och hoppas på att få ett permanent uppehållstillstånd. Statsminister Stefan Löfven, som kom på besök på sjukhuset, lovade ju att göra allt sitt bästa för henne.

”Jag känner mig inte ful”

Hon säger att hon inte är arg på Akilov, men klarar inte av att se honom, som bilder som publicerats i tidningar när han tittar in i kameran och ler. Hon vet inte hur hon kommer att reagera när de möts i rätten.

– Jag har bara en fråga till honom. Varför?

Iryna har börjat acceptera det som har hänt, men det har tagit tid.

– Ser jag flickor i dag med vackra ben blir jag inte arg, det känns okej. Jag känner mig väldigt speciell. Jag känner mig inte ful. Nu är det här mitt liv.

Hon kallar sig själv lite skämtsamt för ”Terminator”.

– Drottninggatan, I'll be back.