”Jag har väntat på att få tacka dig – i 41 år”
Uppdaterad 2011-12-08 | Publicerad 2011-11-12
Sami, 3, räddade sexårige Mika ur vaken med en pulka 1970
VÄRNAMO. Åren har gått, men Mika Kurppa, 47, har inte kunnat glömma.
När han var sex år gick han igenom isen på Lagan – men räddades av sin lekkamrat, Sami Simola, bara tre år gammal.
Nu, 41 år senare, får Mika äntligen tacka honom på riktigt.
– Du kommer att vara min hjälte så länge jag lever, säger Mika och kramar om sin vän.
Isen har inte lagt sig än, men vattnet i Lagan är lika svart och strömt som då.
Mika Kurppa och Sami Simola, som hunnit bli 44 år, står bland höstlöven i slänten ned mot ån.
Samma slänt som de för 41 år sedan, vintern 1970, åkte pulka i.
– Ovanför slänten låg en lekplats där områdets barn samlades på den tiden, säger Sami.
Nu är lekplatsen för länge sedan borta och ett nytt bostadsområde har växt fram på samma plats.
Pumphuset nere vid vattnet är också borta.
Men Mika och Sami känner igen sig och här, nere vid vattnet, kommer minnena tillbaka.
– Jag kommer ihåg hur det kändes när isen brast under mig, säger Mika.
Det var två dagar före nyårsafton, tisdagen den 29 december 1970, mitt på dagen.
Sami och Mika, som bodde i samma hus, ett rött tegelhus 300 meter härifrån, brukade leka tillsammans.
De kom båda från Finland, talade finska och var relativt nyinflyttade i staden.
Mika och Sami var ensamma i pulkabacken och – precis som nu – var det helt tomt på folk i närheten.
Gång på gång stövlade pojkarna upp för den lilla snötäckta slänten för att susa ned med sina pulkor, ned för backen och ut på den snötäckta isen.
Halva ån var istäckt – på andra sidan virvlade Lagans svarta vatten öppet.
Och så hände det.
Mika kom för långt ut med sin pulka – och isen brast.
Trots att han ännu inte lärt sig simma drabbades han inte av panik i det kalla vattnet, utan höll sig fast i iskanten, medan pulkan flöt i väg i den strida strömmen.
”Ta tag i pulkan, jag är stark”
Treårige Sami, bara en knapp meter lång, var den ende som såg vad som hände.
I stället för att bli rädd och springa hem – vilket utan tvekan hade lett till att Mika hade åkt med strömmen in under isen och drunknat – gjorde han det första han kom på.
Han sköt ut sin pulka mot iskanten och Mika.
– ”Ta tag i pulkan. Jag är stark. Jag ska dra upp dig”, sa du, säger Mika och Sami nickar och ler.
Så var det.
Han var kanske liten till växten, men en kaxig liten filur, med mycket vilja.
”Jag är stark”, sa han ofta.
– De andra som jag lekte med var lite äldre och jag ville ju gärna visa att jag vågade så att jag fick vara med, säger Sami.
Den här gången fick han verkligen bevisa att han kunde själv.
Med hälarna i snön höll han ett stadigt tag om ena änden på pulkan medan Mika tog tag i den andra.
– Men iskanten brast under mig igen, vid första försöket, säger Mika.
Andra gången gick det bättre.
Sami tog i allt vad den lilla kroppen förmådde och Mika lyckades häva sig upp på isen.
Var rädd att komma hem blöt
Tillsammans skyndade de hem, Mika genomvåt och iskall, Sami blöt om ena foten.
– Jag minns att jag var lite rädd att komma hem och få skäll för att jag var blöt, säger Sami.
Till mamma Ritva sa han att han hade varit rädd för att krokodilerna skulle bita honom.
– Jag vet inte var det kom ifrån, säger Sami.
– Kanske hade de sagt att det fanns krokodiler i ån, för att vi skulle hålla oss borta därifrån.
Efter den dagen fick pojkarna aldrig mer leka vid ån.
Snart 41 år har gått sedan den där dagen och nästan lika länge sedan de två lekkamraterna skildes åt – bara något år senare flyttade Mika och hans familj till Linköping, där han bor i dag.
Sparade tidningsklippet
Sami blev kvar i Värnamo.
Visst sågs de någon gång i tonåren, när Mika och hans familj besökte familjen Simola i Värnamo, men sedan dess har de inte haft någon kontakt.
– Men jag har tänkt på Sami ofta genom åren, säger Mika.
– Jag har ju honom att tacka för att jag lever i dag.
I alla dessa år har han sparat det gulnade tidningsklippet från Värnamo tidning från nyårsafton 1970.
– Mamma ramade in det åt mig och jag hade det på väggen hemma i många år, säger Mika.
– Sedan gömde jag undan det för att det inte skulle bli förstört.
– Jag har det också, någonstans, säger Sami.
På bilden, tagen i Samis rum med tavlan med familjen Flinta i bakgrunden, kramar de två små pojkarna varandra – och visst går det att känna igen Samis smittande leende.
Han ser likadan ut i dag, när han ler så ögonen blir smala springor.
En stund tidigare, när vi sammanför Mika och Sami, för första gången på alla dessa år, ser Mika direkt att det är Sami som kommer gående emot oss.
Det blir ett kärt och, speciellt för Mika, viktigt möte.
I dag är de två små pojkarna själva pappor. Sami, som arbetar som processtekniker på SCA, har två söner, Alexander, 13, och Nicolas, 10.
Mika, som jobbar med bygg- och flyttstädning, har fem egna barn och tre bonusbarn.
Hans liv har gått upp och ned, ett antal år var det tufft, men i dag är han gift sedan några år och ser ljust på framtiden.
Känner sig inte som en hjälte
Att få träffa Sami igen, i vuxen ålder, och få tacka honom är en viktig pusselbit i hans liv.
– Du kommer alltid att vara min hjälte. Jag kan aldrig tacka dig nog, säger Mika.
Tillsammans vandrar de på sin barndoms gator i Värnamo, pratar och minns.
– Kommer du ihåg kiosken som låg där? säger Sami.
För honom är det en stor, men glad överraskning att Mika nominerat honom till Svenska Hjältar.
– Det är stort. Jag känner mig inte som någon hjälte, men jag inser att jag faktiskt har gjort en god gärning. Även om det är ofattbart.