Robin och Ellinor köpte hus åt hemlös asylsökande barnfamilj

”Vi vill ge hopp och visa att om de skickas tillbaka finns en fast punkt att återvända till”

KAXÅS. I den lilla byn i Jämtland har familjen Gima hittat hem.

Men fyrabarnsfamiljen hotas av utvisning till Kosovo där de riskerar att utsättas för förföljelser och övergrepp.

I väntan på beskedet köpte nya vännerna Robin Johansen och Ellinor Olofsson ett hus till familjen.

– Vi vill ge hopp och visa att om de skickas tillbaka finns en fast punkt att återvända till, säger Robin Johansen.

Migrationsverkets beslut om familjens framtid väntas när som helst och oron ligger i luften.

– I Kosovo ville de döda oss, här har jag kompisar och får gå i skola, säger åttaåriga dottern Elgiginije på felfri svenska.

För ett år sedan flyttade familjen Gima med sina fyra barn in i en tvårumslägenhet i det lilla samhället i Jämtland. Tvärs över gatan bodde paret Robin Johansen och Ellinor Olofsson i en villa.

– Jag höll faktiskt lite avstånd till dem i början eftersom jag hade en del fördomar. Jag jobbar extra som dörrvakt på krogen och bildar mig ibland en uppfattning om människor onödigt snabbt, säger Robin.

Reagerade på skillnaderna

En eftermiddag när han slet med gräsmattan kom Ergyn och erbjöd sin hjälp.

– Första tanken var, det här kommer att bli dyrt. Men eftersom jag hade släpat tunga jordsäckar hela dagen var det tacksamt med lite hjälp.

Hela eftermiddagen slet de båda männen tillsammans. När Robin ville ge Ergyn pengar för besväret vägrade han.

Med tiden började familjerna umgås. Både Robin och Ellinor reagerade på skillnaden i standard.

– Familjen hade bara ett bord som de fick flytta mellan kök och vardagsrum, de hade ingen tv och inga leksaker.

När Ellinor satt och myste i tv-soffan i den stora villan fick hon samvetskval.

– Jag skämdes. Vi hade fyra sovrum medan de satt i sin lilla tvåa med fyra barn som inte hade något att göra.

Ordnade insamling

När hösten kom samlade paret in kläder, en tv, leksaker och ritblock till familjen.

De nya grannarna berättade att de tillhörde en förföljd minoritet i Kosovo och hade lämnat en tillvaro full av otrygghet och övergrepp. Deras hus hade bränts ner under kriget och barnen hade aldrig gått i skolan.

Paret hjälpte de nya vännerna genom att skjutsa till affären, vårdcentralen och när åttaåriga Elginije ville spela fotboll fixade Robin och andra bybor snabbt fram lämpliga kläder och skor.

I december 2014 kom det slutgiltiga utvisningsbeslutet och familjen kallades till ett samtal på Migrationsverket. De fick två dagar på sig att packa ihop sina saker för att skickas till en uppsamlingsanstalt och vidare till Kosovo.

– De hade inga varma kläder, pengar eller någonstans att ta vägen i Kosovo. Vi ville försöka få anstånd så att de kunde förberedas på ett bättre sätt, säger Robin.

Han berättade för barnen om utvisningen.

– Jag tycker att Migrationsverkets agerande är omänskligt och strider mot FN:s barnkonvention. Jag har läst på om situationen för den här minoritetsgruppen i Kosovo och vet att de inte har chansen att ett tryggt liv där, säger Robin.

Köpte hus till nya vännerna

De lyckades få resan tillfälligt uppskjuten och skickade in ett verkställighetshinder för familjens yngste son Ismael som var sjuk. Dessutom har mamman i familjen diagnosen posttraumatiskt stressyndrom.

I väntan på det nya beslutet från Migrationsverket köpte Robin och Ellinor ett hus för cirka 300 000 kronor till familjen, där de flyttat in.

Även om familjen utvisas har pappan i familjen fått löfte om jobb i Sverige och chanserna är stora att de kan komma tillbaka till Sverige.

– Huset är en bekräftelse på att vi vill att de kommer tillbaka och att det finns en fast punkt här, säger Robin.

Familjens fyra barn trivs i huset med en stor tomt där de kan springa omkring.

– Här kan jag gå i skolan och till affären själv, säger dottern Elgiginije.

Kaxås har blivit deras nya hem där byborna sluter upp bakom familjen. Fler än 500 personer har skrivit på en lista för att låta familjen stanna.

Mamma Miradjie väntar och hoppas. Hon kan inte sova och vill inte tänka på att de kan tvingas åka tillbaka till Kosovo.

– Vi känner oss trygga här och barnen har fått vänner. Om vi får stanna här så känns det som att allt ordnar sig, att vi har en bra framtid, säger hon.

Annika Sohlander