Hanna, 18, kämpar för ”hemmasittare”
Uppdaterad 2023-05-15 | Publicerad 2023-05-13
Hanna, 18, var inte i klassrummet på två läsår.
Hon tvingades utbilda sig själv med hjälp av Google och upplevde sig bortglömd av skolan.
– Jag behövde själv höra av mig till lärarna och påminna om att jag fanns, säger Hanna.
Hanna, 18, var inte i klassrummet på två läsår– Skolan var ett helvete.
Så beskrev artonåriga Hanna det i sitt tal för politikerna i Sveriges riksdag i april i år. Inför makthavarna berättade hon om hur dåligt skolmiljön fick henne att må och hur hon på grund av bristande anpassningar nekades rätten till utbildning.
– De ville ha med ett elevperspektiv på seminariet och jag tycker att det här är en så viktig fråga att jag tackade ja. Om jag kan hjälpa andra barn genom att berätta min historia vill jag göra det, säger Hanna.
Flera riksdagsledamöter hyllade Hanna i sina sociala medier efter talet, en av dem var Anna Lasses (C).
– Det märktes i salen att alla blev väldigt tagna av hennes mod och det hon berättade, och vi var flera som grät. Jag tycker att hennes och andra elevers perspektiv är oerhört viktigt när vi pratar om skolfrånvaro och rätten till stöd. Hanna var en klassisk ”duktig flicka” som inte syns i statistiken men som borde ha fått stöd, säger Anna Lasses till Aftonbladet.
Till våren tar Hanna, 18, studenten från samhällsprogrammet på Lunagymnasiet i Stockholm. Det är också här som hon tar emot Aftonbladet för en intervju. Hon beskriver de senaste årens undervisning som rolig och lärorik – men det hon vill börja med att berätta är hur grundskolan havererade totalt. Hanna var redan i lågstadiet högpresterande och målmedveten. Hon älskade att läsa och lära sig nya saker men skolmiljön var stressande, oförutsägbar och högljudd.
– När det var prat i klassrummet upplevde jag det som att alla elever skrek. Det var för mycket intryck och för rörigt. Samtidigt ställde jag höga krav på mig själv att prestera och jag fick ångest när jag inte tyckte att jag gjorde det.
Hanna beskriver grundskolan som en fruktansvärd plats som hon enligt lagstiftningen var tvingad att gå till.
Stort mörkertal
Genom hela grundskolan kämpade Hannas familj för att hon skulle få stöd.
– Skolans enda lösning var att jag placerades ensam i ett rum och lämnad åt mitt eget öde. Jag fick aldrig samma information som min klass och om skolan till exempel skulle ha en brandövning fick jag veta det först när larmet gick.
För att räknas som ”hemmasittare” ska ett barn ha mer än 50 procent skolfrånvaro. Det finns i dag ingen statistik över hur många elever det handlar om eftersom det i Sverige saknas ett nationellt frånvaroregister. Enligt en kartläggning som föräldranätverket Rätten till utbildning har gjort handlar det dock om 17 000 elever men mörkertalet är stort. Hanna fick inte undervisning på två år men räknas ändå inte in i statistiken – eftersom hon fysiskt befann sig i skolan.
– Jag var så rädd för att misslyckas. Det var enda anledningen till att jag gick och satte mig ensam i det där rummet, som inte alls var tänkt för studier. Jag minns hur jag grät och att det inte fanns någon som hjälpte mig.
Under högstadiet var det Hanna som fick hålla reda på studieplaner och påminna lärare om möten de bokat. Hon fick ofta höra att hon var en stjärna som var så duktig på att ta ansvar.
– Men det var inget jag ville. Jag ville ha en klass och ett sammanhang och kunna vara ute på raster.
”Det kan bli bättre”
Vändningen för Hanna kom när hon fick en autismspektrumdiagnos och möjlighet att börja på resursskola, en typ av skola som följer vanliga läroplanen men som har ökade resurser för elever med autism.
– Jag minns första dagen här på Lunagymnasiet. Det var som att komma till himmelriket. Det var lugnt och lärarna såg mig. Jag fick undervisning i klassrum med andra elever och träffade vänner som accepterade mig för den jag är.
Efter studenten planerar Hanna att ta ett sabbatsår och jobba som studiecoach.
– Just att planera studier är ju något jag verkligen kan eftersom jag tvingades coacha mig själv genom högstadiet.
Hanna vill också fortsätta engagera sig för att hjälpa andra barn.
– Jag vill visa hemmasittare och de som sitter ensamma runt om i Sverige att det kan bli bättre, som det blev för mig. Sen vill jag att de som bestämmer ska ordna så att alla elever, även de som inte har föräldrar som kan kämpa för dem, får rätt till utbildning i en trygg miljö.