Succékusken: ”Det betyder allt för mig...”
Carl Philip Lindblom i stor intervju om • V75-segern med Chapuy • Golfmeriterna • Familjen: ”När jag berättade att jag ville provköra så blev pappa lite besviken”
Publicerad 2022-11-01
Carl Philip Lindblom och Chapuy skrällvann på V75 i lördags.
Talangen spänner nu bågen och siktar mot stjärnorna.
– Jag tror att jag är näste Örjan Kihlström. Tror man inte på sig själv så är det ingen idé att hålla på, säger Carl Philip till Trav365.
Carl Philip Lindblom har stora skor att fylla. Hans far Carl-Erik är en legend inom travsporten, likaså pappas kusin Åke Lindblom. Den senare är mannen bakom Chapuy och under lördagen var lyckan total när hästen skrällvann i gulddivisionen.
I sulkyn satt en ung kusktalang som härmed säkrade sin allra första V75-seger i livet. Carl Philip agerade respektlöst i lördags och konkurrenterna fick heta Djuse, Goop eller Kihlström – att släppa ledningen till någon av dessa toppkuskar var inte aktuellt.
– Jag fick bestämma och över sista bortre långsidan fanns det ett ton i linorna när jag smackade på honom. Att han var så lite spelad måste väl ha berott på att det var jag som körde? Favoriterna hade ju inte visat någon superform så visst tyckte jag att vi var väldigt understreckade, berättar Carl Philip för Trav365.
”Betyder allt att få synas”
Reaktionerna efter vinsten lät inte vänta på sig.
– Det har varit mycket grattis och tog mig nog några timmar under hemresan för att hinna tacka alla.
Hur glad är du över att Åke gav dig chansen i lördags?
– Det betyder allt för någon som jag att få synas. Jag är extremt tacksam till Björn Wedenberg som äger hästen, och Åke så klart. De måste tycka att jag inte är helt värdelös, ha ha.
Något firande har succékusken inte hunnit med då det jobbats hela helgen med att exempelvis göra något så oglamoröst som att mocka skit.
– Grabbarna är dock taggade på att hitta på något. Jag har några kompisar som blivit intresserade av travet sedan jag började och det händer ibland att vi åker på V75. Vi brukar dock aldrig vinna något. Gud nej, vi är värdelösa. Chapuy delade jag dock med mig.
Några större känsloyttringar blev det dock inte över upploppet för den så coole kusken, och stenansiktet satt på även i den efterföljande segerintervjun i V75 Direkt. Det har sonen gissningsvis ärvt av fadern.
– Jag är samlad som person och hetsar inte upp mig. Man var så inne i det då, och fokuserad. Det är svårt att beskriva. Jag är heller inte mycket för segergester och har aldrig kastat körspöet i luften. Om det är något jag ärvt av farsan så är det nog känslan för hästen. Vi är väldigt lika.
”Hans jävlar anamma imponerar”
Din käre far jämförde dig med en viss Örjan Kihlström efter loppet. Vad tänkte du om det?
– Det var fint sagt. Örjan är en av de bästa, om inte den allra bäste.
Är du travets näste Kihlström?
– Ja, jag tror det. Vad fasen, tror man inte på sig själv så är det ingen idé att hålla på, tycker jag. Det är nog därför farsan har lyckats och kommit så långt.
– När det gäller egna förebilder inom travet är det först och främst pappa. Inte så mycket för framgångarna utan för hans skalle. Hans jävlar anamma imponerar på mig.
Carl-Erik har ramlat ur sulkyn både en och två gånger under sin långa karriär men brukar alltid resa sig på nio. Carl Philip berättar att faran med sporten är en del av tjusningen.
– Han har brutit ben men ändå åkt ut till stallet dagen därpå, medan en annan inte ens hade tagit sig ur sängen. Någon gång hade han 40 graders feber men valde att köra lopp. ”Det är lugnt”, sa han till mig. Jag kallar det för ”Lindblom-syndromet” – att allt löser sig.
Gjorde succé på golfbanan
Carl Philip jobbar numera heltid i stallet hos Åke Lindblom och gör allt som hör yrket till. Han är visserligen född in i travet men visade i ung ålder inget större intresse för branschen som gjort släkten Lindblom så känd ute i stugorna.
För honom var det tydligen mest en börda att tvingas haka på päronen till arbetsplatsen.
– Eftersom jag var mamma- och pappasjuk så var jag alltid med dem i stallet. Det var så tråkigt, det värsta jag visste. Som femåring brukade jag hjälpa dem ta in hästarna så att vi kunde komma hem fortare.
Istället förälskade sig Carl Philip i golfen efter att en dag ha hittat några klubbor på vinden som farsan fått av en hästägare.
Efter några utslag i trädgården var han så fast och utvecklades snabbt till att bli en av landets mest lovande ungdomar. Så pass att han ett år slutade tvåa i junior-SM.
– Det var det största för mig, med alla de främsta juniorerna i Sverige. Det blev dock inga prispengar utan bara presentkort, till vad minns jag inte. En kille som spelade Match-SM ett år, och åkte ut före mig, fick nyligen ett erbjudande på 150 miljoner för att spela på LIV-touren. Då tänkte man: ”Jävlar, jag kanske borde ha fortsatt med golfen?”
”Blev helt knäpp i skallen”
Det händer fortfarande att han snörar på skorna och ger sig ut på banan, bland annat mot annat branschfolk på ”travtouren”.
Tidigare i somras lyckades han till och med lura med både pappa Carl-Erik och Åke ut på banan för första gången. Golftalangerna tycks dock Carl Philip inte ärvt från någon ur det egna släktträdet...
Är det Stig-Helmer-varning på någon av dem?
– Absolut! På båda två. Jag får ta ut dem mer så att de har något att göra när de lägger av med travet.
Vem ur er i trion hamnar oftast i bunkern?
– Det är väl pappa, men han skulle absolut inte hålla med om det.
Framtiden inom den sporten såg länge väldigt lovande ut men tyvärr ställde en del hjärnspöken till det för superlöftet, som under sina glansdagar hade +1 i handicap.
– Om jag ska hålla det kort så valde jag att lägga om utslagen från vänster- till högerskruv. Då blev jag helt knäpp i skallen. Jag tränade från det att solen gick upp tills den gick ner. Det var nästan lite sjukt och till slut så beslutade jag mig för att inte röra klubborna på en vecka.
”Fint att ta igen för förlorad tid”
För att rensa huvudet valde Carl Philip att söka sig till stallet och han minns mer än väl första gången han satte sig i sulkyn bakom en travhäst. Året var 2019 och reaktionen blev inte den väntade.
– Det kändes bara helt rätt på något vis. Många snackade om att det var en sådan jäkla kick första gången men så kände inte jag utan tänkte: ”Fan, det här har jag gjort förut.” Då kom jag på att istället för att gå till fritids som sex-, sjuåring så låg jag och sov i pappas knä när han körde rakbanejobb.
Pappa Carl-Erik lät motvilligt sonen att testa på yrket. In i det längsta hoppades han tydligen att Carl Philip inte skulle följa i hans fotspår.
– När jag berättade att jag ville provköra så blev han lite besviken. Han har hållit på med det här hela livet och gått upp klockan fem varje morgon och kommit hem mellan tolv och ett på natten.
– När man tänker tillbaka till tiden då jag var barn så var han aldrig hemma. Vi umgås dock mer nu än någonsin tidigare och det är fint att ta igen för förlorad tid.
”Jag är en extrem tävlingsmänniska”
Vi känner till att farsan under 2015 valde att avsluta sin karriär på grund av återkommande ryggproblem. Hur jobbigt var det för dig att se honom tvingas stå vid sidan under så lång tid?
– Inte alls, han tyckte ju att det var skönt att slippa åka på trav. Dessutom var han hemma mer, vilket var perfekt för mig.
Visst är det ändå så att din nyfunna kärlek till travet resulterade i en nytändning för honom?
– Ja, absolut. Han hade inte hållit på nu om inte jag gjort detsamma, även om han själv inte är en person som skulle öppna upp sig om något sådant. Jag är dock ganska säker på det.
Carl-Erik gjorde efter 3,5 års frånvaro comeback i sulkyn 2018. Kämpaglöden finns fortfarande kvar och faktum är att far och son sommaren 2021 gick i mål precis samtidigt i ett breddlopp på Solvalla.
Båda vägrade ge sig och måldomaren förkunnade att det blivit dött lopp mellan Look Ecus och Gulliver Sisu.
– Det var väldigt roligt. Båda trodde att vi hade vunnit och var inte överens efter mål.
Slutligen, var ser du dig själv om fem eller tio år?
– Jag funderar på att gå proffstränarkursen inom de närmsta åren och hoppas ha ett eget litet stall i framtiden, samt köra mycket hästar. Båda delarna är så roliga och jag är en extrem tävlingsmänniska, avslutar Carl Philip.