'Fy fan vad bra du är Goop...'

Micke Nybrink

helskärm

Några få for till himlen. Resten hamnade i helvetet.

2014 blev kontrasternas Elitlopp.

Det är vad som far genom mitt solstekta huvud.

Björn Goop och kretsen bakom franske stjärnan Timoko dominerade.

Amerikanen David Miller ser vi nog aldrig mer i Sverige.

När Timoko bjöds in till Elitloppet var vi inte många som gick i gång. Wow, kommer han, nu jäklar blir det åka av. Nej, inget sånt. Det kändes okej och mest som en mellanmjölk-inbjudan av Solvallas sportchef Tore Fyrand som ju (med all rätt) gillar att räkna flaggor vid frukostbordet.

En fransman måste vi ju ha och när alla andra bra fransoser tackat nej var Timoko ett skapligt substitut för djur som Universe de Pan, Up And Quick eller halvpensionerade Ready Cash. Timoko funkade. Men det var inte förrän jag insåg att Björn Goop skulle köra som jag började se hästen som en seriös vinnarkandidat. Björn hade nämligen provat hästen för första gången i ett lopp på Vincennes den 2 maj. Resultatet var snudd på makalöst. Det halvt sönderkörde sjuåringen var som ny i Goops händer. Fransmännen sa o la la och hyllade Björn för att ha fått den Vincennes-trötte sjuåringen att avgöra på ett sätt som i unga, fornstora dagar. Grejen med Timoko var (för det här är historia nu) att han fått stenhårda lopp på Vincennes stora bana av sin tränare och kusk Richard Westerink, gång på gång. Killen körde som om varje lopp var hästens sista och mållinjen placerad 800 kvar. Vi hade också fått uppleva Westerinks cirkuskonster på Solvalla. Minns ni Trotting Masters 2012? Stackars häst, var mångas kommentar då. Westerink gjorde sitt bästa för att trötta ut honom, anföll vildsint och hade lyckats redan efter ett varv. Kört bort 10 miljoner Prix d’Amerique 2013 var senaste (sista?) gången Westerink körde Timoko. 20 miljoner hade hästen tjänat före Elitloppet i går och jag påstår att holländaren säkert kört bort tio miljoner, kanske ännu mer. Träna kan han, inget snack om det, men att köra häst mot eliten – han ligger faktiskt bra till för titeln sämsta kusken någonsin. Förra året var Timoko trea i Elitloppet, då ledsagad av Joseph Verbeeck. Han gick bra och har absolut gjort många bra lopp för den belgiske skandalkusken. Vi ska inte dissa Jos. Jos funkar. Men det senaste kuskbytet, att sätta upp vår etta Björn Goop, är en sån veritabel fullträff. Det är som att dra i en enarmad bandit i Las Vegas och så sprutar det mynt ur alla maskinernai hela kasinot. Vad är det som händer? Björn Goop är ett superproffs. Jag letar efter fina ord men hamnar där. Inte många kan mäta sig med honom i fråga om tävlingslust, kampvilja och förmågan att få en häst att springa på toppen av sitt kunnande. Lägg till en rutin som nästan ingen annan har och en vana att köra stora lopp som bara en handfull är i närheten av. Ni fattar vart jag vill komma. Att sätta upp honom på en kanonhäst är dömt att lyckas.

Inser inte betydelsen av värmning

I försöket fick inte Björn den rätta snurren på Timoko. Han vann men det var inte så att vi skrek rakt ut att satan i gatan, den där pållen vinner förstås finalen. Jag pratade med Anders Lindqvist om det, förändringen och han menade att fransmännen inte inser betydelsen av att värma upp. De tar det lugnt och när det är dags för lopp behöver hästen inte heller öppna så fort: starten är sällan avgörande på Vincennes stora bana. Det räcker om ångan är uppe efter halva loppet. I finalen av Elitloppet var Timoko uppvärmd och uppvarvad. Man hade dessutom skrapat av några hundra gram plast på hans hovar. Nu var det samma Timoko som vi såg vinna i Frankrike i början av maj. Och det kände Björn Goop. Inte många, kanske bara Örjan Kihlström och Erik Adielsson, känner så bra vad de har i tömmarna som han. I starten reagerade han instinktivt. Han hade ingen klar plan utan körde som han oftast gör, lätt aggressivt och alltid beredd på att improvisera innan någon annan ens hinner tänka tanken. Han såg att Örjan Kihlström hade bestämt sig att släppa ledningen med Panne de Moteur och fattade att det skulle bli till Digital Ink om han inte sköt. Vilket han förstås gjorde. Cowboyen Björn Goop hade aldrig förlorat en duell i vilda västern om han levt då. Efter bara 200 meter satt Timoko i ledningen, Digital Ink parkerade i dödens och Kolgjini bakom Raja Mirchi hade hittat andra ytter.

Ingen överman i ledningen

I det läget var loppet låst. Med Kolgjini i så bra slagläge kunde Björn Goop göra som han ville. Det visste han och han anförde i ett tempo som passade hans häst. Just den grenen, att köra lopp i ledningen i en fart som gör att de andra är chanslösa, i den grenen vill jag påstå att han inte har någon överman. Sen var det bara att vänta och se. Det är så han jobbar. När kommer Ludde och Raja? 600 kvar i tredjespår blev svaret men ärligt talat, vem vinner Elitloppet efter attack på sista långsidan? Många har försökt, de flesta har fallit. Så även Raja som galopperade 300 meter från mål, utan segerchans. I samma veva galopperade Digital Ink och han såg faktiskt inte alls bra ut. Utan skor på alla hovar var han en skugga av sig bästa jag. Var det bara jag som tyckte att han såg halt ut? Elitloppet skördar utan tvekan sina offer. Nu, tänkte Björn Boop. Nu jävlar. Han hade i och för sig vunnit Elitloppet en gång tidigare, med Conny Nobell 2006, men den segern fick han ett par veckor efteråt sedan ettan och tvåan i mål, Jag de Bellouet och Lets Go, diskats för dopning. Björn hade i smyg retat sig på det, att det inte kändes som om det var på riktigt. Men nu var det the real deal och, som sagt, nu körde han.

En annan typ av glädje

Ingen kan elda på som Björn Goop över ett upplopp. När Örjan Kihlström styrde ut Panne de Moteur 200 kvar tänkte jag på det. Ledsen Örjan men glöm alla segerplaner. Det blir ingen gubben i lådan i dag.

Timoko vann lätt och Goop hivade pisken i skyn. Jag fick känslan av att han var oerhört glad, att maskinen Björn visade att det här var något av det största han varit med om. Han är alltid glad när han vinner, smajlet har vi sett tusentals gånger, men det här var något annat.  Själv kan jag inte annat än beundra honom. Fy fan vad du är bra Björn.

En som inte fick några pluspoäng av tränaren var David Miller, kusk bakom Uncle Peter. Han hamnade i dödens i försöket och efter 1.08,6 första 1 000 var alla reserver tömda. ”Killen gjorde inte som jag sa”, menade tränare Jimmy Takter. ”Jag sa att dödens inte var ett alternativ men killen lyssnade inte.” Han fick heta killen nu,

före loppet var han David. Det kändes som en skilsmässa.

147 centimeter höga (lilla) Delicious U.S. tog sig till final, åkte med i tredje inner och blev trea för Daniel Redén. Världens bästa sto menade Daniel och jag anar att han kan ha rätt. Tänk när hon fått vara med ett tag till.

Ett amerikanskt fiasko

Panne de Moteur var heller ingen loser. Hans insatser var magnifika och Stefan Hultman ska ha

beröm för sin tränarinsats. Att Kihlström körde två maxlopp var givet.

Maven underströk det amerikanska fiaskot med att bli sist i finalen. Men vilken kurva hon gick i försöket. Kan inte annat än gilla henne och även kusken Yannick Gingras. Killen körde bra.