Drog in miljoner – kör nu taxi: ”Livet leker”
Jouko Pärssinen i stor intervju om att välja familjen före travet • Nya jobbet • Mörka tiden: ”Hade kanske skjutit mig själv”
Publicerad 2023-09-25
Jouko Pärssinen, 64, gjorde succé som travtränare på 90-talet.
Efter en svår period på det personliga planet försvann han.
Han sadlade om, blev taxichaufför – och återfann harmonin.
– Livet leker. Varje dag man vaknar pigg och kry är en bra dag, säger han.
Jouko Pärssinen tillhörde under många år Sveriges främsta travtränare.
En svår axelskada och kärleken till familjen fick dock honom att lämna in licensen.
Med det följde en tid av ovisshet.
– Det var självklart tufft att lämna travet. ”Vad fan ska jag göra nu? Hur ska jag försörja mig?” Allt sådant där var något jag funderade hemskt mycket över. Jag är totalt outbildad och kan ingenting, annat än hästar, berättar Jouko.
”Får höra om olika livsöden”
Som en blixt från klar himmel kom dock ett erbjudande om att arbeta med helt andra hästkrafter, ett som han inte kunde tacka nej till.
– En bekant till mig körde taxi i Avesta och skulle operera höften. Han frågade mig om jag kunde tänka mig att hoppa in och självklart kunde jag det.
– Jag skaffade en taxilegitimation och sedan började fler ringa och ge mig körningar. Så nu är jag i taxibranschen på deltid och har så varit sedan 2015.
Hur trivs du i ditt nya yrke?
– Man träffar många roliga människor och får höra om olika livsöden. Mestadels kör jag långa sjuktransporter för människor som har dåligt immunförsvar, men transporterar även barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.
”Var spänd – vibrerade i kroppen”
Pärssinen halkade in i hästsporten som ung grabb tack vare sin farfar och minns den tiden med glädje:
– Han var en av Sveriges ”värsta” hästhandlare en gång i tiden. Redan som liten pojke fick jag följa med honom överallt. Första gången jag körde en stor häst ensam var det kört.
Vad minns du av den upplevelsen?
– Jag var inte rädd men spänd. Det vibrerade i kroppen och jag tänkte: ”Hur ska det här gå?” Hästen stannade dock när jag bad honom att göra det, han svängde till höger, han svängde till vänster. Det var verkligen kul.
Vad tänkte föräldrarna om att deras lille grabb körde häst på egen hand?
– Ja ni, det fick de veta först efteråt, haha. Det var dock lite ledsamt för dem att jag inte blev jurist, ingenjör eller president. Jag hade dock inget intresse för sånt och det var bara hästar för hela slanten.
Omedelbar succé för Pärssinen
Efter att ha jobbat i olika stall, bland annat hos Pekka Korpi, i hemlandet Finland hamnade han, av en ren tillfällighet, sedermera hos Lars Lindberg.
Efter 1,5 år hos legendaren var det så dags att lufta sina egna vingar och beslutet växte fram att ta ut en proffslicens i början av 90-talet.
– Jag kände att det fanns mycket som man kunde göra för att förbättra hästarna. Det kom in många konvalescenter från bland annat Stig H Johansson, för att sedan skickas tillbaka. Under en period var det elva olika hästar som vann i sin första start.
En vinstgivande faktor var att Jouko lade ner mycket energi på mängdträning. Dessutom var han troligen en av de allra första som började använda sig av pulsklocka, något som numera är en basvara i de allra flesta travstallen.
Framgångarna kom nästan omedelbart för Rommetränaren som genom åren vunnit flertalet storlopp, samt plockat fram hästar som Mai Michelle, Nilema Pearl, Sugar Step och Trinity, för att nämna några.
”Då blir man folkilsken”
1993 utsågs han till ”Årets komet”, men trots succén var han inte helt nöjd. En flytt österut, till Solvalla, började locka 1997.
– Jag kände själv att jag spelade i gärdsgårdsserien under min tid på Romme och ville till eliten.
Blev miljöombytet som du hade förväntat dig?
– Nej, det blev inte det. Våren 1998, i samband med en olycka, gjorde jag illa mig. Axeln slogs helt fördärvad.
Samma år drabbades hans sambo Anna-Karin av havandeskapsförgiftning under graviditeten och det resulterade i komplikationer för sonen Joakim som inte växte något de första månaderna av sitt liv.
– Min tid räckte inte till för att vara både travtränare och pappa. Jag kämpade ett tag men sedan fungerade det helt enkelt inte längre. Pojken var som han var, axeln var sönder och dessutom sov jag bara två, tre timmar per dygn. Då blir man folkilsken.
”Det enda jag minns är spylukt i näsan”
Axelskadan resulterade i en tuff tid då han, för att döva smärtan, under en period vände sig till alkoholen och smärtstillande tabletter.
Där och då hade sagan om den framgångsrike finlandssvensken kunnat ta slut.
– När det var som värst med axeln kunde jag inte ens ta ut ett mjölkpaket ur kylen. Min vänstra arm var i det närmaste obrukbar och utan tabletterna gick det inte att sova. Efter att ha skottat snö på gården en dag tog jag smärtstillande och efteråt kunde jag knappt hitta min bil.
– Jag var även på ett stort 50-årskalas under 1999, men det enda jag minns därifrån är spylukt i näsan. Jag var så jäkla slut efter 1,5 års kämpande och oroade mig för att missbruket skulle resultera i skilsmässa. Vad fan gör man då? Då ändrar man sitt liv.
Pärssinen hade nått botten i sin annars så framgångsrika travkarriär och familjen bestämde sig för att lämna huvudstaden och flytta tillbaka till Avesta.
Alkoholen och tabletterna blev i samma veva ett minne blott.
”Jag prioriterade familjen...”
I Dalarna började man om från noll och på en mindre skala. Ett beslut som på sikt skulle visa sig vara direkt livsavgörande.
Hur viktig tror du att den där flytten var för dig?
– Jag törs nästan inte säga det högt men annars hade jag kanske skjutit mig själv. Det är ingen mening att spekulera i vad som hade hänt, men det blev bra till slut. Jag prioriterade familjen och min hälsa före travet och det var väl inget svårt val?
Är du en lika bra pappa som du var travtränare?
– (skratt) Det vet jag väl inte, men jag har en 25-årig pojke som är snyggt klädd, inte dricker eller använder narkotika, och som inte visar långfingret åt polisen. Då måste jag ha gjort något rätt?
Joakim brann i ung ålder för gokart och i ringhörnan fanns alltid hans största fan: pappa Jouko.
– Visst hade vi lite framgångar men inte sådana som han eller jag var nöjda med. Det saknades en förbannad halvsekund hela tiden. De andra var helt enkelt snabbare.
”Livet leker just nu”
Hästarna vill han dock inte släppa helt och hållet och lämnar dörren lite på glänt ifall Kanal75 letar efter kunnig personal.
– Kanske arbeta som studioexpert i framtiden? Det är något jag många gånger tänkt skulle bli roligt. Att gå fram till en kusk efter ett lopp och fråga: ”Hur fan tänkte du där?” Jag skulle vara rak på sak.
När Trav365 når den sympatiske travprofilen är han mitt ute i skogen tillsammans med sina två hundar.
Jakt av skogsfågel står på dagsschemat och profilen verkar åter ha hittat harmonin i vardagen.
– Livet leker just nu. Varje dag man vaknar pigg och kry är en bra dag.
Trots att han den 30 september fyller 65 år finns det inga som helst planer på att gå i pension.
”Önskar att jag varit mer diplomatisk”
Pärssinen har under 2,5 års tid utbildat sig till hundinstruktör och verkar vilja jobba så länge det finns bläck kvar i pennan.
– Jag kommer aldrig att bli pensionär och ska fortsätta jobba på ett eller annat sätt.
Travet är numera ett minne blott och det har nu gått flera år sedan han senast satt i en sulky.
En comeback är, enligt Jouko själv, helt utesluten och på frågan om han saknar något från sitt tidigare liv som travtränare blir svaret:
– Ingenting! Jag fick uppleva allt som jag ville och är nöjd. Jag gjorde så gott jag kunde. Ibland räckte det, ibland inte. Dock sa jag ibland saker som jag inte borde och önskar att jag varit mer diplomatisk.
– Om jag ändrat mig på den punkten? Likt vargen som ylar mot fullmånen så ligger detta i min natur, avslutar han med glimten i ögat.