NYBRINK: ”Alla vi som älskar Veijo klappar nu”

Micke Nybrink

Sportbladets krönikör efter uppvisningen i Olympiatravet

Alla vi som älskar Veijo klappar nu.

Alla vi som älskar Solvato klappar nu.

Och de som inte klappar, de skiter vi i, tjohej.

Ursäkta mig men jag är visst lite prillig idag.

När jag åkte till Åby igår morse hade jag förhoppningar om att det skulle ske igen. Eftersom jag är en obotlig optimist utan någon vidare verklighetsförankring, vilket kan vara stor fördel som dagligen torrmjölkad travspelare, trodde jag på min gamla idol Veijo.

För fasen, Veijo Heiskanen och hans nya stjärna Solvato var häst nog att ge mig en upplevelse i Maharajah-klass – ni vet som när han vann Olympiatravet förra året. Tassa med i tredje ytter och sedan blåsa till motståndet med en långsida som gör att tårar blandades med skratt, kramar och eufori.

Jag är så enfaldig att jag vågade tro på det och så stupid att jag skrev det i min spalt.

Solvato spikades på allt och jag insåg vad jag gjort. Typ: nu går jag in ensam i ingenmansland och om jag blir skjuten (bra chans) får jag krypa tillbaka utan hjälp medan alla som ligger i skydd skrattar.

För det finns ju bara inte att få en ny Maharajah-uppvisning. Inte igen året efter och inte om jag blåser upp mig.

Men det hände och jag har kollat resultatlistan flera gånger, sett loppet i repris och det är sant. Femårige Solvato rundade till överlägsen vinst på en långsida och kom hem på 1.10,9/2140 auto.

Nu ska jag ta en rövare eftersom såna här grejer alltid blir fel – men hej och hå, vi ut på plankan gå: Tiden är sannolikt den tredje bästa i världshistorien över medeldistans på 1000-metersbana. Bara Beanie M.M 1,10,7 och Debbie Brodda 1.10,8 som tvåa i samma lopp är snabbare när de sprang på Solänget 2009.

Visst är det så?

Säg ja.

Hur som helst, Maharajah travade 1.11,0 när han vann Olympiatravet förra året vilket var det numera utraderade löpningsrekordet, det lämnar jag skriftligt på. Amerikanske Solvato är alltså fem år och fortfarande lite fjunig, med några avslöjande ungdomsfinnar kvar. Han är ännu inte en riktig man som häst och det är därför jag går igång lite extra.

Var ska det här sluta?

För att gårdagens uppvisning bara en början begriper nog de flesta och för oss som inte tänker efter så himla noga, bara känner, hamnar vi genast i Elitloppet. Klart att vi vill se honom där om en månad. Elitloppet är givet nu – han bara måste.

Men ägare Berndt Denberger lät oss inte skena iväg så länge. Redan i vinnarcirkeln efter loppet kom kommentaren som förnuftiga människor brukar använda sig av. Klassikern ni vet, ”sakta i backarna”, och så förklarade han:

”Hästen är för ung så det blir inte något Elitloppet i år. Det är alldeles för tufft och vi vill vänta. Det kommer andra fina lopp.”

Och det gör ju det. De flesta femåringar brukar behöva året på sig för att skaffa sig hårdhet och rutin innan de kliver in i tungviktsringen, ett så kallat mellanår.

Har ni för resten tänkt på vilka femåringar vi har just nu?

Solvato, Digital Ink, Mosaique Face, Magic Tonight, Twins Fairytail, Claes Boko, Indigious, Molle C.D, Delicious U.S., Rocket Zet, Sahara Fairytale, Quid Pro Quo... Äsch, det har var ju ett evighetsjobb. Snacka om både bredd och topp.

Var det någon som sa att travsporten är på dekis?

Vadå, var det jag?

Då är det läge att gå till en läkare. Vi blomstrar som aldrig förr ju. 

Jag vill även passa på att skicka blommor till Robert Bergh och Lutfi Kolgjini, dessa travsportens svar på Alias Smith and Jones (tv-serien på 1970-talet om två cowboys som levde utanför lagen men som alla ändå älskade).

Hoppas att ni inser att allt är deras förtjänst.

Olympiatravet hade aldrig blivit så här häftigt utan Smith and Jones inblandning. När Robert Bergh bakom Ed You bestämde sig för att blanda sig i spetsstriden efter 400 meter och svarade ut Raja Mirchi för att sedan yla som en inidan och anfalla ledande Brad de Veluwe var vi många som undrade vad som pågick.

Kolgjini förstod att Berghs plan gick i baklås. Lutfi insåg att att Robert valde att fullfölja med ”dobbarna först in i närkampen” och kunde, utan strid (faktiskt, fniss) ta över ledningen efter ett varv på 1.08,4.

Ja, det sket sig totalt men är det inte sånt här urspårningar vi måste få se ibland?

Var inte det här en vitaliserande transfusion som får travet att leva vidare i vardagslunken och spelfabriken?

Borde vi inte gilla dem lika mycket som Veijo och Solvato?

Hörni, alla vi gillar Bergh och Ludde klappar nu...

Såja. Nu känns det bättre.