”Hur jag ska vinna? Taktiken är given”

Micke Nybrink

Micke Nybrink: En V75-vecka är sex dygn, mycket känslor inblandade

VM i V75 börjar på lördag.

Kul grej men för mig är det VM varje vecka, året runt.

Det börjar på söndag kväll och slutar på lördag klockan fem.

Att något kan vara så fascinerande.

Hur jag ska vinna i år? Taktiken är faktiskt given.

Taktiken är att inte ha någon taktik.

Egentligen är den här tävlingen meningslös. Snacka om att den arrangeras i onödan. Vem är världsmästare i V75? Vilken oerhört stupid fråga. Kom igen nu. Hur kan någon ens fundera på den saken?

Världsmästare i V75 är ju förstås alla vi som spelar varje lördag. Ge oss Nobelpriset i trav nu, vi är bäst. Det har vi vetat länge men det verkar som om inte kuskar, hästar, tränare och alla andra glädjeförstörare fattat det. I så fall hade de ju gjort precis som vi tänkt oss, följt den logiska, väl underbyggda analysen och inte hittat på en massa scheisse under vägen. Nej, vilket ouppfostrat gäng de är; vi som köper dyra biljetter och allt de gör är att dra ner byxorna och visa oss röven varje lördag.

Nej, så kanske det inte är. Men det är mycket känslor inblandade på lördagseftermiddagarna. Urladdningen tar på krafterna och om vi inte hade ett gäng aktiva att skylla våra misslyckade spel på skulle vi inte ha någon möjlighet att fortsätta nästa vecka, och nästa. 

Det där kuskgnället hakar somliga upp sig på. Ingen annan sport gör så, sägs det. Nej, där lyfts det positiva fram. Den kommentaren är vanlig. Okej, men i hur många andra sporter förlorar spelarna nästan 100 miljoner varje lördag?

Är det inte normalt att vara åtminstone lite grinig när man efter tre timmars nöje/elände torskat 75 miljoner? Ett visst mått av gnäll kanske kan rättfärdigas? Vi älskar er ändå, förlåter er snabbt och är back on track efter några dagar. Då är ni våra idoler igen. Då är Örjan ”bäst i världen” och Svanstedt ”går på vatten”.  

V75 är det absolut bästa spel jag kan tänka mig. Det har allt: sporten, spelet, potterna och miljonutdelningarna. På lördag är det 20 år sedan den där första V75-omgången kördes på Jägersro. Jag var själv på plats och minns det historiska ögonblicket: Copiads vinst i V75-1, Roger Walmanns skräll (hette hon Hill’s Noblesse?) i stoloppet och omsättningen på 39 miljoner. Nu kollar jag inte det här, det är fusk att googla, men så minns jag det.

Men det var faktiskt inte V75 som fick travet att sätta fart, där hade nog starten av V65 en större betydelse. 1973 var vardagstravet en sport på dekis, ingen brydde sig och skumraskstämpeln kunde nog aldrig tvättas bort.

Utan V75 hade travet tynat bort

Men när Gert Lindberg blev chef för nystartade ATG 1974 började det hända saker.

I augusti 1974 var det V65-premiär och att kalla det succé är inget överord. Nyckeln till framgången med det nya riksspelet låg i att:

  V65 hade två vinstpooler jämfört med gamla V5 där vinnarna var få. Nu fick ATG dela ut en massa småvinster till nöjda kunder som kom tillbaka och ”återinvesterade”.

  Det tävlades med försök och final i ett divisionssystem som turnerade runt i landet som travets elitserie med de bästa hästarna på plats. Profiler kunde byggas. Legolas var en sådan, alla visste vem Legolas var: Legolas, Stenmark och Björn Borg.

Postkontoren användes som ombud och man kunde lämna in sin kupong ända till fredag, tipset hade spelstopp på onsdagen. Två dagar helt utan konkurrens. Snacka om edge.

  Gratisprogrammen spreds överallt, ramlade till och med ner i brevlådan.

  ATG fick med pressen på tåget, det skrevs och tippades i dagstidningar.

  Tv-programmet Tipsextra visade loppen i pausen av fotbollen, där klev travet rakt in i folkhemmet.

1993 ansåg ändå ATG att det var dags att hitta en växel till. Spelformen behövde dopas. Varför inte en vinstgrupp till, varför inte V75? För fasen. Att införandet var lyckat inser alla.

Utan V75 hade nog travet sakta men säkert tynat bort i bruset från alla nya spelformer och spelbolag.

En V75-vecka är sex dygn, har ni också tänkt på det? Om man är en sann V75-fantast börjar det med ett ständigt fingrande på text-tv vid sju-tiden på söndagskvällen. Kommer min häst ut? Den där som satt fast förra lördagen. Per Skoglund, min kompis på TV4, är ännu värre, sjukligt intresserad. Han är inne på travsport.se och kollar anmälningar redan på söndagseftermiddagen, funderar över vilka av reserverna som kan komma in och tittar på listorna innan spårlottningen. Spekulerar. Han brukar sitta och läsa högt för mig. Ögonen glittrar och jag skulle tro att han är världens lyckligaste kille just då. ”Hör här Micke…” Och så rabblar han namn. Jag gillar trav men den här mannen andas, äter, dricker och… äsch jag skriver det, skiter trav.

Jag skulle vilja kalla Per för Sveriges mest travintresserade människa. Ni som gnäller och säger att han överdriver ska veta att han lägger band på sig. Han tycker att det är ännu roligare. Det brinner en traveld i karln. Stefan Melander är bara tvåa nu.

Där har ni skillnaden. Skoglund är en afficionado. Han kan titta på trav utan att spela, jag lovar, det är fasen helt sanslöst. Jag är en travspelare. Men ni får inte se ner på mig. Jag älskar spelet men kan också uppskatta fina hästar och snygga kuskinsatser. Ännu mer imponerad kan jag bli av travtränare med känsla för hästen. Kolla på Åke Svanstedt, Robert Bergh, Stefan Hultman och kanske Reijo Liljendahl. Känslan de har. 

Måndagen brukar jag mest ägna åt V86-pluggande men någon timme går åt till att bläddra runt i V75-listorna. Jag gör det tidigt för att få en egen uppfattning innan jag läser alla tips och intervjuer. Just den dagen är oerhört viktig, då har jag hittat mina bästa drag genom tiderna.

Om ni fastnar för en häst på måndag, håll fast vid den i informationsstormen som råder under veckan. Leta inte efter nya stigar, se bara till att allt är som det ska med din vinnare. Gå inte vilse. Strunta i om tränaren gråter över startspår och motstånd, det gör de alltid. De är födda så, lipsillar.

Tisdag, onsdag, torsdag är vanliga arbetsdagar. Jag brukar dela upp omgången, två lopp om dagen. Lopparkiv med stöd av intervjuer. Kollar allt. Inte bara formen, utan hästens egenskaper, svagheter och styrkor.

En sak som värderas alldeles för högt numera är det senaste loppet. Hästar som kommer från magiska prestationer tenderar att bli allas drag. Alla har ju lopparkivet numera och det är nästan så att man inte ska se senaste starten. 

Försök istället bedöma hästens kapacitet och normala nivå. Hur bra kommer den vara på lördag om den gör en sådan prestation? Räkna aldrig med att den gör om fantomloppet.

Informationsspel

Det viktigaste är att försöka skapa sig en bild av hur loppet blir kört. Ledarhästen är förstås mycket intressant. Får den bestämma? Eller är det en Kolgjini-typ med?

Om det ser ut att bli stenhård fart i täten sätts plötsligt startspåren ur spel. Då är tolfte bakom bilen på 1640 meter inte alls uselt. Då är en kapabel lågprocentare med ett dödsdömt läge intressant.

Ett annat faktum är att låga nummer på Åby är heta. De hästarna får fina resor och luckan kommer alltid med dubbla open stretch. 

Framåt fredag är det dags att göra en vända till och se vad tränare och kuskar funderar på. Nu kan vi få svar på hur de tänker köra; de har själva hunnit läsa på och planera. Just det här med vem som släpper till vem kan vara avgörande för vilka hästar som ska spikas. Ibland kan vi ha räknat ut ett scenario för att sedan få veta att tränaren har en helt annan plan.

Det går inte att bli arg på det. Trav är ett informationsspel och den som söker och finner vinner.

Så min taktik på lördag är enkel. Jag ska läsa på och spela som vanligt. Bluffar funkar inte. Då blir man snabbt synad och utslagen. Nej, jag ska skaffa mig flyt. Fliten är turens moder.