Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Ursula, Yrsa

Sportchefen om skräckupplevelsen

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-19

Berättar om när han och hans familj var med om tsunamin

I Lindberg Orakat berättar Mattias Stenby om semestern i Thailand då han och hans familj var med om tsunamin.

Nu berättar Solvallas sportchef Mattias Stenby om semestern som förvandlades till en mardröm.

2004 var han i Thailand med sina släktingar då tsunamin plötsligt slog till.

– Man får helt andra perspektiv på saker. Vissa travpolitiska frågor kan kännas lite fåniga när man vet vad som kan ske, säger han i programmet Lindberg Orakat.

Semestern med familjen under julen 2004 slutade med kaos för Mattias Stenby. Han och 19 andra släktingar var i Thailand för att fira pappan som fyllde 60 år. På annandagen vaknade de av att de skakade i hotellet.

– Vi undrade vad det var, men vi visste ju inte. Vi gick ner för att käka frukost och sedan gick i vi ner till stranden, berättar han.

När de gick på stranden märkte de hur vattnet försvann ut i havet.

– Jag hade aldrig varit i Thailand så jag frågade farsan om det brukade vara så här. Han svarade att det hade hänt någon gång, berättar Stenby i Lindberg Orakat.

Men ju längre de gick på stranden desto mer förstod de att något var fel.

– Thailandarna blev mer och mer upprörda och började skrika. Sedan såg vi att vattnet började komma tillbaka i hastig fart. Vi började samla ihop alla, säger han.

Tog skydd

Mattias Stenby och fem av släktingarna tog skydd på tredje våningen på ett hotell i närheten.

Det tog ett tag innan den riktigt stora vågen kom – då hade de vatten upp till fötterna.

– Den kraften när vågen kom går inte att beskriva. Det var en tjock mur som var en halv meter bred och fyra meter hög den gick sönder i bitar, säger han.

Efter vågen fick de ta sig upp i bergen utifall det skulle komma en till våg. Under tiden hade de inte en aning om vart de andra släktingarna var.

Några timmar senare kunde de lämna berget och bege sig tillbaka till sitt hotell där de träffade på alla släktingar utom två stycken som fattades.

– Det var två barn som var 13 och 15 år. Vi åkte runt och letade efter dem. När klockan var sju på kvällen hade vi nästan gett upp. Men så kom de åkandes i en taxi och alla var återförenade. Om man är med om en sådan grej få man lite andra värderingar.

– Man får helt andra perspektiv på saker. Vissa travpolitiska frågor kan kännas lite fåniga när man vet vad som kan ske. Men det är absolut en erfarenhet men det är inget man vill uppleva igen, säger han.