Nybrink: Det är slutet på en epok – och jag gillar det inte
Publicerad 2013-07-01
Kungen abdikerar och nationen är i chock.
Det är förstås överdrivet.
Men att Åke Svanstedt flyttar till USA är en stor händelse.
Konkurrenterna gör high five på stallbackarna.
Men trav-Sverige mister en av sina största profiler.
Att Sveriges största travtränare flyttar till USA är ingen bomb. Vi som följer sporten har hört talas om det i flera år och egentligen har det väl bara varit frågan om när. Ibland har det ryktats om att det skulle vara klart men när personer i Åke Svanstedts inre cirkel frågat honom har han ruskat på huvudet. ”Inget är bestämt, jag trivs bra som jag har det och det är massor som ska ordnas innan vi flyttar. Det tar år att planera en sån här sak.” Ungefär så har Åke resonerat.
Samtidigt har han aldrig dementerat, vi har fattat att dagen kommer. Nu när den är här känns det mest konstigt, inte ledsamt men jag... gillar det verkligen inte. Det är aldrig kul när man ser slutet på en epok. Men det är förstås också så att jag förstår honom. Varför inte liksom. Man lever bara en gång och att trampa på i samma hjulspår blir till slut ingen livskvalitet.
Personer som har en vinnarskalle i Åke Svanstedts klass behöver hela tiden nya utmaningar. Nu har han sopat banan med motståndet hemma i Sverige i åratal och det finns inget kvar att bevisa. De stora loppen är vunna. Trots att han ligger på topp packar han väskan – eller kanske just därför? Att lägga av (vi förenklar lite) är få förunnat och något jag verkligen saluterar. Det är helt enkelt det snyggaste sättet. Ni slog mig aldrig, nu drar jag, ha ha. Långnäsa.
Jag känner inte Åke Svanstedt, även om jag pratat med honom ganska många gånger genom åren. Det började redan början på 1990-talet när jag jobbade på facktidningen Guiden och ibland fick i uppdrag att ringa honom på måndagarna när det hade anmälts till V65. Att få Åke på sin lott var Svarte Petter. Man var nämligen tvungen att ringa redan tjugo över sex, sen gick han ut i stallet och svarade inte i telefon mer den dagen.
En vit lögn räckte långt
Svanstedt var nyvaken och frånvarande när man frågade om hästarna, han sörplade filmjölk och lyssnade inte så noga. Det gällde att ruska liv i honom och jag lärde mig hur. När det var dags för den mest intressanta hästen sa man helt enkelt så här: ”Jag pratade med NN nyss och han sa att han inte var det minsta rädd för din häst, att han skulle slå den.” En vit lögn helt enkelt. Åke slutade sörpla och tände till: ”Hans skithäst slår jag med 20 meter, nu rycker vi skorna och min var grym i backen i tisdags. Jag kör 1.15.” Det gällde att väcka vinnarskallen – och sen hade vi en spik.
Genom åren har Åke Svanstedt haft en svajig relation med media. Han är en sån där kille som kan få ordet journalist att låta som ett svärord. Jag har inte brytt mig.
Kan ärligt säga att jag älskat höra honom prata i vinnarcirklar och intervjuer. Inte många säger så mycket med så få ord. Man ser exakt vad han tänker och svaren är ärliga, han menar allt och har aldrig hört talas om frasen politiskt korrekt. Och han är rolig utan att veta om det.
TV4-bråket var förbannat trist
Det enda som jag tycker är synd är att hans relation till TV4 havererade. Om det hade med Kalla Fakta att göra eller om det var Mystical Ann-fallet i Drottning Silvias Pokal 2009 vet jag inte. Men det spårade i alla fall ur big time och svensk travsport behövde inte det. När en av de största som någonsin funnits inte är med och lyfter fram travet till den breda allmänheten är det förbannat tråkigt.
Kanske är det också ofta så här med de största stjärnorna, att de är egensinniga, snudd på kufar och svåra att resonera med. Jag vill också tillägga att jag förstår hur han tänker och att han har rätt att vara arg men att det borde finnas en gräns för hur långt man går. Alla har liksom fattat hans markering för länge sen.
40 miljoner till alla andra
Åke Svanstedt lämnar ett stort hål efter sig när han flyttar. För landets aktiva blir det 40 miljoner mer om året att tävla om. Det här är alltså motsatsen till ett nytt sparpaket. Konkurrenterna kan temporärt känna lycka och få lite vind i de slaka seglen.
Men på sikt är det troligen inte bra när de största profilerna försvinner. Spontant är det min första tanke. Signalen är inte den rätta. Om inte han vill hålla på… Det kan innebära att det blir ännu färre tränare
i toppen, att maktkoncentrationen ökar. Hoppas att jag har fel – hoppas att det istället innebär en vitalisering av marknaden och de unga, hungriga tränarna slår sig fram. Det skadar inte med en föryngring i en sport som annars är lite monopolartad med samma gubbar i 30 år.
Kan vi inte säga så? Att det här är början på ett nytt kapitel i svensk travsport. Om fem år ser det helt annorlunda ut. Då är mångfalden tillbaka, då är medelåldern på topp 10 av landets travtränare 34 år, inte som nu, 51 år.
Men jag kommer att sakna en sak:
svanstedtarna – de där svepningarna av hela fältet 800 kvar. Ingen har gjort fler såna, inga kommer att göra det heller. För det finns bara en Åke Svanstedt.