”Lever fortfarande med skuldkänslor”
Publicerad 2014-02-06
28-årige kometkusken Thomas Dalborg i stor intervju om händelsen som förändrade allt
En tragisk bilolycka gjorde att livet tog en helt annan vändning för travkusken Thomas Dalborg.
Han och flickvännen Brenna Seeley var på väg hem då Thomas tappade kontrollen över bilen och voltade.
Brenna dog i olyckan, men Thomas överlevde mirakulöst.
– Inget blev detsamma efter det, jag lever fortfarande med skuldkänslor, säger han.
28-årige kusken Thomas Dalborg har synts till allt mer inom svensk travsport sedan han återvände till Sverige efter flera år inom travsporten i Kanada. Senast nu i onsdags skrällvann han med hästen Mad Image på V86.
I en tidigare intervju på Trav365 har Thomas berättat att han från början bara skulle åka utomlands på en travresa, men det slutade med ett jobberbjudande hos travtränaren Per Henriksen i Kanada och han blev kvar i landet i över sju år.
”Tog ett halvår innan jag kom tillbaka”
För facktidningen Travronden har Thomas berättat att han och hans 24-åriga flickvän Brenna Seeley, hade varit ute och ätit, då Thomas tappade kontrollen över bilen.
– Det var vinterväglag och ishalka och jag hade precis flyttat till Ottawa, så jag kände inte till vägarna så bra. I en S-kurva svängde jag försent och bilen voltade och hamnade upp och ner, fastklämd i ett dike. Brenna fastnade inklämd i bilen och jag förstod nog direkt att hon var död, säger han till tidningen.
Thomas lyckades ta sig ur bilen och ta sig till ett hus där han larmade efter hjälp. Brenna avled i samband med olyckan och för Thomas började en tuff tid med att försöka bearbeta det som hade hänt.
– Man släpper allt, jag fick ta tag i bitarna och börja om från början. Det var vissa saker som jag aldrig kom tillbaka till. Det tog nästan ett halvår innan jag kom tillbaka till det jag var innan, berättar han för Trav365.
Går aldrig bort
Olyckan har påverkat honom och i dag ser han helt annorlunda på livet och det som är viktigt.
– Man får en helt annan syn på livet, man börjar tänka att livet är kortare än man tror. Man ska nog hålla på med det man tycker är kul. Det är svårt att förklara, inget blev detsamma och jag lever fortfarande med skuldkänslor. Man tänker inte mindre på det, men det tar en kanske inte lika hårt. Man brukar säga att tiden läker alla sår, men det här är inget sår som kommer läka. När jag sätter mig ner och pratar med någon om det känns det verkligen inuti. Det är ingen sak som kommer gå bort. Men man blir mycket starkare av att gå igenom en sådan händelse. Alla har skarpa svängar i sin historia, men jag känner att jag har blivit en helt annan människa.
– Jag är inte så känslig och jag är nog ganska mycket hårdare efter det här. Man har gått igenom något som är mycket mer allvarligare än de alldagliga sakerna. När jag kollar tillbaka på mitt liv så känns det som om mycket ändrades där med olyckan, säger han.
”Ska leva här och nu”
– Det är även andra saker i livet. Ibland stressar man för att få mycket gjort, men sedan tänker man att det kanske inte är så jäkla viktigt ändå. Man ska fokusera på det som är viktigt och leva här och nu. Jag växte upp mycket efter olyckan, man tog ett kliv framåt, fortsätter han.
Kunde du köra travlopp efter det som hände?
– Det blev en paus, jag körde inte på en månad och sedan körde jag något lopp. Men efter det var jag inblandad i en annan olycka, så jag kände att jag inte var riktigt redo. Det här inträffade ett par veckor före jul och jag stannade kvar över julen och var med Brennas familj, sedan åkte jag hem till Sverige i några veckor. Jag hade bara en häst då och den fick en kompis ta hand om. Min häst fick ta ledigt ett par månader, jag behövde tid innan jag hittade min väg tillbaka. Innan olyckan arbetade jag mycket som hovslagare, men jag la det på is också ett par månader.
”Klart det är jobbigt”
Och det tog lång tid innan han kunde börja jobba som vanligt med travet.
– Jag började nästan om från början, jag började arbeta hos en veterinär. Han höll på med avel och jag skottade boxar och höll mig undan. Man blir väldigt, väldigt tagen av en sådan grej och det tar tid. Men man måste låta det ta tid.
Trots det som Thomas har varit med om har han inte svårt för att berätta om det som hände och hur det har förändrat honom.
– Jag försöker inte dölja det. Det är ändå människor i mitt liv som har stått mig väldigt nära, alla som var inblandade och berörda av det här. Jag håller kontakten med dem, men det är klart det är jobbigt. Jag känner Brennas vänner och hennes familj, även om de inte la någon skuld på mig så finns den känslan där för mig, säger han.