”Nu har jag sett allt – travet blir inte större”

Micke Nybrink

Jag hade snickrat ihop en lista med fem punkter.

”Så måste Örjan Kihlström köra för att vinna Prix d’Amerique”.

Det var mest på kul, för att få drömma. Jag hann aldrig dra den i tv.

Örjan betade av punkt för punkt – och Maharajah flög förbi det franska TGV-loket.

Nu har jag sett allt, travet blir inte större.

Ibland överträffar verkligheten sagan.

Jag vet inte vad det är med honom, vad som gör honom speciell, vad som får oss att gå igång och att aldrig sluta hoppas.

Ska ändå försöka mig på en beskrivning. Den är troligen dömd att spåra ur – för jag är inte riktigt mig själv i dag. Känslorna sköljer genom kroppen hela tiden.

Alltså, jag trodde aldrig att ett travlopp kunde beröra mig på det här sättet. Jag tjurade nästan i direktsändning. Vilken crybaby man är. 

Hur som helst, det är väl att han ser ut att vara det värsta som någonsin sprungit på en travbana? Karisman och den inne­boende kraften när han mullrar iväg i en sån där 700-metersspeed som han använde sig av i Olympiatravet. Det är vad alla som älskar trav vill se, det är grejen, fixen vi längtar efter.

Maharajah är en V8 med en motor som har ett sånt bottendrag och vridmoment att kusken kan peta i högsta växeln direkt och trampa plattan i mattan. Han har ingen turbo, varvräknaren är aldrig uppe på det röda. Det är dovt muller och råa hästkrafter och det finns inget att att sätta emot. Upp med händerna, in med handduken, game over.

Ibland. Det har varit så. Ibland har han varit från yttre rymden och sen har den oövervinnerlige hingsten från Menhammar krupit in i sitt skal igen och varit en vanlig bra häst, medioker skulle vissa säga, i alla fall för att vara Maharajah.

Jag vill påstå att det är en av anledningarna till att han blivit så stor. Man vet aldrig med Maharajah. Varannan månad är han slut och ska lägga av, dissas överallt och så plötsligt, från ingenstans, slår han till med en sån där insats som får oss gråta, skratta, kramas och älska.

I går gjorde nioåringen sin 58:e start i karriären. Tror jag kan redogöra för varenda en av dem, i alla fall om jag får en lista. Då kan jag berätta hur det såg ut i loppet och om det var en sån där underbar dag när nuet är allt och alla på travbanan gjorde highfives eller en sämre dag, där vissa spottade på honom och sa att vi andra inte var riktigt kloka.

Vi deppade – nu blir det inget

Inför årets Prix d’Amerique såg det till att börja med ut att gå i stort sett som på räls. Stefan Hultman smygmatchade honom mot loppet, nekade styvnackat till att han siktade mot en fjärde och sista start i världens största och tuffaste travlopp för äldre hästar. Maharajah vann comebacken på Sol­valla trots att tränaren låg så lågt att man undrade om hästen levde.

Sen sket det sig i den andra starten. Stackars Ulf Ohlsson fick provköra i ett V75-lopp i Gävle, hamnade i dödens och blev bara fyra. Nu var han slut igen. Färdig, han var ju gammal också.

Men så var han back on track i V75 på Åby och Solvalla och särskilt på Solvalla var han grym. De andra såg ut som sopor när de hängdes av. Så kom den där eländiga starten den 14 januari. Han skulle bara luftas, prepareras med en lätt vinst på hemmabanan. Egentligen spelade det inte så stor roll men givetvis fick inget gå snett. Han måste se fin ut och prestera okej.

Det blev en kolsvart dag, ett inferno. Han tröttande och blev fyra. En vanlig häst hade varit ursäktad av en tung löpning men inte ”Marre”. Positioner och resor i såna här sammanhang var blaha blaha för den urstarke fajtern. Vi deppade. Nu blir det inget.

Men Stefan Hultman kom snabbt med en bortförklaring som gjorde att vi kunde gå vidare. Den lät inte ens krystad. Vi slukade den utan att tugga. Hästen tävlade med sommarskor på en vinterbana. Försök själva springa i gympaskor på isigt underlag.

Den som drömde idiotförklarades 

Ändå var vi osäkra på honom och vågade inte tro för mycket. Att hoppas och drömma var förstås tillåtet, men den som gick ut och sa att han skulle vinna möttes med skepsis eller idiotförklarades. Han är gammal och inte lika bra längre. Formen sitter inte där. Det är med mest för att det är roligt. Hoppas han tjänar en slant. Så. 

Själv satte jag ihop en lista med fem punkter som kusken måste lyckas med för att de skulle ha chansen. Den såg ut så här:

1. Starten, träffa plankan – här får Maharajah inte tappa mark, den som hamnar långt bak i fältet i början är borta. Örjan Kihlström måste pricka perfekt.

2. Hold Your horses – efter 700 meter bär det av nerför och då är det lätt att släppa på för mycket och köra för fort. Det går lätt då men notan kommer in på upploppet.

3. Hitta position, häng med i svängarna – det händer alltid saker mitt i loppet och det gäller att söka lägen att förbättra sig utan att ödsla kraft. Man får inte bli instängd men vill inte vingla i spåren.

4. Låt de andra gasa i uppförsbacken – det här är ett big no no, många kanoner har knäckts när kusken attackerar uppför.

Mjölksyran kommer direkt och steglängden halveras hastigt och mindre lustigt.

5. Kör sent men inte för sent – många har gasat klart in på upploppet. Den hästen som kan spurta hela vägen in kan slå av alla, även om franska hästar inte stannar på samma sätt. Det här är Örjans bästa gren.

Världens bästa kusk

Örjan Kihlström är världens bästa kusk och han betade av listan steg för steg. Starten var ett mästerverk, han gled bara nerför backen och han hittade ryggen på den häst ­alla ville rygga, urstarke Up And Quick. I uppförsbacken låg han i draget och sparade krafter. Fyra av fem avklarade.

Sen väntade Örjan bara på luckan. Den här killen får nästan alltid luckan. Fråga mig inte varför men så är det. Nu kom den när favoriten Ready Cash galopperade när fältet svängde in på upploppet.

Vad som hände sedan är den svenska travhistoriens största ögonblick. Jag hävdar det. Det kändes som om allt gick i slow motion. Aldrig någonsin har så många travintresserade själar skrikit sig hesa i samma

ögonblick: på stallbackar, i tv-soffor, framför datorer och telefoner, i tv-studior. Kör då Örjan, kör!

Och Örjan körde. Han körde förbi och ifrån. Det var fan

i mig helt otroligt.