Nybrink: Du var min första stora idol
Publicerad 2014-03-28
Tommy Hanné var en hårding, känslomänniska, engagerad - och överlägsen
Grannen stannade bilen på gatan.
”Spela Zorrino idag. Tommy ger klartecken.”
Vann med 40. Det var så jag fick upp mitt travintresse.
Tack för alla minnen och alla fantastiska vinnare.
Du tog sporten till nya höjder på rakbanan.
Jag har ju förstått det. Tommy visste också. Alla insåg att han levde på övertid. Ändå har jag så svårt att fatta att han har gått bort. Kunde han inte fått vara med lite till? Varför ska livet vara så jävla grymt? Kunde han inte fått se Sanna Vint springa på Solvalla idag? Vad är det för högre makt som rycker bort honom på det här viset?
Hans liv var bra den sista tiden. Jag har träffat honom många gånger genom åren och det första mötet var säkert för 25 år sedan, minst. Han var mitt upp i karriären då – en av de största och bästa och en hårding man var lite skraj för. Han kunde bli förbannad. Så där som man blir när man har för mycket att göra och massor med ansvar, lever ett stressigt liv och vill prestera hela tiden. Tommy Hanné var utan tvekan en känslomänniska med höga krav på sig själv..
Det var nästan löjligt
Men så sprack han upp i ett leende. Värmen kändes, ögonen var mjuka och snälla. När man träffade honom på stallbacken efter en vinst med någon av hans många kanoner, kanske Iata Käll, log han med hela kroppen och pratade med engagemang, ville förklara allt och få en ung journalist att begripa. Han var en dröm att intervjua med såna gånger.
Jag minns att en av våra grannar på gatan där vi bodde i Jakobsberg hade hästar hos Tommy. Nu pratar vi sent 70-tal och tidigt 80-tal. Björn Björnsson hette han. Björn hade flera hästar hos Tommy och det var min och farsas första insider. Några gånger om året brukade han stanna utanför vårt hus och ringa på dörren. ”Ska ni till Valla idag?” Överflödig fråga, han visste att vi alltid var där. ”Tommy vinner med Idé Ego”, sa Björn. ”Spela lite ni”. Och jäklar som han vann, Idé Ego. Det small 400 kvar och sju gånger var ju inte klokt. Nästa gång var det Zorrino eller om det var tvärtom. Zorrino var en stjärna och han gav kanske bara tre gånger. Men grejen var att Tommys klaringar alltid vann. Det var nästan löjligt. Vi pratar 80-90 procent.
Ingen annan begrep sig på det då
På den tiden var han överlägsen. Nu låter det som om jag överdriver och romantiserar men jag lovar att det är sant. Tommy var nämligen först i landet med att träna på rakbana, han körde intervaller på sin rakbana i Örsundsbro och hästarna var ruskigt snabba och starka. Ingen annan begrep sig på det här då. De malde på rundbanan och körde glädjen ur hästarna. Nu kör nästan alla på rakan och intervaller är den vanligaste träningsformen när man vill vässa en häst och pricka en formtopp.
Åren gick och topphästarna passerade i revy. Den första stora stjärnan Keystone Sycamore följdes av Zorrino, Idle Genius, Ata Star L., Gloria Brodda, Atas Ace L., Allen Victory, Eva Pride, Iata Käll, Butterknife, Born Quick, Tres Solide L., Jet Hornline och Volita du Ling. Jag minns inte den exakta ordningen men de här namnen kommer till mig utan att jag behöver tänka.
Förlåt mig. Minns ni Dream of Goal? Klart ni gör. Hur många guldlopp vann han egentligen kring millennieskiftet? Snacka om maratonkarriär i eliten. Harry Haythrow fast vann alltid.
Fann snabbt frid med sig själv
Det som var speciellt med Tommy Hannés alla kanoner var speeden, karisman och kraften, de var fantastiska att se på en travbana. De såg bra ut och var ännu bättre. ”Monster” använde vi oss ofta av i texterna. Nu kommer monstret Atas Star L. ut. Han åt upp dem.
Och alla var snackhästar och blev profiler som vi levde med. Antingen vann de med 40 meter eller så floppade de och Tommy strök resten av stallet den dagen och åkte hem arg som ett bi. Sa jag att han var en känslomänniska?
Jag tror inte att det finns någon travtränare som haft så många snackhästar. En del låg säkert i att Tommy gärna pratade om sina hästar och alltid trodde på dem – den andra delen låg i att han oftast hade rätt. Ingen kan påstå att han höll en låg profil eller var åt det pessimistiska hållet.
Under 2000-talet förde Tommy en alltmer undanskymd tillvaro. Känslan var att han inte var lika hungrig längre. Ryggen krånglade och han älskade sin golf, spelade gärna på hemmabanan Friibergh. Jag minns inte när han fick cancerbeskedet men som för alla andra var det förstås en chock. Ändå kändes det som om Tommy snabbt fann frid med sig själv, sitt liv och sin situation. Det kändes som han var lycklig och verkligen levde ända in i mål. Han ville vara hos sin hästar, i sitt stall, på travbanan ända in i det sista.
Tack för alla vinnare Tommy! Du var min första stora idol inom travet. Jag saknar dig.