Stoppad på flyget – för vibrerande väska

Om yra tanter och surrande väskor. Och om nöden som inte har någon lag.

”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd.”

Karin Boyes vackra ord om livet fick mig att associera till travresor som innehöll lite extra möda.

Bra vibrationer i väskan

Sprintermästarmeetinget står för dörren och hela trav-Sverige beger sig till Halmstad och Tylösand. Så har även jag gjort sedan jag började som reporter och det har varit trevliga vistelser var gång. Men ett år höll jag på att se till att hela gänget blev kvar hemma.

Allt var klart för avgång när flygvärdinnorna började bete sig stressat. Med en bekymrad min gick de runt och stirrade i taket. Ett surrande ljud hade upptäckts och det kunde varken identifieras eller placeras.

Piloten kallades ut. Efter att ha patrullerat i gången med spetsade öron tvärstannade han plötsligt vid min plats.

– Ljudet kommer härifrån, konstaterade han kort.

Jag och kollegan Jessica Almenäs blev nu fnittrigt nervösa. Vad sjutton var det frågan om?

Piloten öppnade luckan ovanför mig och tog ut en väska. Min väska.

– Vems är den här? undrade han barskt.

Jessica knuffade på mig och väste: Det är ju din!

Jag blev helt paff men teg som muren. Jag tittade bort, ville inte bli insyltad utan hoppades på något konstigt sätt att det skulle lösa sig ändå.

– Vi kan inte lyfta förrän ägaren till väskan har gett sig till känna, dundrade piloten.

Oops, nu fanns det inget återvändo. Passagerarna började grymta, vissa började dra paralleller till 11 september.

– Den är min, viskade jag försiktigt.

– Då får jag be dig öppna den, sa piloten barskt.

Jag ville inte alls ha väskan. Ville absolut inte ta i den! Instinktivt ville jag kasta över väskan i Jessicas knä och springa därifrån. Men skärpning nu!

När jag drog upp dragkedjan på den surrande och vibrerande väskan slog det mig vad det var. Min elektriska tandborste! Piloten himlade med ögonen, skrattade till och gick lättad tillbaka till cockpit. Jessica fnittrade hysteriskt och andades ut. Jag lät alla inom hörhåll förstå att det rörde sig om en tandborste och inget annat. Ändå tjoades det och skrattades uppsluppet runt om i planet och när vi landade hade historien självklart förvrängts totalt.

– Något som surrar och vibrerar i en damväska, det fattar man väl vad det är, hö hö hö, skrålades det.

Kanske var det den munterhet jag bidragit med som gjorde att solen faktiskt sken hela den veckan?

Konkurrenter på banan – kollegor på planet

Travfolk reser ju mycket och efter tävlingarna vill man hem snabbt och smidigt. En sen onsdagskväll efter Solvalla klev Bergsåkerskuskarna Robert Bergh, Ulf Ohlsson och Bosse Eklöf på planet hem till Sundsvall.

På samma flyg befann sig en mycket förvirrad utländsk äldre dam. Damen visste inte var och varför hon var där hon var. Hon vägrade att sätta sig ned och ville absolut inte bli fastspänd i stolen. Flygpersonalen försökte på alla sätt förklara vad som gällde men damen förstod varken svenska eller engelska.

Tiden gick – fortfarande ingen tant i sätet. Efter närmare en timmes försening såg piloten inget annat råd än att lämna henne i Stockholm. En polsk kvinna gjorde då ett sista försök att tala med henne, hon kom fram till att damen förmodligen hade albanskt ursprung.

Då hajade Robert Bergh till, klev fram och meddelade att det här kunde han minsann lösa! Han ringde förstås till kollegan Lutfi Kolgjini. Denne svarade dock inte. Samtalet gick då vidare till en av Luddes bröder. Telefonen lämnades över till damen som i sin tragiska förvirring trodde att hon talade med sin son. Tålamodet tröt nu både här och där. Tre samtal senare och hon vägrade fortfarande sitta ned.

– Äh, tanten är helt väck, tryck ned henne i sätet och kör, beordrades det till slut på sedvanligt Kolgjini-manér.

Sagt och gjort, en flygvärdinna satt med damen under hela färden och på Midlanda stod tjocka släkten och väntade. Slutet gott tack vare ett gott samarbete travfolk emellan.

Nöden har ingen lag

Det är alltså inte alltid helt lätt att problemfritt färdas mot målet.

Och då har jag inte ens tagit upp händelsen med tv-profilen som blev akut kissnödig på det pyttelilla privatplanet som saknade toalett. En plastpåse blev hans räddning och med tanke på skrattsalvorna det medförde kommer hans medpassagerare definitivt att leva några år längre.