Kuskar, slå gärna varandra

Det skrivs för lite om trav.

Förutom när det gäller negativa nyheter förstås.

Då hakar allmänpressen på. Det ligger i sakens natur.

Vi som följer sporten dag som natt läser hela artiklarna och inte bara rubrikerna.

Men de som inte är travnördar hur tolkar de det de hör?

Jag gjorde en liten Gallupundersökning bland mina vänner. Vänner som varit och nosat på sporten men ännu inte trillat dit. Med andra ord, de som vi vill frälsa.

Inom branschen har Robert Berghs avstängning diskuterats ivrigt. Majoriteten av både aktiva och spelare anser att straffet är lite väl hårt. Oavsett strafflängd har mina vänner sin bestämda tolkning av händelsen:

– Jag hörde på radion att en kusk stängts av i en månad för att han slagit sina hästar, sa en.

Med andra ord:

De travinitierade hör: felaktig drivning.

Allmänheten hör: djurplågeri!

Det låter ju onekligen som en sport som man vill engagera sig i…

Och mitt i det försöker vi värva nya entusiaster.

Än värre blev det för några dagar sedan då Ingrid Bengtsson blev avstängd resten av året för att ha piskat sin häst på stallbacken. Enligt henne själv försökte hon förhindra en olycka.

– Jag älskar mina hästar, men nu framstår jag som en djurmisshandlare, sa hon när domen kom.

Det är förmodligen en korrekt analys och dålig reklam för sporten. Minsta lilla misstanke om att ett djur tar skada är en misstanke som skadar och svärtar ned hela branschen.

Nyligen föll också domen över amatören som bröt mot reglementet då han piskade sin häst 13 gånger på upploppet. Avstängd i fyra månader.

Sådana här saker ska självklart uppmärksammas men låt oss hoppas att vi har sett nog av det nu. Vi behöver det inte.

Rock n’roll inom travet

Men negativa rubriker behöver inte vara en belastning. Jag arbetade under tio år som PR-konsult. Med de ögonen kan jag konstatera att de ”skandaler” som de aktiva ställer till med inte nödvändigtvis kastar mörka skuggor över vår sport. Utan – missförstå mig rätt nu – ofta tvärtom.

Faktum är att mina travointresserade vänner brukar höra av sig och snacka trav när de läst om något mindre klokt som någon kusk har gjort.

– Wow, det fanns lite drag i den där trista sporten i alla fall, säger de med viss beundran i rösten.

Exempel på händelser och reaktioner enligt min Gallup:

Ulf Eriksson slår med körspöet mot en kollega på upploppet.

– Äh, sånt sker i stridens hetta. Kolla bara på hockeyn där publiken jublar när handskarna kastas. Det är väl inte konstigt att det går hett till i er sport ibland också…

Mottagandet blev alltså en axelryckning. Hade det hänt i det civila antar jag att reaktionen hade blivit annorlunda. Men vänta nu, det har det ju. Nästan:

Kolgjini slår krogvakt på käften.

– Det får han ju skämmas för själv, jag tycker ju inte sämre om sporten för det, konstaterar min vän.

Sedan fortsätter hon med ett stort garv:

– Men tänk att det finns så mycket rock n’roll kring travkuskarna. Det anade man inte. Jag trodde mest det var gubbar i Helly Hansen!

Någon empati för offret, det vill säga krogvakten fanns inte.

Ovanstående rubriker var med andra ord inga händelser som drog skam över sporten. Tvärtom. Nu snackar vi plötsligt rock n’roll. Eller lite Zlatan om ni så vill.

Män – längst ned på empatiskalan

Vart vill jag då komma med dessa rader?

Jo, att branschen inte ska vara så snabb att anklaga den och den för att ha skadat sportens anseende. Det stämmer sällan att en persons agerande drar skam över en hel yrkeskår.

Däremot beror responsen helt på vem ”offret” är.

De artiklar som rör djur eller barn som behandlas illa orsakar ett engagemang likt en orkan. Gäller det kvinnor blir det en folkstorm.

Rör det män är det helt vindstilla. De kommer längst ned på empatiskalan.

Ett träd som ska huggas ned får mer sympati. Och kramar.

Budskapet till kuskarna är således: slå gärna varandra men piska inte era hästar, barn eller fruar – då vill ingen spela på trav.