Nybrink: ”Kommer aldrig att ske igen”
Publicerad 2017-09-03
Alla stackare sprang barfota, ingen såg ut som en miljon.
Men en häst kände inte efter så noga.
Frågan är var Cyber Lane hämtar sitt mod?
Att förlora verkar inte vara ett alternativ i hans värld.
I veckan läste jag någonstans att favoriterna brukar vinna Derbyt. Tydligen har nio, tio stycken hårt betrodda hästar segerdefilerat under 2000-talet. Det är nästan tradition.
Så nu borde även Rajesh Face hoppa upp och lite nonchalant dunka in den. Eller kanske troligare, slita motståndet i stycken och visa med eftertryck det vi alla redan visste: att han var störst, bäst, starkast och vackrast i den svenska fyraåringskullen.
Näe. Redan där kände jag tvivel, även om jag också charmats och hänförts av Lutfi Kolgjinis lejonhane. För mig har Derbyt nämligen alltid varit loppet där det händer, det vi aldrig kunnat förutse.
Vad det gällde Rajesh Face bestod hans problem i elva konkurrenter som skulle slås, en efter en. Svenskt Travderby 2017 var Kolgjini mot klabbet. Antingen vann Rajesh eller så kunde det sluta hur som helst.
Om ni tillåter en rätt kass metafor så knallade Johan Untersteiner in i lejonkulan, ryade lite och kom leende ut med antilopkött under båda armarna.
"Går att skriva en hel bok"
Sällan eller aldrig har vi bjudits på så mycket dramatik i ett lopp som av tradition är det mest händelserika storloppet för travhästar i Sverige.
Cyber Lanes vinst går det att skriva en hel bok om.
Vi kan börja med starten, den som dissekerats ner på proton- och elektronnivå i media. Starten skulle tas av Cyber Lane och sedan, ganska tidigt, väntades besök av Kolgjini och Rajesh ”dont fuck with me” Face. Det var ingen idé att försöka bjuda på kaffe i alla fall.
Det handlade mer om Johan Untersteiner var en man eller mus, svara eller släppa. Så blev det aldrig.
Kolgjinis predator galopperade direkt och tappade därmed möjligheten att skrämma sig till ledningen. När han väl kom ångandes, efter 600 meter, var det noll procents chans att Untersteiner skulle släppa. Sen var loppet låst. Efter det borde det inte ha hänt ett smack.
Det hade inte ens börjat.
"Det ska inte gå..."
På sista långsidan vred Jorma Kontio ut Global Trustworthy från andra par utvändigt. Hästen som preparerats i nio, tio månader av tränare Timo Nurmos för att vinna just här och nu. Om jag fått spela då hade jag fått sälja huset i dag.
Med i rygg tassade Fredrik Persson med sin spurtspecialist Monark Newmen. Han var enda hotet. Jag menar, Cyber Lane och Rajesh Face såg inte lika vassa ut.
Och Kontio gjorde det han är bäst på, mosade på i en hård attack och såg till att han hade kontakt med hästen. 300 meter från mål såg det oförskämt bra ut, 100 meter senare var det klart. De andra var slagna. Inte ens Monark Newmen (som travade allt sämre) kunde anses vara ett hot.
Kontio lämnade inget åt slumpen, han drog den sista extraväxeln, propparna ur öronen på hästen och manade på lite. Ingen skulle kunna säga att han sov bort vinsten.
Stabilt, proffsigt. Men katastrofalt. Hästen stördes av manövern, tappade travet, farten och vinsten. Allt skedde på några sekunder. Det gick inte att rädda.
"Får en klump i halsen"
Grymt är den milda versionen, tiotusen svärord på finska är den sanna.
I det läget dyker han upp igen, invändigt, hästen som ballade ur 250 meter från mål, som med nöd och näppe höll sig i trav. Nu sluggar han sig in i matchen igen, Cyber Lane blinkar bort all mjölksyra (jag vet, det går inte) och krigar utan att känna efter, utan syre, utan spänst men med en vilja som kanske bara Björn Borg eller Gunde Svan visat.
Jag får en klump i halsen av såna här hjälteinsatser. Jag börjar sjunga ”Du gamla du fria...” och vill krama alla.
Cyber Lane är värd all beundran. Han kontrade sig till vinst i försöket till Derbyt och gjorde samma sak i finalen. Det har aldrig hänt tidigare och kommer aldrig att ske igen.
Om Johan Untersteiner har jag bara gott att säga. När jag hör honom efter loppet inser jag att det här är ju självklart. Han är den nya tiden. De andra känns plötsligt (förlåt) gaggiga och passé. Killen har varit egen tränare i tre år, har över 100 hästar i stallet och man kan dra till med uttrycket broiler. Men jag gör inte det. Inte alls.
Johan är 33 år och även om han själv säger sig vara i början av karriären har han varit med länge och utbildats under 10-15 år av de bästa. Hetluften har han vistats i de senaste tio åren och det här är inte första gången han får rubrikerna.
Får jag 1,80 på att han koras som Årets Tränare inom fem år?
Hand upp. Jaså, inte det?
Ingen som är sugen på att ta det spelet?
Till oddset 1,50 då? Någon?