Micke Nybrink: Har lagt snaran om sin egen hals

Micke Nybrink

Micke Nybrinks krönika om travtränarna

Låt det bli slutet och början på något nytt.

Låt det bli slutet på stortränarnas rovdrift av hästar och hästägare.

Låt det bli början på en levande, bred travsport.

Utvecklingen de senaste tio åren har inte varit den vi velat se. De stora tränarna har snart lagt hela marknaden under sig. De tio största i landet har likt stora köpcentrum svalt alla kunder. Mångfalden, den levande travsporten där konkurrensen sporrar, har känts långt borta. 

Alla de andra, vi kan jämföra dem med den lilla lanthandeln, har knäat eftersom Ica Maxi, Willys och Coop Forum är omöjliga att slåss mot.

Men där upphör liknelsen. För kunderna, hästägarna, har det visat sig att Ica Maxi inte var så billig. När man kom till kassan och fick notan var det plötsligt en massa avgifter. Köttet hade ett lågt kilopris men i kassan skulle de plötsligt ha betalt för vägning, inplastning och styckmästarens Thailand-semester. 

Jag har fått många mejl den gångna veckan. Hästägare hör av sig och berättar de mest fantastiska historier. Jag har material till en bok. Att säga att de blivit svindlade är kanske att ta i – men deras känsla är inte den man vill att hästägare ska ha.

Vi brukar ju hurtigt säga att man inte kan räkna med att bli rik på sitt hästägande utan att man betalar för upplevelsen att äga häst: att tillsammans se den tävla, att hälsa på i stallet och ge den morötter, att kanske köra en tur i skogen med den.

Tyvärr har många hästägare hos Willys och Coop Forum inte en aning om vad vi snackar om. Deras upplevelse är i stället en känsla av att bara titta på (noll kommunikation) och vänta in notan som ganska ofta känns kraftigt saltad. De skriver om att de fått nog nu eller, i bästa fall, att de numera har sin häst hos en mindre tränare och att de äntligen hittat hem.

Just den här rovdriften av hästägare som ett antal storstall bedriver är det största hotet mot vår fantastiska travsport. Med en kö till stallet är det förstås frestande att bara gasa utan eftertanke. Att plocka in nya hästar, köra utav bara fan med dem i jobben, starta, åtgärda, starta, åtgärda … Hästen tjänar på kort tid grova pengar åt sin tränare som ju har procent (10-15) på inkört. Jaså, är du slut nu? Bye bye, varsågod nästa.

För den glade hästägaren var allt frid och fröjd tills man gjorde bokslut. Oj, vart tog våra vinstpengar vägen? Sorry, de mesta gick till veterinären, transportören, hovslagaren och tränaren. Resten gick till övernattningar, massage, täcken och vitaminer. Jag vet inte, ibland tog tränaren milpengar för att åka till banan och köra hästen. Fantasin saknade gränser.

Ta tills du skäms, sa morsan alltid när det var tårta. Vissa skäms aldrig.

Nej, nu har stortränarna skjutit sig själva i foten – eller rent av lagt snaran om egen hals. Sveriges hästägare må ha varit förlamade och lite fega men nu får det fan vara nog, eller hur? Nu flyttar vi hästarna till tränare utan kö in i stallet där vi vet att allt kommer att göras för att vår häst ska få en lång och fin karriär. Till ett stall där man får vara med som kund och resonera, vad vi ska satsa på, att vi kanske ska låta hästen vila när den har ont och inte bara pumpa den full med skit och köra.