”Elitloppet – som en VM-final i fotboll...”

Micke Nybrink

Det är som en VM-final i fotboll.

Skillnaden är att 35 000 personer hejar på samma lag.

De vackra hästarna är hjältarna;

det är som om Messi, Ronaldo, Ibra, ­­Rooney, Beckham, Zidane, Maradona, Pelé ... intar ovalen.

Det är gåshud, stor sport, evig ära.

Elitloppet på världens ­finaste travbana, Sol­valla, är unikt, fantastiskt och något man inte får missa.

Solvalla den sista helgen i maj, det är alltid då världens största sprinterlopp för den äldre eliten avgörs. Tro inte att det här är en svensk grej, något som vi skryter upp, att ingen annan bryr sig. Nej, nej. Elitloppet är nästan ännu större utomlands. De andra travnationerna – Frankrike, Italien, USA, Kanada, Norge, Finland, Australien, Nya Zeeland – är grymt avundsjuka på oss. De försöker men är inte ens i närheten.

Det finns nämligen inget lopp i hela världen som bjuder på sådan stämning och fest som Elitloppet. Hela världseliten är på plats, såväl hästar som kuskar, alla är där för att ses och synas, njuta av den unika ­atmosfären som omsluter Solvalla just den här helgen.

Festen börjar redan på fredagen och sedan ökar trycket ända till finalen, det elfte loppet på söndagen. Finalen är ett crescendo, ett sjöslag och en fartfest utan dess like där tre miljoner kronor väntar på vinnaren.

Norrmän med hybris

Men den viktigaste ingrediensen är faktiskt inte hästar och aktiva. Elitloppet är en fest som skapas av den tillresta jättepubliken. Alla travtokiga fans är nämligen på plats, det är allt från de törstiga grabbarna från Boden, de kaxiga gubbarna från Malmö, de glada rödbrända göteborgarna, båtfinnar i bar överkropp med bara starkvin kvar på söndan, norrmän med sedvanlig hybris för att de vann kallblodsloppet, italienare med grön/vit/röda banderoller, fransmän som bara spelar sina egna, ölande danskar som somnar i skogsbacke. Ja, det finns allt och ingen klagar.

Plånboken får svängdörrar

Alla är ju där för att njuta av trav, sol och ett och annat spel. Det får kosta, man har sparat och nu är det svängdörrar i plån­boken. Stämningen är uppsluppen, alla är snälla och där för att jobba in sitt ekipage.

Men om det inte går vägen gråts det inte. Vi snackar om världens mest sportsliga publik som hyllar vinnare utan undantag. Att få segerdefilera under den här helgen, i vilket lopp som helst, är ett minne för livet för kuskar och tränare.

”Vem fasen vinner?”

Årets upplaga är lite speciell. Jag är i och för sig senil men kan omöjligt minnas när det kändes så ovisst som i år. Vem fasen vinner ? Egentligen har jag inte en aning. Men som spelare och obotlig optimist inser jag inte det. Här är min bedömning av de hetaste ekipagen. Jag har också satt en rubrik på var och en av dem, så att ni ska få en känsla för vad det handlar om:

Den stenhårda fransosen: Rapide Lebel är sannolikt den bästa franska hästen som tävlar just nu. Möjligen, men inte säkert, är årets Prix d’Amerique-vinnare Ready Cash bättre. Rapide Lebel är ingen snygg häst, det är lite vattenbuffel/gnu över honom, men springa fort länge kan han. Han har krossat motståndet hemma i Frankrike under vintern men får som valack inte starta i de största slagen. Tur för konkurrenterna. Rapide Lebels svagaste länk är sannolikt hans kusk, Eric Raffin. Hans insats efter startgaloppen i Oslo Grand Prix senast var snudd på åtalbart dålig. Att köra så hårt med en häst. Har kisen aldrig sprungit själv? Vet han inte att man inte kan kuta allt vad man kan hela tiden? Om kusken sansar sig (valium?) kan hästen vinna. Han är ruskigt bra och läget i för­söket bör innebära att fartdåren (?) Raffin inte kan hitta på en massa elände.

Vårt stora hopp: Svenskar som viftar med flaggan spelar skjortan på Brioni. Jägersrohästen är onekligen en perfekt Elitloppshäst. Han var trea förra året och känns snäppet vassare i år. Startsnabb, travsäker, tempostark och vässad i lördags då han startade i guldfinalen för att pricka in en formtopp. Nu rycker Joakim Lövgren dessutom av skorna på honom.

Jokern med kusken: Wishing Stone är bara fyra år och såna brukar inte ens vara med. Mack Lobell vann Elitloppet som fyraåring men det var ett stort undantag. Den fransktränade jänkaren vann Kungapokalen senast efter ett upplopp som gav rysningar. Vi snackar om en liten vessla som kan speeda hur fort som helst. Att Jean Michel Bazire kör gör det hela extra intressant. Fransmannen är en ojämn (i alla fall i Sverige) världsstjärna som kan hitta på vad som helst.

Den flygande albanen: Nu syftar jag i och för sig på Lutfi Koljgjini, Lavec Kronos tokoffensiva kusk, men även hästen gillar full fart. Förra året vann han Hugo Åbergs (vårt näst största sprinterlopp) på 1.09,9 och vi kan lugnt räkna med att hästen kommer att märkas på något sätt. Skulle han ta sig vidare och sedan lyckas spetsa i finalen kan de börja leta efter albanska ­nationalsången.

Usain Bolt: Han heter Arch Madness, är från USA, tränas av en norrman och är den travare som håller det absoluta världsrekordet på 1000-metersbana, 1.09,0. I Oslo Grand Prix kördes han av Björn Goop, mannen i guldhjälm, och det var kärlek direkt. De såg ut att trivas tillsammans och efter ett taktiskt litet mästerverk av Goop blev det seger. Det här är favoriten till slutsegern.

Mitt stenklara drag: Jag vet egentligen inte varför men jag kan inte få Lisa America ur mitt huvud. På något sätt är det här nämligen det värsta jag sett på en travbana. Första gången jag fattade att hon var bra var 2010 i Oslo Grand Prix när hon slog Maharajah. Det liksom bara small till och vi stod bara och gapade. Man speedar inte ner vår kelgris med ett brett flin på läpparna. När Lisa America vann Sundsvall Open Trot i slutet av augusti 2010 insåg jag att hon var ”av en annan ras”. Den lång­sidan, sättet hon krossade de andra på likt ett godståg utan bromsar, var häpnadsväckande. Men det var nästan ännu värre när hon vann Åby Stora Pris några veckor ­senare. Satan, hon speedade ju ner Torvald Palema i det första heatet, tog två, tre längder på honom över upploppet via 1.06-tempo sista 300. I det andra heatet klev hon fram utanpå ledaren på första långsidan, fick trava utan draghjälp och kunde ändå avgöra och hålla undan för Torvald Palema (!) som fått allt serverat från rygg ledaren. Det var egentligen omöjligt men det gick ändå. Klart att hon vinner nu, formen pekat rakt upp och motståndet äter hon upp och skiter ut. Nej, kanske inte, önsketänkande och ja, jag är färgad – men finns det något häftigare än en riktig fajter?