Det är som att vara olyckligt kär

Kan man vara besviken över en fjärdeplats och 200 000 kronor?

Absolut.

Men det är inte de förlorade pengarna som får mig att älta, deppa och älta igen.

Min Silkefaks orsakade ett korsdrag när han kvalade in till det norska kallblodsderbyt.

Före finalen var inställningen så här: härifrån är allt en bonus. Min stora önskan före start var att hästen skulle trava. Det har inte alltid varit hans melodi men om han gjorde det förstod jag att han skulle ha chans på pengar. Någon frågade hur långt jag kunde sträcka mig gällande förhoppningarna. Svaret blev att blir vi fyra är jag överlycklig. Hur det gick? Vi blev fyra och jag är djupt deprimerad.

Det är förstås inte speciellt politiskt korrekt att vara besviken över en fjärdeplats och totalt 200 000 kronor i prispengar.

Men vi satt fast.

Det var hästar överallt.

Trav känns nu som världens mest orättvisa sport. I teorin var vi en lucka ifrån evig ära och då kan man inte annat än känna frustration.

Sparade krafter är ett positivt uttryck i travvärlden. Men det känns inte okej att säga att vi sparade krafterna i derbyt. De kan vi ha nytta av i ett 12 000 kronors-lopp på Hagmyren…

”Såg du inte loppet, människa?”

Hans Adielsson sa en gång att i galoppen – till skillnad från travet – vinner alltid den häst som är bäst för dagen. Jag vet inte om han har rätt men nog sjutton känns det orättvist ibland?

Och nu, kära kuskar och tränare ska jag villigt erkänna att jag förstår precis hur ni känner. Jag anade det tidigare men nu tror jag att vi upplevt exakt samma känsla. Er frustration, era sura miner, era korta svar – jag upplevde alltihop.

Man står där och svär och undrar varför det bara är Kihlström som får befriande luckor på upploppet. Efter att ha hört kusken säga att vi vinner med fritt blir det mörka nattsvart. Då kommer frågan från mamma: men varför körde han fast sig då om han trodde att han kunde vinna?

”Grrr… men såg du inte loppet människa?” Man vill säga fula ord, slita sitt hår och sedan gräva ned sig. Men så kan man ju inte bete sig framför sin mor. Och så vill de flesta aktiva inte bete sig framför kameran. Men OM ni gör det så ska ni ändå veta att det åtminstone finns en person som förstår er.

Det är levande TV.

Ta till exempel Lutfi Kolgjinis tomma, glansiga ögon efter en förlust med Going Kronos. Frustrationen över att hästen inte fick visa precis hur bra han är. Det är det som är värst.

I mitt fall är förstapriset på 850 000 kronor det högsta ett kallblod kan vara i närheten av men det är ändå äran som räknas. Jag har inte riktigt trott på de aktiva när de hävdar att de inte tänker på pengarna. Men nu vet jag att de har rätt.

Jag går inte i gång på Klüft

Hur märkligt det än kan låta så har det här äventyret stärkt min kärlek till sporten.

Jag är för övrigt inget stort sportfreak. Jag går inte igång av Klüfts framgångar eller sörjer Tre Kronors nederlag. Den enda idrottsman som faktiskt berört mig är Ingemar Stenmark. Hans prestationer kunde få mig att skratta och gråta. Precis som travsporten.

Att en sport kan få mitt hjärta att slå så hårt, mina händer att darra och mage att rotera. Det låter verkligen som symtomen på en förälskelse eller hur? Man pratar osammanhängande och framförallt pratar man enbart om en och samma sak hela tiden.

Hur lång tid tar det innan det går över?

Det känns som att vara olyckligt kär.

Det finns inget jag kan göra – mer än att älta, deppa och älta igen.