Nybrink: ”Är bara Derbyt som gills”

Micke Nybrink

Expertens krönika inför dagens lopp på V75

Hur många unghästlopp finns det?

Nej, sluta räkna – det går inte.

Numera är det bara Derbyt som gills.

Och om Mosaique Face byter namn vinner han. Det fattar alla. Men om Ulrika Wällstedt vinner vänder vinden. Då är den nya tiden här. Den alla går och väntar på.

Det finns egentligen bara Derbyt kvar nu. Av alla stora lopp för våra unghästar är det allt som återstår, som har klarat sig helskinnat. Allt annat är ett sönderbombat landskap eller om ni så vil – en smaklös gröt, ett hopkok av en massa lopp som inte går att skilja åt: långa och korta E3, Bredeers’ Crown för ditt och datt, Europaderbyt, Sprintermästaren, Oaks och Kriteriet och säkert ytterligare ett par lopp som jag inte kommer ihåg namnet på. Utspätt till oigenkännlighet.

Ja, jag raljerar men det är ändå ganska nära sanningen. De andra fina loppen är ett i mängden, ingen kommer ihåg vem som vann korta E3 för ston 2012 (Mousse) eller Breeders’ Crown för fyraåriga hingstar och valacker samma år (Manalapan).  Men alla minns vem som vann Derbyt då (Pato). Det är något som inte går att blanda ihop och det enda loppet som behåller sin status no mattter what. Derbyt är också årets mest nervkittlande lopp. Jag tycker verkligen det. Det är inget jag bara skriver. Att räkna ut vad som ska hända, hur loppet blir kört och vem som vinner är inte det gamla vanliga knåpandet: att lägga in information, statistik och prestationer och via matematik, badkarskörning och travkunskaper få vinnaren när man slår retur på datorn.

I Derbyt kan ni glömma allt det för här inträffar alltid något som inte existerar i boken. Jag vet inte om det beror på nervösa kuskar, överformtoppade hästar eller om det bara ligger i loppets historia.

Strunt i det – men räkna med att det inte går att räkna ut.

Finns en x-faktor

Det finns nämligen en x-faktor i alla Derbyn och den varierar från år till år.Plötsligt galopperar hästen som aldrig satt en fot fel, Sveriges mest travsäkra pålle får tuppjuck. Från ingenstans smäller det mellan två kuskar som aldrig kör en meter i onödan, mjukisarna slåss med knogjärn.  Eller så släpper storfavoriten ledningen till värsta konkurrenten. Kuskstackarn har tydligen fått en blackout. Han som aldrig gör fel. Över upploppet händer precis vad som helst, kollisioner, diskningssituationer och obegripliga manövrar. Alla går i mål samtidigt och ingen vet vem som vann.

Folk skriker upphetsat. Det gjorde tydligen den som galopperade bort 60 meter i starten! Lägg av. Är det sant? Nej, han måste vara diskad. Nej, måldomaren såg inte. Polsk riksdag.

Ni fattar vad jag menar. Det enda vi vet är att vi inte vet.

Ett par av de bästa saknas

Finalfältet 2013 är kanske inte det absolut bästa vi sett och ett par av de bästa saknas men jag vill direkt slå fast att loppet håller mycket hög klass. Räkna med att vi hittar ett par hästar som går rakt upp i eliten, att det kanske rent finns en ny Commander Crowe, Victory Tilly, Hilda Zonett, Remington Crown eller Maharajah med. Det är fina grejer.

De roliga med årets lopp är blandningen. Alla sorters hästar är med. Vi kan väl titta lite närmare på några av profilerna så förstår ni vad jag menar. El Mago Pellini har innerspår bakom bilen och är en typisk Lutfi Kolgjini-produkt. Han vann Kungapokalen efter en tung långspurt och är en komplett grovjobbare som kan göra vad som helst.

Han är kanske ingen tavla men en sådan häst man kan släppa ner i vilket lopp som helst som kommer han att göra ett bra lopp. Han springer 1.10 sista rundan och är fighter och såna gillar vi.

Molle C.D. är den där coole spelaren som dyker upp i Champions League efter att ha varit skyttekung i Allsvenskan. Han är hur bra som helst, tror och hoppas vi, men vi är ändå inte helt säkra på att han inte blir paralyserad när han byter om med Messi och grabbarna. Eller är han som Zlatan – full av självförtroende och redo att mäta sig direkt?

Stefan Melanders trio Porthos Amok, Increased Workload och Standout känns mer som Team Omega Pharma-Quick Step i Tour de France, ett lag av hästar som alla tävlar för samma ägare och som är svåra att räkna på. Det är rörigt. Vem kör man för nu? Ja, jag överdriver, men alla är bra nog

att vara stalletta och vinna loppet. Standout är väl ändå den med potentialen?  Qui Pro Quo är hästen med DET. Han har utan tvekan alla färdigheter man kan kräva av en elithäst och han har också en lägstanivå som är anmärkningsvärd. Vilken jäkla häst helt enkelt. Att han inte var på topp i kvalet är ”ingen ko på taket” som travtränaren sa (inte Svante Båth, en annan – mejla om ni vet) och jag skulle bli förvånad om han inte nämns av referenten sista 100 meterna. Det här en sedelpress på fyra ben och alla ägares dröm. Mosaique Face är ändå den som jag faller för. Det här är hästen som är en miljon gånger bättre är vad alla andra tomtar fattat. Det känns som om det bara är jag och Lutfi Kolgjini som sett hästen i lopp. Var han än visar sig får han mothugg. Förbannat också. Konkurrenterna ger honom ingenting gratis, han får slåss för att behålla sin plats i kön, även om han är sist – han möts inte alls med den respekt han förtjänar. Ni kanske minns att han utmanade Rocky Winner på V75 i våras, från dödens och en slog honom i finalen, att han körde sönder stackars Pojke Kronos i ett kval till Kungapokalen? Så mycket stryk han gav den Pokjen och så mycket han tål. Vad är han gjord av? Det är som om han går igång på taskiga resor. I försöket var han kort och gott fenomenal när han pressade sig till spets efter ett varv på 1.10,5 och ändå krigade om segern till 50 meter före mål. Den insatsen skriver jag in på min fusklapp om travåret 2013, ”Årets hjälte”. Jag vet också varför han inte respekteras. Namnet.

"Allt kan hända"

Ingen vet vem han är – Mosaique Face finns det väl tio stycken som heter, typ, och kuskarna har inte en aning. Som jag ser det är det vara namnet emot på söndag. Alla tror att han är blåbär.

Men årets snyftare, sagan vi behöver för att somna sött är förstås den om Offshore Man – tränad av Solvallas Ulrika Wällstedt, den lilla tjejen som slåss mot de stora grabbarna. Fasen vad kul att det blev en finalplats. På söndag är det nästan som när Annika Sörenstam spelade mot herrarna på USAtouren. Tänk om det skulle gå? Tänk om hon ”slår längre än dem”, eller i alla fall rakare. Då stannar trav-Sverige – då vänder det. Då är recessionen över.

Kliv upp på första tee och klipp till bara Ulrika. Allt kan hända. Det är ju Derbyt.