Definitionen av en bra spik

Micke Nybrink

Micke Nybrink om V64

Vad är egentligen en bra spik?

Hur snygg är Derbykavajen?

Och varför imponerar Kolgjini på mig?

Ingen stod upp efter V75-7 i lördags. Ingen hade sju rätt, inte ens miljonärerna som spelar monstruösa jättesystem för flera hundra tusen kronor klarade sig hela vägen.

Själv spikade jag Rakas och Yason Boko. En vann, den andre var tapper tvåa. Jag fick ett mejl under fredagen, dagen före alltså, där avsändaren undrade hur jag ­definierade en bra spik. ”Du kan väl inte på fullaste allvar kalla Rakas för en bra spik? Han är möjligen ett kul drag, men de bästa spikarna är väl de som vinner oftast? Raja Mirchi, till exempel, är en bra spik.”

Jag håller inte med. I och för sig beror mycket på hur man spelar. Mitt sätt att spela är inte sådant att jag helst singelstreckar storfavoriter eftersom de vinner ganska ofta. Det kan funka för andra, för mig känns det som om jag gör något dumt då, som om jag bryter mot spelets själva idé. Ingen häst, Järvsöfaks undantagen, är en motiverad 90-procentare. 80-procentare förlorar tillräckligt ofta för att man rutinmässigt ska ifrågasätta och leta fel på dem.

Bör städa bland kupongerna

En spelbar spik är i stället en häst som kan vinna loppet och samtidigt städa undan bland kupongerna. Rakas var en sådan. Han var en 16-procentare med, som jag bedömde det, 25 procents vinstchans. Fasen vad han tjatar om Rakas! Jag vet, men det är bra att titta i backspegeln när man lyckats med något. Det fina med Rakas var att många spikade Lavec Kronos i samma lopp, trots att en del talade för att han skulle hamna utanpå ledaren, trots att Kolgjini sa att formen inte var på topp. Var det en sund spik?

Raja Mirchi hade förstås bra chans i ­V75-6 – men en treåring som galopperat i två av de fem senaste starterna, som mötte en topphäst (Formula One) kommer aldrig att vara en vettig spik för mig. Det enda som grämer mig var att jag inte vågade gå rakt ut på Formula One.

Vart jag vill komma, förutom att slå mig för bröstet? Jo, för att vinna hela potten på lördag gäller det kort och gott att sätta några baljor i krysset, att hitta en ny Rakas.

Att vinna Derbyt var förstås ett stort mål för Lutfi Kolgjini. Joke Face var bäst och Kolgjini såg ganska nöjd ut. Ändå fick jag känslan av att han var mer irriterad över Juggle Faces galopp än lycklig över att ­Joke vunnit. Gick han inte där och småsvor? Vinnarskalle kallas det. Kolgjini är dessutom inte bara en vass tränare, känslan är att han är Sveriges bästa travtränar-pappa. Familjen är viktigast. Derbyt är en skitsak i det sammanhanget. Respekt.

Men varför ska alla tvingas i Derbykavajen? Världens fulaste plagg? Och varför är det alltid fel storlek? Det känns som att rulla vinnarna i tjära och fjädrar.

Till sist: Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad.