”Förr tog jag åt mig, nu suddar jag bara ut allt”
Micke Nybrink i stor intervju om: • Bråket med ”Tarzan” • Livvakten • Hur han skulle vara som kusk • Hyllningen till kollegan
Uppdaterad 2021-03-08 | Publicerad 2021-03-01
Sportbladets travkrönikör, tv-expert, rappare (!) och fembarnsfar.
Möt Micke Nybrink – som inte lämnar någon oberörd.
– Jag får mycket hatmejl, oftast från samma personer varje gång. Förr tog jag åt mig men numera suddar jag bara ut allt, säger han.
Micke Nybrink har många strängar på sin lyra. Tv-profil, travexpert, krönikör på Sportbladet, fembarnsfar och... rappare?
I samband med Hästgalan 2010 bjöd nämligen sångfågeln, som så många gånger förr, på sig själv. Under artistnamnet ”Bet Boy Beat” drev han i några hip hop-uppträdanden, varav ett har 7 000 visningar på Youtube, friskt med bland annat Australiens bidrag i Elitloppet året dessförinnan. Sånginsatsen kanske inte skvallrar om ett karriärsbyte någon dag snart. Eller?
– Det var första och enda gången jag sjöng på Hästgalan. Min egen insats som sångare... Äsch, det var ju bara ren och skär underhållning! Det jag minns bäst var att Jim Frick deltog i videon där han körde runt mig om mina rappvänner i en limousin som vi hyrt. Jim tyckte att det var jättekul men samtidigt var det bland det sista han gjorde innan den där olyckan som förändrade hans liv. Det var ett gäng låtar som gick på travgalan det året. Tre, om jag minns rätt. Den fjärde stoppades eftersom den ansågs kritisera en styrning av Åke Svanstedt och därmed vara för kontroversiell. Fast det var bara på skämt. Åke var förbannad på trav-tv en tid, säger Micke Nybrink.
Utbildad ingenjör
58-åringen, med svenska och åländska rötter, är i grund och botten utbildad ingenjör och inledde sin yrkeskarriär som lärare inom bland annat matematik, innan han sadlade om och via ett sommarjobb på facktidningen Guiden var han så fast i travyrket. På Guiden steg han snabbt i graderna men efter drygt tio år, varav flera som chefsredaktör, ställdes han inför dilemmat: jobba kvar eller vända blad?
– Min dåvarande chef uppskattade inte att jag skrev åt två olika tidningar och jag fick helt enkelt ett slags ultimatum. Trots att jag trivdes på Guiden sade jag upp mig till förmån för Aftonbladet, och i ungefär samma veva blev jag erbjuden en roll som gästtippare på tv. Det var triotips på fredagar. Med tiden har mina arbetsuppgifter utökats.
Micke har under åren blivit något av travets ansikte utåt på tv. Han skräder sällan med orden och säger det han tycker. Med det följer mycket ros, men också en hel del ris. Många tycks ha en åsikt om den sympatiske och ofta känslosamme experten, något som märks framför allt på sociala medier.
– Jag får mycket hatmejl, oftast från samma personer varje gång. Förr tog jag åt mig men numera suddar jag bara ut allt. Mejlen hamnar direkt i skräpkatalogen, det kan du hälsa dem. Sociala medier är inte för mig. Vid ett tillfälle skrev jag i en krönika i Aftonbladet att om min V75-spik Super Ariel vann under Elitloppshelgen så skulle jag ta ett dopp i Bälstaån. Hon vann men doppet uteblev. Då började hatet hagla, både i mejlen och på SMS. Inte en enda gratulation över den inprickade vinnaren. Det jag skrev var ju bara en metafor för hur lycklig jag skulle bli om hon segrade. Då suckade jag och tänkte att ”nu ger jag upp”, minns Micke.
Vid ett tillfälle gick det faktiskt så långt att ATG tvingades utse en livvakt åt honom. En äldre man blev under en tävlingsdag hotfull och närgången mot några arbetskollegor, varpå Micke gick emellan. Något som resulterade i en mycket trist situation.
– Jag uppskattade inte sättet han talade till oss och det utmynnade i att jag fick dras med en livvakt på två meter och 130 kilo en tid. Nu var den hotfulle mannen äldre och jag på intet sätt rädd, men det är ändå obehagligt.
”Vi är vänner”
Och vem har glömt när Micke och travtränaren Stefan Melander råkade i luven på varandra efter ett V86-lopp 2015? En kritisk kommentar resulterade sedermera i en ”pajas-rubrik” i en av Stefan skriven krönika i Expressen dagarna därpå. Ordkriget kulminerade sedan i en tv-sändning där de kallade varandra ”griniga”.
Eller Mickes reaktion efter att hans inledande V75-spik Tullibardine Boe misslyckats på nyårsafton.
– Det var surt! Som spelare går man och laddar så länge, bara för att spricka direkt. Jag var arg på mig själv. Det kändes korkat liksom. Mina kollegor hade rätt och jag hade fel. Det fanns ju redan inför loppet indikationer på att allt inte stod rätt till med hästen för dagen.
Vad minns du från incidenten med Stefan Melander, och har ni lappat ihop saker och ting sedan dess?
– Jo då. Jag minns faktiskt inte mycket av den händelsen. Vi är vänner numera. Jag kan ringa och surra med honom i 30 minuter nu och han kommer att vara lika trevlig som vanligt. Att han kallade mig för pajas då gör inget. Det kan jag ta, framför allt om han står för det. Jag säger det jag tycker. Jag kallade ju självaste Jean-Michel Bazire för en fegis som inte vill komma och köra lopp i Sverige. Att han är rädd för de svenska domarna och så. Men det säger jag bara för att provocera och jag vill givetvis att han ska komma hit. Tyvärr verkar han dock vara urless på Sverige.
”Känns inte som något jobb”
Tycka vad man vill om Micke Nybrink, han lämnar sällan någon oberörd och på sociala medier formligen överöses travtyckaren ofta av kärlek – och inte bara hat. Både av gemene man och av rutinerat travfolk.
– Det är väldigt kul att höra. Jag trivs ju verkligen med direktsänd trav-tv och har ett stort förtroende från både kollegor och ledningen. Det känns faktiskt inte som något jobb. Jag får stå där och mala och brinner verkligen för sporten, framför allt hästarna. Man blir oerhört engagerad i dessa individer och jag kan bli deprimerad ibland när något tragiskt sker, som när vi fick beskedet att Månprinsen A.M. lämnat jordelivet.
– Dessutom älskar jag travet som publiksport. Det gör ont att inte kunna gå på trav nu under pandemin. Att stå där på läktaren, eller att jobba på banan. Det slår det mesta. Och även om jag är lite till åren, samt att familjen ofta tycker att jag hör lite dåligt, så kan jag se mig jobba med detta ett bra tag till.
Något som ofta kommer på tal är faktumet att du, trots alla dina år i branschen, ännu aldrig kört ett travlopp. Varför har detta inte blivit av och vad skulle kunna få dig att exempelvis försöka ta en amatörlicens? Du har ju trots allt väldigt kunnigt hästfolk runt dig.
– Jag har faktiskt kört häst, men det var länge sedan. Det finns helt enkelt för lite tid då jag hellre spenderar min fritid på cykeln, eller med att exempelvis jaga Pokemons med min yngste grabb. Familjen är viktigast i mitt liv men det vore säkert kul att köra lopp. Jag skulle inte vara rädd eller så om det är någon som tror det. På cykeln brukar jag flyga ner för alperna i 80 knyck och ser mig själv som något av en "daredevil", en våghals. Kanske skulle jag som kusk köra som en galning, helt omdömeslöst, och amatörloppen är ju livsfarliga! Men helst av allt skulle jag nog vilja smyga med och blåsa till konkurrenterna över upploppet. Min kollega Per Skoglund har också påmint mig om att jag har fem barn och för deras bästa nog inte bör skaffa körlicens, ha ha.
”Tror inte folk förstår...”
Att hans arbetskollegor, och då främst mångfacetterade Skoglund, ligger Micke varmt om hjärtat råder det inga tvivel om.
– Jag tror inte att folk riktigt förstår hur fantastiskt passionerad Per är för travet. Det är hästar hela tiden, överallt. Jag förstår ärligt talat inte hur karln orkar. Han gör oerhört mycket för sporten.
Slutligen, vad önskar du mest av allt?
– Två saker. Ett) Att den här pandemin blåser över och att vi kan återgå till det normala. Två) Förbjud alla jäkla jänkarvagnar och skicka tillbaka dem till USA. De bidrar inte med något positivt. Hästarna springer ju snabbare för att de är rädda för dessa vagnar. Det råder en materialhysteri i travsporten och fartbegäret bidrar till förkortade tävlingskarriärer för hästarna. Förbjud på kuppen även barfotakörning för treåringar.