Nybrink: ”Känns som att få ligga”

Micke Nybrink

helskärm

Nu bubblar det i mig.

Känns som om jag ska, ursäkta liknelsen, få ligga på lördag.

Vem det blir vet jag inte men vad sägs om någon i trion Maharajah, Raja Mirchi och Sebastian K?

”The Untouchables” i travtappning.

Tror fasen att Commander Crowe stannade hemma.

Fabrice Souloy är ingen jubelidiot. 

Får ni också känslan av att det här blir något­ i hästväg? I och för sig är vi utsvultna­ på toppsport efter en lång vinter och Olympiatravets final är kapitel ett i stor­loppssäsongen. Det är första gången det smäller på allvar och vi är inte det minsta ”stjärn­trötta”. Ett uppdämt behov ska fyllas­ ut. 

Men även om jag bakar in det i resonemanget blir jag fånigt lycklig och nästan ­berusad när jag tänker på lördagen. Man kan jämföra det med en uppstart i allsvenskan eller första matchen för Sverige i fotbolls-EM. Frågorna finns där men vi är ­inte det minsta desillusionerade ännu.

Vårt a-lag är urstarkt, det finns liksom inga svagheter i år. 2013 är året när vi ska banka upp dem och … Ja, vi kan spela vilket förbannat spel som helst. Fransmän, italienare och finnar är de som borde backa hem och försvara sig. Vi är Real ”Fucking” Madrid i trav.

Tycker ni att jag är svamlig och patetiskt överdriven nu har ni säkert rätt. Jag skrev ju det, att jag blir så här. En travfåne med alla känslor exponerade. Nej, förlåt, jag ska i stället försöka förklara vad jag menar.

Gifter sig med Roberts

Om vi börjar med Maharajah är hans återkomst det hittills största glädjeämnet i år. Att han kunde resa sig på nio på det sättet förra lördagen är lika välregisserat som en klassisk Hollywood-produktion där hjälten är en nersupen, pensionerad snut som lever­ ensam i vildmarken, söks upp av en skit­stövel från CIA, tvingas rädda presidenten från att bli skjuten  och gifter sig med Julia Roberts i slutscenen.

Maharajahas vinter i Paris är inget vi vill minnas. Det som skulle bli hans höjdpunkt i karriären slutade i stället med ett fiasko. Svallvågorna nådde tredje raden på Vincennes läktare. Exakt vad som gick snett är inte intressant, bara det att hästen inte fungerade och formen inte fanns där.  

I det läget var jag övertygad om att det var game over. Inte fasen skulle han starta igen. Tyvärr var Maharajah en sån där häst som var bra fem gånger i livet och där­emellan inte fick till det, drabbades av sjukdomar och hade helt enkelt inget flyt. Så trodde jag att det skulle sluta.

Då dök han plötsligt upp i startlistan till Mantorps kvallopp. Jag fattade först ingenting. Sedan log jag och insåg/anade vad ­Stefan Hultman hade gjort. Han hade lagt locket på och preparerat i skymundan. I  lönndom utan press. Det kunde kanske funka? Men spår ett bakom bilen var ju ­inte mer än sådär.

När Maharajah vrålspurtade in som målfotoslagen tvåa var vinterns alla starter glömda. Exakt sådär har vi väl drömt om att han ska se ut? Det mest ofattbara var att hästen plötsligt förvandlats från en Mike Tyson-travare till en Torvald Palema-wanna­be. Speeden var plötsligt hans vapen. Det här är så coolt och oväntat – fullt i klass med Zlatans bicykleta, fast i travtappning då. Tänk om Maharajah skulle slippa göra allt grovjobb på lördag.

Svanstedt gör något åt saken

Sebastian K. fick i och för spår åtta bakom bilen och Åke Svanstedts stora följe gnisslade tänder så att det hördes över ­hela Skaraslätten. Men vet ni vad jag tror? Inte Åke själv. Visst, han korkade kanske inte upp en Barolo till söndagssteken men han började fila och fundera på upplägget.

Om det är något vi vet om Åke Svanstedt är det att karln är en doer. Han gör något åt saken. Killen kommer inte att bara hoppas på turen. Ni såg väl hur han jobbade bakom Beckman i lördags? En plötslig attack från ingenstans mitt i loppet och allt förändrades. Konkurrenterna behöver inte försöka kartlägga honom och hans hästar. Det är meningslöst.

Sebastian K. – eller Sebastian Coe som jag medvetet och felaktigt brukar säga – är troligen världens snabbaste travare på en kort sträcka. Sebastian Coe var en engelsk löparstjärna på 1980-talet som sprang ifrån alla på 800 och 1 500 meter. Sebastian K. har sannolikt ingen överman på 500 meter och kortare. Grejen med Sebastian är hans maka­löst fina teknik. Han springer helt utan­ ansträngning och alla hans krafter för ­honom framåt. Han gör det så lätt att han ser ut att jogga när det går 1.10.

Med ett lopp i kroppen tror jag inte att ­Sebastian K. är så långt ifrån toppform. Den stora frågan är förstås hur Svanstedt löser det rent taktiskt från spår åtta. Han kan ­gasa och flyga till ledningen för att släppa till rätt häst – men han kan också ta det lugnt och hugga när ingen väntar sig det. Med rätt ­resa kan de andra börja med sista smörjelsen.

Stor i käften – men kan leverera

Raja Mirchi har också halkat in i loppet. Efter helgens sista kvallopp var han en ­given häst att bjuda in. Lutfi Kolgjinis sexåring behöver inte vara rädd för någon här om vi pratar om kapacitet och attityd. Han är lite som husse, stor i käften men levererar också oftast och lämnar inte banan ­utan rubriker och blåmärken.

För oss med kort minne är det insatserna­ i SM i höstas och loppet i Frankrike i januari som sitter fast på näthinnan. I SM spöade Raja upp Sebastian K. efter noter och på Vincennes drog han undan till överlägsen spetsseger. Vi trodde faktiskt att han kunde ha lite chans i Prix d’Amerique efter det. Så blev det inte och efter två raka nollor i Paris retirerade kapten Kolgjini och åkte hem till Vomb för att slicka såren och ladda om sin Magnum 44.

På Mantorp fick han en stenhård lungöppnare men eftersom Kolgjinis hästar är vana vid sluggerfester där man tar två smällar för ge en är det ingen fara. Det är bara att blinka bort blodet, plåstra över ögon­brynen, stoppa dit tandskyddet och in och ­köra. Men nu blir det utan handskar, eller rättare sagt barfota runt om. Jorå.     

Svanstedt gör något åt saken

Maharajah, Sebastian K. och Raja Mirchi. Där har ni spetsen på vårt landslag. Försök hitta några blottor hos den trion om ni kan. Vore det ett lagtempo i cykel skulle de ­heta Bradley Wiggins (Maharajah), Fabian Cancellera (­Raja) och Peter Sagan (Sebastian). Jag vet, jag är löjligt road av att jäm­föra hästar med humanidrottare. Det är lite av en perversion.

Att Åby, med tanke på den här trion, lyckats locka hit två franska hästar ska de ha beröm för. Fabrice Souloy sket tydligen på sig och valde att stanna hemma men det skulle jag också ha gjort efter Commander Crowes ­senaste hejsan-hoppsan-start. Att hästen är våldsamt bra vet vi men att åka till Åby ­utan form är förstås en otroligt dålig idé.

I stället kommer Save The Quick och Roxana de Barbray, två ston i övre medelåldern. Save The Quick kan vi sedan tidigare och hon blir inget rundningsmärke. Men vinner gör hon väl knappast från spår sju bakom bilen?

Roxana de Barbray är sannolikt en större attraktion. Hon har hävdat sig mycket

bra i Paris under vintern och om det bara handlade om att springa rakt fram i 2 140 meter skulle jag kunna tänka mig att ­spela.

Men nu körs Olympiatravet i två varv runt en 1 000-metersbana med dubbla open stretch sista 180 meterna. Det gäller att ha snabba reflexer och en kusk som ­hittar runt banan i sömnen. Dragen ­måste sitta i ryggmärgen, annars blir man snabbt en åskådare.

Pole position för Beckman

Ska det här bli fantastiskt kul eller fantastiskt kul? Och då har jag inte ens nämnt Beckman som dyker upp med nio raka segrar och har pole position. Synd att den där överskattade Jorma Kontio kör bara? Närå.