”Ingenting är som det ska”

Ida Olsson om livet efter den svåra monteolyckan

helskärm

Montéryttaren Ida Olsson skadades svårt i en olycka på Halmstadtravet för ett halvår sedan.

Nu kämpar hon för att klara av vardagliga bestyr som att klä på sig och äta.

Efter olyckan förlorade hon både smak- och luktsinne.

– Jag äter för att överleva, berättar hon.

Olyckan på Halmstadtravet i slutet av september ifjol kom att förändra Ida Olssons liv totalt.

Ida och hennes häst blev påridna och gick omkull i loppet, hon ramlade av hästen och blev liggandes på banan.

Ida skadades svårt och vårdades på sjukhus i flera dagar. Bland annat fick hon en fraktur bakom örat och ett brutet nyckelben. Men det jobbigaste är hjärnskadan som hon kommer att få leva med resten av livet. Tiden efter olyckan har hon varit på rehabilitering i två månader för att klara av vardagen.

– Jag har fått hjälp och tips för att klara av mitt nya liv. Hur jag ska kunna göra saker som jag inte riktigt klarar av idag. Jag har inte samma ork och kraft som innan olyckan, säger hon.

Sedan olyckan har hon varit sjukskriven. Nu är varje dag en utmaning och hon kämpar med att komma upp på morgonen, klä på sig, äta frukost och gå till stallet där hon har sin häst Night Rambler. Efter olyckan fick hon göra sig av med alla hästar utom en.

– Jag brukar gå upp vid sju och äta frukost och göra mig i ordning. Även om jag går upp tidigt så är jag inte klar förrän vid tolv. Jag brukar gå till stallet vid lunchtid och pyssla med min häst. Mocka och ge honom middagsmaten, säger hon.

Dålig koncentration

Efter händelsen har hon fått problem med både tinnitus och huvudvärk.

– Det är ingen normal huvudvärk. Ingenting är som det ska efter olyckan. Det är svårt att beskriva, men det känns bara ihåligt.

Koncentrationen har blivit sämre och i dag har hon svårt att prata med flera människor samtidigt eller vara på platser där det är högljutt. Men om det kommer vara så här för alltid vet hon inte.

– Ingen kan säga om jag kommer att bli helt återställd. Det här får ta sin tid, säger hon.

Jobbigt att äta

Det som är allra jobbigast är att hon inte känner någon smak eller lukt.

– Jag äter för att överleva. Det är det jobbigaste jag går igenom i dagsläget. Men om jag inte äter orkar jag inte repa mig, säger hon.

Även minnet tog stryk vid olyckan och hon minns ingenting från själva olycksdagen och en månad efteråt.

– Mina släktingar var och hälsade på tre veckor efter olyckan och det minns jag inte. Minnet är lite si och så och jag går alltid med en anteckningsbok under armen. Jag brukar tänka att alla glömmer något ibland och alla är trötta, men på sjukhuset säger de att det här inte är riktigt normalt, berättar hon.

Utbildning

En gång i veckan hjälper hon till på Jägersro med montéutbildningen.

Hon finns med för att ge tips och råd till dem som ska bli montéryttare.

– Det är roligt för det ger mycket, men samtidigt tar det mycket kraft. Dagen efter går åt till att vila upp sig. Den dagen som utbildningen är försöker jag vila så att jag orkar med de där timmarna på kvällen.

Just nu är målet att bli bättre och bättre, att jobba som travtränare finns inte längre i planen.

– Jag kommer aldrig vara aktiv inom travet som jag var innan olyckan. Att starta upp från början går inte. Den här olyckan har kostat mig dyrt ekonomiskt. Jag har anlitat folk som har tagit hand om mina hästar. I början trodde jag att jag skulle vara tillbaka efter ett par veckor. Det tog ett tag innan jag förstod att det var lite allvarligare. Men jag kommer att ha någon häst som hobby med min sambo eller min pappa, säger Ida Olsson