”Ludde, du har blivit gammal”

Läs Åsa Elmroths senaste krönika

364 dagar om året består travlivet av hästskit, leriga kuskar och barfotainformation.

En dag om året byts det istället ut mot paljetter, vita dukar och nyputsade skor.

I fredags prisades de mest framgångsrika aktörerna på Årets Häst-galan i Göteborg.

Trevligt, men Ludde tycker att det var bättre förr.

Runt 500 personer samlades för att hylla och minnas de vassaste prestationerna från året som gått. Det är alla väl förunnat att få mingla bland uppklädda kollegor och prata gamla minnen.

Mitt starkaste ögonblick från galan är när skötaren Malin Boman får motta Helen Ann Johanssons pris. Tårarna strömmar nedför Malins kinder när hon väl inser att det är henne motiveringen gäller. Mycket klokt av Helen Ann och hennes jury att bredda priset till att inte bara gälla kvinnliga kuskar och tränare utan alla tjejer som arbetar inom travsporten.

En annan känslomässig stund rörde även det en skötare. Det var när Årets Galoppör Equip Hill hyllades. Hästen fick priset postumt eftersom han i höstas fick lov att avlivas efter att ha drabbats av sjukdom. Skötaren Mette Kjelsli var så tagen av alla minnen att hon inte orkade följa med upp på scen för att ta emot priset. Jag förstår henne. Samtidigt hade hon fått ännu ett vackert minne genom att ta emot applåderna från scenen. Ett minne hon sedan kunde lagra bland alla de hon redan har av sitt skötebarn.

Inte enbart ett företagsjippo

För varje år blir galan större, priserna fler och TV-tiden längre. Även om måttet definitivt är rågat när det gäller antalet priser tror jag att uppmärksamheten ökar hela tiden. Våra aktiva förtjänar den här sortens uppvaktning. Pompa och ståt och att skrytas upp i rampljuset skadar aldrig i Jantelagens land. Precis som andra stora sporter ska travsporten självklart ha en flott gala. Det är de aktiva värda efter att ha slitit hårt resten av året

Jag är glad att det under de senaste fyra åren även funnits ett intresse från TV att visa delar av branschens firande. Ett intresse som ökat år efter år. Den chansen ska vi förstås ta då den ger ytterligare fokus på sporten. Den PR-tiden kanske rentav lockar någon ny till travbanan eller totomaten. Man kan ju alltid hoppas. Jag är en ivrig förespråkare för att vi ska göra travsporten lättillgänglig och lättbegriplig och på så sätt locka nya spelare, ägare och hästälskare.

Jag läser att en av våra vanligtvis nytänkande tränare, Lutfi Kolgjini, inte håller med mig. Han tycker att det var roligare förr. Trots att han märkligt nog skrev krönikan innan han anlände till galan (!) så förstår jag hur han tänker. Men han tänker för smalt. Förr om åren var det en mer intim och privat tillställning med prisutdelare enbart från branschen. Inget ont om det upplägget – tvärtom - det var jättetrevligt och högt i tak med många garv. Ett minus var dock att det ofta blev en oerhört långdragen sittning som sällan eller aldrig var klar före midnatt. Men det upplägget fungerar inte utanför den inre kretsen. Det var oerhört internt och den TV-sända delen kan inte enbart vara ett företagsjippo, den måste ses som en chans att sprida sporten och öka bredden. Jag vet inte om vi lyckas men det är rätt väg att gå.

Ett ålderstecken, Ludde?

Kolgjini hoppas att han inte låter alltför gammal när han drömmer sig tillbaka. Men kanske är det ändå ett ålderstecken, Ludde? För vad är det som händer, först chockar du oss med att släppa spets i loppen och nu knorrar du över att det var bättre förr. Vad händer härnäst? Ska du börja träna kallblod?

Om du tar den kängan på ditt sedvanliga sätt: med en snabb motreplik, en knyck på nacken och glimt i ögat så vet jag att jag har fel… Då tar jag tillbaka anklagelsen.

Om du inte gör det? Ja, då hade jag väl rätt då.

Och förresten, det här med roligare förr. Så fort kameralamporna slocknat är galan precis som vilken firmafest som helst.