”Varit väldigt jobbigt – psykiskt påfrestande”

Hästskötaren och travprofilen vaknade utan känsel och rörelseförmåga • Tiden i rullstol • Återfallet • Framstegen

För drygt ett år sedan vaknade Dennis Palm upp mitt i natten och var förlamad.

Läkarna gäckades och ingen visste vad felet var.

Nu berättar han om den tuffa kampen, ovissheten och drömmen om att få leva ett normalt liv.

– Det har varit väldigt tufft. Jag vet inte om jag någonsin blir helt återställd, säger den 36-årige småbarnspappan.

Dennis Palm har under i princip hela sitt vuxna liv arbetat som hästskötare.

Han fick för ett femtontal år sedan stor uppmärksamhet då han bland annat tog hand om superhästen Going Kronos.

Men i september i fjol förändrades hela tillvaron, detta bokstavligen över en natt då han plötsligt vaknade och var förlamad.

Den fullt friske och livsglade tvåbarnspappan chockades, men lyckades tillsammans med sin då sexårige son hålla lugnet och kalla på ambulans.

– Jag som är fullt frisk, försökte bara att inte få panik. Det var en en chock, sa han i en längre intervju med Trav365 i november i fjol.

”Helt ärligt – fruktansvärt tufft”

Sjukvården gjorde allt för att ta reda på vad som drabbat 36-åringen.

Men trots mängder av olika läkare, utlåtanden och hundratals prover hittade de först ingen förklaring.

Dennis hade svåra smärtor, var orörlig och blev snabbt beroende av rullstol.

– Jag ska vara helt ärlig, det har varit fruktansvärt tufft. Väldigt många jobbiga dagar när kroppen inte fungerat. I slutändan blev det väldigt psykiskt påfrestande. Från september i fjol till april i år kan jag räkna på en hand hur många bra dagar jag haft, berättar han.

”Kunde inte röra armar eller ben”

Några veckor efter skräcknatten kunde en läkare till slut ingjuta en gnutta hopp i den desperata situationen.

Han fick Dennis hjärna och kropp att fungera tillsammans, tvingade det ena benet före det andra så att den förlamade kroppen kunde hasa sig sakta framåt.

Men efter ett halvår av försiktiga framsteg kom nästa chock.

– Det var i mitten av april och jag tror det var ungefär då min son skulle fylla år. Jag blev dålig igen och fick en fruktansvärd huvudvärk. Ambulansen kom igen och jag kunde då varken röra mina armar eller ben, fortsätter Dennis Palm.

Hur mådde du i våras efter att du drabbats ännu en gång?

– Det var otroligt jobbigt, när man inte kunde sova, knappt vara med sina barn, det var jobbigt att åka och handla. Hela livet var jobbigt och jag hade aldrig klarat den perioden utan min mamma och flera andra personer också. Jag kommer i dag knappt ihåg vad jag gjort under den här perioden. Det var redan innan mycket läkarbesök och så drabbades jag en gång till.

– Efter ett tag fick jag tillbaka rörligheten i mina armar men inte i benen. Egentligen var det värre andra gången och att få sitta så mycket i rullstol var också tufft. Det värsta var att det gjorde så ont och att de sa att det inte finns någon medicin som kunde ta bort smärtan. Då kände jag att jag nästan inte orkade längre.

”Ständig oro över att drabbas igen”

Dennis kamp mot förlamningen och smärtorna fortsatte men fick en nytändning under sin rehabiliteringsprocess.

– Min räddning har varit att jag kom in på Ystad rehab. Utan att jag hade träffat dem hade jag aldrig varit där jag är i dag. Jag har lärt mig mycket om min kropp, hälsa och hur saker kan bli i livet när man är förlamad. När man vill röra benen och det inte går, när man vill skriva och läsa men inte kan, säger han.

Hur ser din tillvaro ut i dag?

– Om jag jämför hur det var tidigare så är det rätt bra. Ingen kan säga om det kommer att hända igen eller om jag kommer att bli 100 procent återställd. Men jag kan inte leva mitt liv genom att fundera på det, men en sak är säker, det är ovanligt att någon drabbas så här hårt.

– Jag har gjort väldigt stora framsteg och kan i dag gå och köra bil, men det är fortsatt stora svårigheter med vissa saker och en ständig oro över att jag ska drabbas igen. Det får tiden utvisa. För några dagar sedan lämnade jag tillbaka rullstolen och den vill jag gärna slippa i framtiden. Jag äter mediciner för att bland annat kunna sova.

Lyckades läkarna ge dig någon diagnos till slut?

– Jag fick aldrig någon riktig diagnos. De röntgade mig massa gånger, tagit så många blodprover att jag tappat räkningen och träffat ett trettiotal läkare. Till sist kom man fram till, då inget annat upptäcktes som hjärnblödning eller hjärntumör, att det rörde sig om att jag gått in i väggen, blivit så kallat hjärntrött. Jag har fått en andra och en tredje chans.

”Långt i från återställd”

Trots de försiktigt positiva framstegen är livet långt i från hur det en gång var.

Vardagen är full av utmaningar och trots att Dennis gärna vill skynda på läkeprocessen är han fullt medveten om att det är precis den raka motsatsen som är rätt väg att gå.

– Själva kroppen är väldigt bra jämfört med vad den har varit, men jag är långt ifrån återställd. Det är svårt att koordinera. Jag kan köra bil och springa på ett löpband. Men det här låter jättekonstigt, men när jag är ute och ska springa kan jag inte koordinera, det låser sig och jag måste tänka när jag gör saker som för andra är helt naturliga, förklarar Dennis och berättar vidare om svårigheterna:

– Från början ville jag göra jättestora framsteg snabbt, men jag lärde mig att små framsteg gör så mycket för mig. Jag känner själv att jag blir bättre och bättre, men att jag måste vara försiktig. En annan sak som är jobbig för mig är att jag gått upp så mycket i vikt, magen tar emot och det är svårt att böja sig, vill knappt se mig i spegeln. Har alltid varit smal och trivs inte alls med min vikt.

Fanns det något du hade kunnat göra för att undvika att drabbas så här hårt?

– Om jag hade lyssnat på min kropp så tror jag att det gått att stoppa innan det hände. Jag har lärt mig mycket de senaste sex månaderna, på rehab, att bara kunna träna 30–40 procent av min kapacitet för att inte bli för trött. I min värld tror jag många kollapsar för att det är för mycket press.

Hur har din sjukdom påverkat dig som människa och ditt sätt att se på livet?

– Jag tror i slutändan att allt det som hänt gör mig till en bättre människa med andra perspektiv och mer ödmjukhet inför livet och andra människor. Man får en större förståelse för hur folk mår och känner. Jag vill berätta hur det varit för mig, kanske kan det hjälpa någon annan.

”Vill vara en förebild för mina barn”

En av de viktigaste anledningarna till att Dennis har lyckats komma så långt i sin rehabilitering och tillfrisknande är den positiva inställning han på något outgrundligt vis lyckats upprätthålla under det senaste året – och så naturligtvis kärleken till sina barn och sin familj.

– Jag har aldrig velat att någon ska tycka synd om mig. Har hela tiden velat vara en förebild för mina barn och visa att man kan kämpa och komma tillbaka. Jag vill inspirera andra att kämpa och att vilja lyckas. Den första tiden var väldigt jobbig för min son som var medveten om allt som hände. Han har drömt mardrömmar och är orolig i själen. På rehab sa de också att min motivation varit avgörande.

”Försöker se positiva saker”

Hur ser du på framtiden?

– Jag hoppas att jag en dag ska kunna börja arbetsträna. Tidigare har jag jobbat i 19 år med hästar och jag tycker alla som jobbar i stallarna gör ett fantastiskt jobb. Men jag måste vara försiktig och tror ett vanligt jobb hade passat bättre. Kanske att jag kan jobba med något utanför, men som ändå har kontakt med travsporten.

Hur har stödet sett ut från vänner, familj och dina gamla travkompisar?

– Jag har fått ett stort stöd av så många och är evigt tacksam för det. Många har ringt och frågat hur jag mår, men jag har inte alla gånger velat säga som det är då jag inte heller vill vara negativ. Jag försöker se positiva saker i stället och vill inte gnälla. De som nu drabbas av krig i Ukraina och Gaza har det mycket värre.