Fasen, vilken häftig häst

Micke Nybrink

Nybrink: På något sätt vet vi ändå att han vinner i alla lägen

Nuncio kom, sågs och segrade i Sprintermästaren.

Inte utan dramatik. Det satt hårt inne, han behövde varenda meter för att avgöra.

Men på något sätt vet vi ändå att han vinner i alla lägen.

Fy fasen vilken häftig häst.

Egentligen var årets upplaga av Sprintermästaren blek. Nej, jag vill ändra mig, den var ojämn och innehöll några få toppar och ganska många dalar. Nu syftar jag alltså på hästarna som gjorde upp i de tre försöken över 1 609 meter.

Vi såg fram emot att se Elitloppstrean Nuncio igen, hästen som det snackades mer om efter Elitloppet än vinnaren Magic ­Tonight. Alla som var på Solvalla för en dryg månad sedan kunde inte sluta babbla om hur Nuncio gick i tredjespår runt om i finalen och ändå slutade trea. Vi kunde inte riktigt tro att det var sant.

För ingen hade någonsin sett något ­liknande i Elitloppet, eller i något annat lopp där världseliten möttes. Det var fiction.

Försöket i går blev ingen match för Stefan Melanders fyraårige jänkare. Han gled till ledningen efter ett drygt halvvarv och ­vevade på med en tung växel utan att ta

i, varvtalet var lågt. När han gick i mål på 1.10,9 vände sig Nuncio om och frågade ­Melander när loppet skulle börja. Eller det är vad han skulle ha gjort om han kunde ­prata, det vet jag.

Spelade knappt någon roll

Melander låter så klok när han lägger ut texten om Nuncio. ”Jag vill inte gasa med honom i början, han kan bli hetsig då och det är inget jag ser fram mot. Nej, han får lufsa iväg och så kör vi efter en bit.”

Det andra heatet bjöd på en våldsam dust mellan två stjärnor. Anders Svanstedts ­amerikan Hillustrious försvarade ledningen från innerspåret och fick sedan slåss ­hela vägen i hög fart med en hårt pressande Volstead (Stall Melander) på utsidan. Kuskarna Johnny Takter och Örjan Kihlström körde som om det vore final redan här och det blev ett lopp som publiken älskade.

Att Hillustrious vann knappt spelade ­ingen roll. Båda hästarna var grymma och man kan undra hur Volstead pallade det ­loppet? Hur kunde Kihlström veta att det skulle gå? För mig kändes upplägget  som rent vansinne men jag kan naturligtvis inte vidhålla det efter målgång.

Försök tre togs hem av finske ettan ­Jontte Boy och Tuomas Korvenoja, från ledningen. Be Spontaneous är tydligen ful som stryk (säger tränare Redén) men det spelar ingen roll, han klev fram utanpå ledaren och slogs ända in för att ­förlora på målfoto. Fast jag håller inte med om att hästen är ful, Daniel, han har ett eget utseende, eller hur? Så säger vi i fortsättningen.

Finalen med 940 000 till ­vinnaren blev en urladdning där vi fick ett upplopp som vi sent ska glömma. Farten över sisat 200 var hiskelig och att plocka en längd var omöjligt, i alla fall rent teoretiskt. Men Nuncio hade ingen aning om det och tuggade sig till målfotovinst.

Men om vi backar och börjar med starten så var det Hillustrious och Takter som helt enligt ritningarna tog hand om kommandot. Det var heller ingen sensation att Kihlström skickade fram Volstead i dödens direkt. Han var ute efter revansch. Örjan är sån, hatar att förlora och han kände också att det var ­möjligt. Bara att köra ännu hårdare; att vara kusk är inte så svårt för man slipper ju springa själv.

I andra par utvändigt satt Melander och Nuncio. Eller satt, det såg mest ut som om hästen sprang och fipplade med olika ­växlar och inte fick i den rätta. Han letade efter den där tunga som han använde i försöket. ­Nuncio tappade någon meter här och där och både Forsgren och Skoglund

i kommentatorshytten började hetsa upp sig. Vad faen? Är han inte i ordning? Kan han ­inte hänga med? Vad tror du Lennart? Lennart hade ingen aning. Inte jag heller.

Måste ha känts overkligt

300 kvar ringde det i ”upp och hoppa och spurta-klockan”. Kom igen nu kisen, skrek Stefan Melander, nu är det faktiskt dags. Det är upplopp i Sprintermästaren och nu får du ta i lite. Då morrade Nuncio lite, petade upp kedjan på stora klingan och la i högsta ­växeln. Det gick lite trögt i axet men när han väl fick snurr på grejerna åt han decimeter efter decimeter trots att Volstead och Hillustrious var nere i otäcka farter, typ 60 knyck.

När de fick se honom komma upp på ­utsidan 50 meter före mål kan jag bara fanatisera om hur det måste ha känts. Overkligt, hur fasen kan han ta mark på oss? Hur är det möjligt?

Nuncio knäppte den heroiska duon på ­linjen och Stefan Melander hade vunnit Sprintermästaren igen. Han gjorde det med sitt livs stora kärlek Scarlet Knight (fyrbenta, Catarina Lundström är hans livskamrat) 2002 och nu, 14 år senare, var det dags igen.

Jag vet att det är omöjligt och fel att ­jämföra Nuncio med Scarlet Knight och jag anar att ingen häst någonsin kan ta Scarlets plats i Stefans hjärta men det är ändå som om Nuncio är på god väg att ta över andraplatsen som kanske Gigant Neo har (haft)?

”Det finns ingen häst som Scarlet Knight, den styrkan han hade, den finns inte. Ni ­måste fatta det. Jag har alltid undrat vad som fanns inne i honom, som gjorde honom så bra. Tänk om man hade kunnat kika in”, sa Melander när han ombads jämföra.

”Men jag skulle önska att alla som håller på med hästar fick köra Nuncio en gång. Jag kan säga att det drar till lite i grejerna... Volstead för resten, han var ju knappt slagen tvåa och kanske var han ännu bättre, vad tror ni? Nej, nu åker jag hem och vattnar banan vid fyra i morgon bitti. Det blir bra. Bada i Halmstad får Roger Walmann och de andra hålla på med”, avslutade ­Melander i känd yr stil. Han är speciell att lyssna på, man vet aldrig vart det bär. Det vet han ­inte själv heller.

Men en sak vet han. Hur man hittar fantastiska ­hästar. Där är han obestridd världsetta.