”Upplevt det värsta – inget kan bli värre nu”

Malins sorg och saknad efter livskamraten Jonas: ”Var allt för mig” • Familjen hedras med eget lopp på hemmabanan

Ett år har gått sedan uppfödaren och travprofilen Jonas Bergström gick bort i cancer.

Nu berättar änkan och travtränaren Malin Bergström om chocken och den svåra vägen tillbaka.

– Jonas ville inte släppa taget, han ville vara med sina barn, säger hon till Trav365.

Den 4 juli 2023 orkade inte längre uppfödaren Jonas Bergström stå emot sin svåra cancer som spridit sig till levern. Jonas blev bara 47 år.

Han levde på lånad tid och den hårda kampen var över.

Familjen Bergström hade då slitits mellan hopp och förtvivlan sedan den dag läkarna gett honom en dödsdom med tre månader kvar att leva.

Men Jonas gäckade sjukvården och levde längre än så, kanske på ren tankekraft, men också genom att ändra sina vanor med bland annat kost.

”Tappat 40 kilo”

I en öppenhjärtig intervju med Trav365, fem månader innan sin död, satte han ord på sina tankar, förhoppningar och känslor.

– Jag mår faktiskt bra trots att jag tappat 40 kilo och nästan saknar kondition och muskler, sa han då.

Amatörtränaren Malin Bergström träffade Jonas redan 1998, men det var först fem år senare som de blev ett par.

Sedan den dagen har de varit oskiljaktiga tills döden skiljde dem åt.

Chocken blev total när inte Jonas längre fanns.

Malin tappade fotfästet och visste inte alls hur hon skulle gå vidare och hantera livet.

Men på något sätt, sekund för sekund, minut för minut, hittade hon små steg framåt i tillvaron.

– Vi jobbar stenhårt, en dag i taget. För det går inte på något annat vis att ta sig igenom. Det är liksom en dimma och svårt att sätta ord på. Vissa dagar går numera ganska bra, vissa går inte alls. Men jag ska säga att mina barn är överjävliga. De lyfter alltihopa och har hållit ihop hela tiden, förklarar hon för Trav365.

”Okej att släppa taget”

Döttrarna Isa, 14, och Hilda, 16, betydde allt för Jonas när han levde. Ända in i sista andetaget fanns han med dem.

– De sista dagarna var Hilma på fotbollscup. Jag var tvungen att ringa hem henne för att säga hej då. Vi samlades hela släkten och trodde nästan att det var kört, det här var på en fredag. Men när alla var där satte sig Jonas och upp och gjorde slängkyssar till alla barn. Hilma hann hem och se det här, berättar Malin med gråten i halsen och fortsätter:

– Tjejerna skulle åka till Partille för att spela handbollscup. Jonas sa att de skulle åka och spela varpå de åkte. På tisdag dog Jonas, precis när tjejerna spelade första matchen. Jag berättade innan för Jonas att det gått jättebra, att Hilma gjort massa med mål. Jonas ville inte släppa taget, han ville vara med sina barn, men jag sa åt honom att det var okej att släppa taget.

”De hade spelat för pappa”

Hur går man vidare en sådan dag?

– Jag åkte direkt ner till Partille där tjejerna spelade i cupen. När de åkte ut brast det. De hade spelat för pappa. Sen var det bara en dimma, bara att ta sig framåt en minut i taget.

Ett år har gått. Kan du sätta ord på hur dagarna varit för dig och dina döttrar?

– Min systers man gick bort för fyra år sedan. Hon har tre barn som Jonas var som en pappafigur för. Mina barn och jag har sett att deras familj har klarat det. Vi har blivit så otroligt tighta. Så mycket sorg samtidigt som alla i familjen har ett driv som bara gör att vi ska framåt.

– Jag brukar tänka att vi upplevt det värsta som kan hända. Inget kan bli värre nu, därför blir det som ett lugn. Det är jätteskumt, men hindren för saker försvinner lite grann. Många har betytt otroligt mycket, inte minst min familj.

”Tacksam för småsaker”

Livets grymhet har bidragit till en ny syn på tillvaron för Malin. Det har gett en ödmjukhet och ett perspektiv som inte fanns tidigare.

– Jag går inte in i konflikter. Det är ofta bagateller på riktigt. Man önskar bara att alla kunde ta vara på varandra och den tid vi har tillsammans. Värdera det som finns, livet går inte i repris. Mår du dåligt, ta dig ur det! Se det lilla! Man blir nästan religiös. Jag känner mig tacksam för småsaker. Kan känna mig superglad över att få se på barnen spela handboll, fortsätter 47-åringen.

Vissa dagar är det mörkt för Malin, men andra dagar kan hon tillåta sig att skratta och tänka på framtiden med en försiktig optimism.

– Det finns inte bara sorg. Jag tycker vi har ganska roligt. Mina döttrar och jag var tighta innan men ännu tightare nu. De är så tillåtande. De vill att jag ska ut och träffa kompisar. Jag försöker tänka att livet ska fortsätta, att jag vill leva. Jag kommer inte få tillbaka Jonas. Jag vill inte att livet ska vara slut, säger Malin och berättar vidare:

– Sen vi träffades har vi levt i symbios. Det är en jättestor grej att bli egen. Vem är jag? Vad står jag för? Vad känner jag? Jag ”driftade” allt med Jonas förr, vi var samma. Den processen är svår att jobba med. Han var allt för mig, min bäste vän och man.

”Haft ganska dåligt samvete”

Hur har omgivningen betett sig efter Jonas bortgång?

– Vissa kan ”faca” i sorgen. Vissa andra vet inte hur de ska reagera och går omvägar och tittar ner. Vissa är rakt på och frågar direkt hur det går vilket jag föredrar. Jag trodde vissa var närmare men de klarade inte av det, där hade jag önskat något annat, men det är bara min önskan. Jag kunde också ringt och bett om hjälp.

– Jag har haft ganska dåligt samvete då jag sörjt. Barnen har försökt lyfta mig. Jättekonstigt att de här tjejerna haft förmågan, de är bara 14 och 16 år. Jag är så imponerad över hur de hanterar det här.

Malin Bergström är amatörtränare och har massor av fina tävlingsminnen ihop med Jonas.

Höjdpunkten i karriären var en stekhet julieftermiddag på Axevalla 2016 då familjens egna häst Galactica vann miljonloppet Stochampionatet.

Numera bedriver hon sin verksamhet i mindre skala.

– Hästarna betyder jättemycket, men jag har fått dra ner. Det är annorlunda att vara egen och försörja familjen. Jag har en tävlingshäst nu. Det har varit svintufft. Jag har ändå levt det här livet med glädje och tacksam för att vi haft som vi haft det. Segern med Galactica i Stochampionatet betydde allt för oss. All den lycka vi fick uppleva och Jonas som fladdrade runt och pratade med alla, berättar Malin Bergström.

Prisutdelare i familjens eget lopp

Under onsdagens V86-dag på hemmabanan Sundbyholm utanför Eskilstuna blir det på nytt känslosamt då familjen har fått lopp 1, ”Galactica och Familjen Bergströms Minneslopp”, uppkallat efter sig.

– Jag och tjejerna ska vara prisutdelare och äta mat med tjejernas fotbollstränare. Just ledarna har betytt så otroligt mycket. Det är beundransvärt. Det ska inte finnas någon förväntning utan de jobbar helt ideellt.

Hur bär du med dig minnet av Jonas i vardagen?

– Han är med mig hela tiden. Jonas älskade rovfåglar och det sitter numera ofta en rovfågel i hagen, så jag tror han är med mig. Jag väljer att se saker. Den är ofta där när jag är ute och kör och bara kommer över huvudet. Jag inbillar mig starkt att Jonas är med oss.