Kuskarna är inga hjältar
Publicerad 2012-06-19
Micke Nybrinks krönika – experterna vill att hästarna ska lyftas fram
Kolgjini sommarpratar i P1.
Det är en milstolpe för travet.
Längre ut än så når vi inte.
Nu kan vi börja fokusera på dem det handlar om.
Jag vill inte kalla det för en bomb men nog var det en 100-oddsare? Jaså, det räcker inte? 500 gånger då? Okej, det var i alla fall en jätteskräll. Lutfi Kolgjini ska sommarprata i P1, Sveriges Radios finrum, den 5 juli.
Vi som jobbar med travbevakning dagligen diskuterar ofta om hur viktigt det är att nå ut med vår sport till de breda massorna, ut i folkhemmet.
Travet är en sluten värld, även om den är stor. Den är sluten eftersom vi är så nördiga, eftersom vi liksom bara maler på med tips och står där och hyllar allt – eller om ni frågar mig: vi hyllar helt fel saker.
Travet har aldrig varit så folkligt och brett som när Legolas och Järvsöfaks härjade som värst. Alla visste vilka de var, hästarna som radade upp segrar och växte till profiler som inte bara travintresserat folk kände till. Det var Björn Borg, Ingemar Stenmark och Legolas.
Vi har haft fel fokus
Det här har tyvärr tappats bort av oss som älskar trav. Fokus har av någon märklig anledning flyttats från hästarna till människorna. Big mistake.
Men Kolgjini ska ju sommarprata, det kan ju inte Sanity eller Global Midnight göra? protesterar någon. Självklart inte, jag tycker att det är strålande att ”Ludde” får chansen och är tacksam att han insåg vidden av erbjudandet, att han inte rutinmässigt tänkte ”vad fasen ska jag säga, det verkar krångligt, jobbigt, nej, fråga någon annan”.
Om Åke Svanstedt sedan är med i Let’s Dance nästa gång är vi inne i ett riktigt stim.
Däremot tycker jag att vi som bevakar travet har hamnat snett. Vi måste sluta göra kuskarna och tränarna till hjältar och idrottsmän. Med all respekt för att Björn Goop och Jorma Kontio jobbar 100 timmar i veckan
– några idrottsmän eller stjärnor är de inte.
Hyllas för mycket
Stjärnorna och atleterna inom travet heter Commander Crowe, Sanity, Caballion och Friction. Det är de som springer, det är de som har puls, de är de som kämpar och krigar sig till seger. Vem som sitter bakom har viss betydelse men det hyllas alldeles för många kuskar efter svenska travlopp.
Vi säger så här. Ge mig fem år att träna och satsa på golf på heltid, obegränsat med tid, världens bästa tränare. Skulle jag kvala in till British Open då? Exakt, aldrig, inte en chans på miljonen. Mission impossible.
Men ge mig fem år i Åke Svanstedts stall, daglig hästkörning, träning, coachning, löpkörning. Sista två åren kör jag 1500 lopp om året. Skulle jag kunna vinna Elitloppet om jag fick chansen på hans bästa häst med Åke som ”caddie”?
Jag tror fan det, lite chans har jag.