Stig H: ”Skönt att kunna få njuta...”

Mattias Karlsson

Sportbladet tackar av mästertränaren efter över 1 300 krönikor i Sportbladet Det ska han göra nu Framtidsdrömmen

Stig H Johansson har slutat som krönikör i Sportbladet.

Legendarens tillvaro har undan för undan blivit mer anonym.

– Drömmen är fortfarande att dyka upp i vinnarcirkeln i något av de största loppen, säger 71-åringen.

Fredag den 21 maj 2004, en dryg vecka innan Elitloppet, debuterade Stig H Johansson som krönikör i Sportbladet.

Stig H lanserades på Sportbladets förstasida, huvudtidningens etta och löpsedeln. Inne i den rosa tidningen fanns ett längre reportage, premiärkrönikan hade den ganska franka rubriken: ”Ingen Victory Tilly i Elitloppet”.

Tisdag den 28 mars 2017 när det fortfarande är mellan vinter- och vårsäsong skrev han sin sista krönika för oss. Det var inget sentimentalt eller utsvävande farväl, utan innehöll lika typiskt mest sakligt kommenterande av aktuella händelser.

Över 1 300 krönikor

Stig H Johansson förtjänar hur som helst en ordentlig avtackning. Vi åkte ut med presenter och blommor till Stora Alby i Upplands Väsby.

Han har under de flesta av de här åren skrivit två krönikor i veckan, onsdagar och fredagar. Totalt över 1 300 krönikor.

Det är tussilagoväder. Vass värmande sol, isande vindar från norr och dött brunt fjolårsgräs.

Att besöka travgårdar brukar innebära splittrande stressade travtränare med ständiga avbrott mellan hästboxar, hagar, personal, utrustning och telefon där man som journalist får kämpa med att sticka in en fråga och försöka få ett svar i flykten emellanåt.

Stora Alby den här marseftermidddagen präglas av lugn, harmoni, ordning och reda. Stig H Johansson väntar oss, möter oss, bjuder in och tar sig tid.

Vår avsikt är att också stämma av hur Stig H:s liv och verksamhet ser ut 2017. Och på samma gång inte älta för mycket Victory Tilly, Mustard eller Queen L.

”Behöver mer egen tid”

Stig H är öppen, lägger ut texten och svävar iväg – han har självinsikt och bjuder emellanåt på sin lite torra humor.

– Jag har hållit på med krönikorna i många år och det har varit inspirerande. Men allt har sin tid, jag har lagt ner mycket tid och kraft på dem och jag kände nu att jag var färdig med det, säger Stig H.

Du har slutat som kusk, dragit ner på träningsverksamheten, lagt av som tv-expert; kan det ses som ännu ett naturligt steg att nu också lägga tidningskrönikorna åt sidan?

– Visst är det så, jag är också mindre engagerad i styrelser och annat. Jag har blivit äldre och behöver mer egen tid och kraft till familj och vänner.

– Jag vill åka bort lite mer än vad jag har kunnat göra tidigare. Och vi är ett gäng gubbar med bland annat Berndt Lindstedt som kan köpa en häst ihop och gå ut på krogen och käka på en fredagskväll, det hände aldrig tidigare att jag kunde göra det – så det är en friare tillvaro för mig och i många stycken trevligare också, tidigare kunde jag aldrig göra något före en tävlingsdag och det var nästan bara tävlingsdagar då.

– Det är bara att hålla tummarna för att jag får vara frisk så att jag kan njuta. Det är en annan livsstil nu och det är skönt att kunna få njuta av den också.

”Jag är fåfäng”

Vad har drivit dig som krönikör?

– Det har varit intressant att kunna ge sina egna åsikter på vad som händer i travet och det har kanske gjort att jag sett till att hålla mig ännu mer uppdaterad. När man kommer med synpunkter på det här sättet får man också mycket givande respons och input tillbaka.

Du har alltid varit väldigt uppskattad och populär hos våra läsare; vad tror du själv är orsaken är till det?

– De sportsliga framgångarna ligger väl i grunden till att jag fått viss pondus, mina kommentarer har kanske vägt lite tyngre än vissa andra. Jag har också alltid försökt vara seriös när jag har gett mig in i något.

Hur vill du att folk ska tänka på dig?

– Jag är fåfäng, jag vill att alla människor ska tycka om mig – men jag vet att det är omöjligt. Jag har många goda vänner, och bland kollegor tror jag att det är många som respekterar mig och jag tycker om att sitta ner och surra med dem.

– Det har förändrats, förr kunde man som konkurrenter inte alls umgås. Nu kan man gå ut och äta med andra tränare och det är bara trevligt, det har bara blivit en bättre mer kollegial värld.

Ni är ett gäng aktiva inom travet som har extraknäckt som tyckare i tidningar och tv; har du behållning av vad andra aktiva har för åsikter i media?

– Jag följer med i det mesta. Lutfi Kolgjini är en frisk fläkt, han säger exakt vad han tycker och tänker i alla sammanhang – det blir väldigt äkta.

Finns det någon bland de aktiva som inte jobbar i etablerad media som du tycker borde få chansen?

– En som har mycket idéer och är delaktig i flera sammanhang är Jörgen Westholm. Han tycker jag är en vettig kille att ha med.

Vad är det som driver dig i din träningsrörelse nu?

– Jag tycker verkligen om mitt jobb, det är en del av mitt liv och det är roligt att gå till stallet varje morgon. Eller kanske inte varje dag, är det snöblandat regn så är det inte så uppmuntrande – jag har inte haft så kul vinter vädermässigt här.

– Det som driver mig är att få jobba med hästarna. Det är på lagom nivå nu och jag har inte den stressen som när jag hade dubbelt så många hästar, och på två ställen dessutom – det är lite lugnare tempo och det känns nyttigt.

– Vi har några unghästar hela tiden som vi har lite förväntningar på och drömmar om ska kunna tävla på hög nivå, det är kryddan att vara med i de alla största loppen. Det driver mig också, men man vet aldrig.

– Att köpa en äldre häst som är etablerad går knappast, det är så orimliga pengar. Man får försöka hitta unghästar som har potential att bli något.

”Vi är mer upplysta”

Känner du dig gammal?

– Jag gör ju inte det. Men det har väl blivit så, man är inte lika gammal nu som för 50 år sedan när man är 70 år.

– Jag har pratat om det med jämnåriga kompisar också, vi har ett längre liv. Vi är mer upplysta, mer intresserade av att vara med i matchen och man lägger sig inte på sofflocket och kallnar.

Efter en timmes samtal finns en oro hos oss att inspelningen inte har fungerat och att inget finns sparat.

– Då är det bara att komma tillbaka i så fall. Så gör vi om det, det är inga problem, säger Stig H.

Vi kommer hur som helst alltid vilja höra av oss till dig för dina åsikter i aktuella ämnen; det är väl okej?

– Det får ni gärna göra. Det är inga problem.

Kanske vi ses i någon vinnarcirkel också?

– Det får vi hoppas. Då är jag som trevligast.

Stig H tackar artigt och korrekt, och går långsamt uppför dörrtrappan och in på sitt prydliga kontor igen.

Här håller han till, han syns inte på banorna och i andra sammanhang i samma utsträckning längre – men han är på något sätt alltid närvarande och när han tycker något så lyssnar alla.

Som travets gudfader.

3 nostalgiska frågor

▸ 1) När var du som bäst?

– Att jag har vunnit 29 championat på huvudstadsbanan Solvalla tycker jag ändå är den prestation som är skarpast och det jag är mest stolt över, det är jag nästan säker på är svårslaget. Konkurrensen kanske inte var lika hård som i dag – men det fanns Sören Nordin, Gösta Nordin, Gunnar Nordin och en del andra.

▸ 2) Vad var du bäst på?

– Jag fick in väldigt många bra etablerade hästar från USA – Peace Corps, Napoletano, Shogun Lobell … Jag tycker att jag var bra på att i ny miljö få dem att fortsätta springa bra, få dem motiverade och få dem hålla sig fräscha efter en tuff tävlingstid som unghästar i USA bakom sig.

▸ 3) Vem är den bäste du har mött?

– Jag hade många duvningar med Åke Svanstedt – han var en krigare och en vinnarskalle av guds nåde, och jag var detsamma så det blev lite kontroverser emellanåt. Men det blåste över, båda två blev lite äldre och mognare och förstod att vi var ungefär likadana så att det kokade över ibland.

– Svanstedt har varit nyfiken på allt och det har gett resultat. Han jobbade åt mig i början, jag märkte snabbt att han hade go i sig och ambitioner.

– I början när jag kom in på Solvalla var det Sören Nordin som var champion och som var skicklig på alla sätt och vis, och det blev väldigt mycket krig. Det var roligt på sitt sätt med den tuffa konkurrensen som innebar både ge och ta, det var en krydda i tillvaron att det inte bara lunkade på – det ska vara krig och fajt, det är underhållningsvärde att några kör mot varandra och kanske förstör sina egna chanser för att de är förbannad på någon annan.