”Jag vet vem han är”

Micke Nybrink

Micke Nybrink om rekordvinnaren och veckans tips

Kan man vinna för mycket?

Är Jim Frick en svikare?

Och vem är travets fiende nummer ett?

Det ska ni få svar på nu.

Veckan som gick handlade om 67- miljonersmannen. Jag vet vem han är, vi har haft mejlkontakt, men jag skulle aldrig drömma om att hänga ut honom. Jag har nämligen den största respekt för att han vill vara anonym.

Själv skulle jag inte vara så slipad som storvinnaren, att hålla truten är inte min bästa gren. Men efter någon vecka hade säkert ångesten knackat på. Din dumme fan, du och din stora käft.

Här har ATG ett stort ansvar. Det handlar nämligen om snuskigt mycket pengar. 67 miljoner är ingen liten sketvinst på 1,2 mille. När Remy Nilson, ATG:s vd, häller ut en skottkärra tusenlappar hemma hos en helt vanlig kille är situationen extrem. Han är sannolikt inte van att hantera enorma summor.

Det som är värst är ändå alla kriminella som ser sin chans. För 67 miljoner är en ­liga villig att gå ganska långt. Man rånar med helikopter för mindre, typ. Tänk om man i stället bara behöver ringa på dörren. Ja, ni fattar. Anonym är bara förnamnet på vad en storvinnare vill vara. Det kan nästan vara läge att byta identitet och liv.

Tänk er för, kuskar

Jim Frick lovade mig och Jocke Johansson en sak i onsdags i ATG-livestudion på Solvalla. Han skulle köra till spets med Only Lavec och svara ut storfavoriten Caddie Elenor. Jag spelade dagens dubbel med Jim spik och många ryggade. Informationen var ju värd guld. I loppet släppte Frick ledningen utan minsta strid och i samma veva började ni mejla. Jag fick även skit för att jag är mesig. Jag borde ha dömt ut Jim efter noter. Men nej, jag gör inte det. Vi kan aldrig tvinga en kusk att stå till svars i det här ­läget. Han är i sin fulla rätt att byta taktik. Däremot ska kuskar tänka sig för innan de säger något om taktiken, trots att vi tjatar och tjatar, då slipper vi sådant här. Men det är ju ändå ­halva nöjet att försöka få koll. Usch, ja.

Travets fiende nummer ett. Det är vi, alla­ vi som gnäller på hur loppen körs. Leif Fors mejlar:

”Sen länge har en unken stank legat över travet. Det pratas om tråkiga lopp. Ledar­ekipagen lufsar ohotat i mål som vinnare. Det svärs över några få catchdrivers som vinner alla lopp. Storstallen formerar sig som tunga avloppsproppar i loppen. Jag älskar travet med allt detta, men när snart det förbaskade gnället är det enda som hörs måste jag säga ifrån. Till slut tror alla på det och då är travet slut. Och vi grälar i stället över vem som drog fram spaden. Om favoriterna bara vinner från spets till 17 för 10 är det bara att håva in kulorna. Det är enkel matematik. Eller om de smiter ut från dubbla snikspår till femtio gånger. Men man måste ha ballar att förlora som en travspelare. Endast då lär man sig. Att vinna.”