"Lättare för brudar att ställa dumma frågor"

Gaffelband, Murphybländare och halvspår.

Så enkelt och tydligt för travfantastens öron men som grekiska i andras.

Hur lättillgänglig och lättbegriplig är egentligen travsporten?

Innan curling slog igenom på bred front var det inte många som kände till sportens regler och taktiska upplägg. Men man ville att vi skulle förstå och framförallt TV-kommentatorn Katarina Hultling förklarade på ett okonstlat, pedagogiskt och publikfriande sätt sportens finess. Vips satt folk som klistrade och hejade på Peja och Anettes lag.

Det finns exempel på sporter som är precis tvärtom. Som är uppnästa och ogästvänliga. Jag kan till exempel nada, zip, noll om golf. Ibland tror jag att jag är ensam om det och vid något tillfälle har jag försökt förstå storheten genom att titta på en match. Heter det förresten match i golf? Jag har ingen aning och jag begriper inte ord som slice, albatross och dubbelbogey. Det har heller inte känts som att man varit sugen på att förklara innebörden av orden. Hajar du inte så är du inte värd att titta, ungefär. Då tröttnar jag och byter kanal.

Exakt så beter sig säkert många när travloppen slingrar förbi på skärmen.

Rikstoto – en jubelidiot ?

I TV-sändningarna försöker vi hitta en balans när det gäller travterminologin. Vi kan inte prata till er som om ni vore småbarn. Då lackar ni trogna tittare ur. Ni som redan kan "allt". Men om vi enbart använder fackspråk talar vi över huvudet på er som har ett gryende intresse. Då är det ni som tröttnar istället. Det är en balansgång att hitta balansen med andra ord.

Även de aktiva kan bli mer öppna och toleranta mot noviserna. Bättre ”säljare” om ni så vill. Ofta fnissas det bakom ryggen på dem som inte behärskar uttrycken, de som släpper ut grodor. Jag har själv lett lite överseende när någon frågat om man får mer betalt för att en spik går in eller varför montéhästar inte tävlar mot sulkyhästar. (Det kanske inte är någon galen idé? Belöning för att man hittar spikarna låter trevligt och ett intressant handicap-lopp skulle det bli).

Min favorit är annars min måttligt travintresserade väninna som trodde att rikstoto var ett annat ord för jubelidiot…

Jag har hört om stora förmögna hästägare som haft häst hos stortränarna i åratal. De besökte vinnarcirkeln, lämnade morötter i stallet och betalade räkningarna punkligt. Men aldrig vågade de ställa frågor som: Vad är norsk gas? Vad innebär det att min häst ska entrapmentopereras? Åren gick och frågorna blev allt fler. Man kunde ju inte gärna fråga nu efter alla år. Av rädsla att bli utskrattad teg man hellre och låtsades hänga med i snacket. ”Bättre att vara tyst och bli tagen för en idiot än att öppna munnen och röja alla tvivel" Typ. Alla förutsatte förstås att den store och framgångsrike ägaren kunde allt.

Därmed fortsätter charaden.

Ingen missunnsamhet inom travet?

Det där förstår jag inte. Har man ett gryende intresse vill man veta mer och ställer man inga frågor får man inget veta. Lärdom är en skatt som följer sin ägare överallt. Kanske kan det i de här fallen vara en fördel att vara tjej? Det är lättare att som brud ställa ”dumma frågor” än att göra detsamma som stor finansman med pondus. Så ni som inte vågar: maila mig gärna de frågor ni aldrig vågat ställa så ska jag se till att ställa dem åt er.

Det finns dock ljuspunkter. Det stora ägargänget bakom Livi Barcelona till exempel har enbart positivt att säga om sitt inträde i travvärlden. De som har halkat in på ett bananskal känner sig väl omhändertagna. Ingen fråga är för dum och de upplever att alla är villiga att hjälpa till och förklara. De påstår till och med att de inte har träffat på en enda otrevlig person i travsammanhang och att alla gläds med alla. Ingen är missunnsam, andras framgång är bara festligt. Yeah right!

Men i en perfekt värld är det förstås precis så det ska se ut. Bra jobbat och fortsätt uppfattas så. Kanske blir det en ny spelare, åskådare eller hästägare av det hela i slutändan.