”Jag fick jätteproblem – hade svårt att sova”

Marie Nilsson om: • Framgångarna • Motgångarna • Nya karriären • Sambons olycka: ”De där veckorna var några av de värsta i mitt liv”

Marie Nilsson har tagit dubbla V75-segrar men inte synts till på travbanorna under en längre tid.

På grund av bland annat skadeproblem valde hon att sadla om och byta bransch.

– Jag fick jätteproblem med handlederna och hade svårt att sova, säger Marie till Trav365.

Marie Nilsson, sambo med proffstränaren Claes Svensson, var under många år en riktig färgklick på landets travbanor. Sedan sommaren 2017 har hon dock inte synts till i startlistorna och Trav365 fick sig en pratstund med den alltid så positiva damen om vad hon kan tänkas pyssla med för dagen.

– Sedan några år tillbaka så säljer och förmedlar jag hästar på heltid i mitt företag MC Sporthästar. Dels har jag egen uppfödning på mindre skala, men också en samarbetspartner i Danmark som ser till att hitta ridhästar runt om i Europa. Vi tar hit dem och ibland behöver de trimmas till lite, sedan letar vi efter nya ägare bland gymnasier, privatpersoner och ridskolor, berättar Marie.

Nilsson berättar att verksamheten går bra för dagen och det är mestadels färdiga tävlingshästar som köps in. Sådana som kanske inte längre håller på en högre tävlingsnivå men som passar för att lära upp våra yngre förmågor.

– Jag var väldigt nervös när covid kom att det skulle bli en nedgång men det blev snarare tvärtom. Det är en väldig efterfrågan på bra och snälla ridhästar. Bransch är dock tuff och köparna har lång tid på sig att returnera hästen om dolda fel uppdagas.

”Jag har det i blodet”

Hon har haft hästar på hjärnan sedan innan hon kunde gå och en stor anledning till det var hennes far. Marie är ridtjej i grund och botten. I och med hennes nuvarande jobb kan man säga att cirkeln är sluten.

– Pappa har alltid handlat med hästar så man kan säga att jag har det i blodet. Tävlingsmänniska som man är gav travet mig den där kicken under många år, medan man nu får densamma när det perfekta hemmet hittas åt mina ridhästar.

Hon halkade in i travet lite som på ett bananskal. Tydligen hade hennes kära pappa åter ett finger med i spelet.

– Han hade väl aldrig riktigt tyckt att det var skitkul att hänga på ponnytävlingar och så. Vi höll på en del med ardenner och en dag bestämde han sig för att köpa en travhäst, som sattes i träning hos Kjell P Dahlström. Han dög dock inte och det var typ ”skicka till slakten”, så vi tog hem honom. Jag kunde inget om trav men började träna den och tyckte att det var kul. Så vinner han två raka och på den vägen är det.

Marie skämtar vidare att travet där och då tycktes vara en barnlek, men att hon kom snabbt ner på jorden. Janne Quick, som hästen hette, vann visserligen ytterligare två lopp under sin karriär men någon stjärna blev han aldrig.

– Nej, någon superstar var han inte men efteråt började det rulla på allt mer och till slut sålde jag av ridhästarna. En tid senare träffade jag Claes och hade då ganska många hästar på amatörbasis.

Tvingades ge upp travkarriären

Nilsson skördade under en längre period fina framgångar både som skötare, kusk och uppfödare. En dag tvingades hon dock ta beslutet att ge upp loppkörningen och sadla om.

– Jag fick jätteproblem med handlederna, vilket jag ofta kände av i lopp när jag körde heta hästar. Plötsligt kunde fingrarna räta ut sig och då tappade jag greppet om tömmarna. Jag kände att det inte fick hända. Det var dock inte bara det utan många parametrar som spelade in.

Hon berättar vidare att en annan anledning var att hon i samma veva tappade flera av sina mest namnkunniga hästar och kvar återstod de så kallade ”matlappsjägarna”. En operation föreslogs men just då kunde hon inte undvara tiden.

– För dagen är det stor skillnad på hur det känns i handlederna. Då blev det dock mycket bekymmer efter att jag kört lopp eller gått träningsjobb. Jag fick svårt att sova och det var trots allt ett lätt beslut att sluta, dessutom längtade man tillbaka till ridhästarna. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan djur och brukar dessutom hjälpa mina föräldrar med att mjölka deras kor, något som hängt med hela livet.

Hur skulle du beskriva ditt liv nu jämfört med när travhästarna dominerade vardagen?

– Jag har funderat på det rätt ofta men jobbar egentligen med samma sak: hästarna. Dem har jag brunnit för sedan jag lärde mig gå. Den största skillnaden är nog att jag numera somnar i min egen säng under en hyfsad normal tid. Tidigare var man ute på travet hela nätterna. För dagen är det mycket kontakter med kunder och hästägare, det hade jag inte innan då jag var hästskötare och körde lopp.

Darius visade vägen ut i Europa

Saknar du åren när du reste land och rike runt?

– När det går bra kan jag göra det. Den där känslan när man vinner ett större lopp är ganska svårbeskrivlig. Andra dagar när man kollar på ATG Live och det är skitigt underlag, där våra hästar galopperat i tre av tre lopp... då är det rätt skönt att stänga av telefonen och bara lägga sig på kudden. Det här med att vara ute och åka saknar jag inte.

Vilka tre travminnen sticker ut för dig under alla dessa år i travets tjänst?

– Två av dem är med Darius, måste jag säga. Det första var när jag fick åka ner med honom till Paris och tävla. Jag hade knappt varit utanför ”70-skyltarna”, som vi brukade skoja om då jag inte var så berest. Det var inte mycket svenskar där och vi var bland de första, så det blev mycket skriverier och förstasidan i tidningen Paris-Turf. Han vann helt överlägset och det var jättestort.

– Sedan när han vann finalen i silverdivisionen under Elitloppshelgen. Den hästen har alltid legat mig varmt om hjärtat. Slutligen när jag tog min första V75-seger dagen innan julafton med Made It. Honom köpte vi som litet föl och det var mina föräldrar som ägde honom. Det var stort både för mig och dem.

”Opererades för en hjärntumör”

Den där kicken får hon för dagen huvudsakligen när dottern Joline tävlar i hästhoppning. Vid sidan brukar mamma Marie stå och darra som ett asplöv, precis som under den gamla goda tiden då hästar som Cenit Guy, Darius och Moving On härjade på travbanor runt om i Europa.

– Det är samma känsla som att stå vid sidan under ett travlopp med 400 000 i förstapris. Hon fyller 13 i år och har ridit ponny på medelsvår nivå. Hennes mål är att rida Svenskt Mästerskap. Man måste ha flera felfria rundor och hon har en klar. Hon kunde inte bli så mycket annat än tävlingsmänniska med de föräldrarna och är mycket envis med egna idéer, på gott och ont, ha ha.

Trav365 skrev under fredagen om den allvarliga olyckan som hennes sambo Claes råkade ut för 2019. Marie minns den dagen mycket väl.

– De där veckorna var några av de värsta i mitt liv. Min mamma opererades för en hjärntumör på måndagen och flyttades med ambulans under onsdagen. Då kontaktar Claes mig på telefonen och bara väser, utan att kunna fram så mycket ljud. Jag ringde ambulansen och när de kommer visar det sig att det är samma personal som precis kört ner mamma till Jönköping. De ser på vägen att det är samma familj.

Var din mors operation lyckad?

– Ja, det var den! Och hon mår bra än i dag. Allt har återgått till det normala.

”Som att springa ett maraton”

Att jobba med hästar tycks vara en riskfylld bransch och Marie berättar att även hon åkt i backen både en och flera gånger – både i samband med travlopp och hästhoppningen.

– Peppar, peppar har jag dock aldrig råkat ut för något allvarligt.

I samband med Claes olycka förstod Nilsson inte riktigt allvaret men när hon sedan fick ett samtal från sjukhuset, där de bad henne att skynda sig in, insåg hon att sparken träffat illa. En längre tid med rehabilitering följde för den envise tränaren som blev allt mer rastlös.

– Han är ju sådan och måste alltid göra något, men kunde då knappt ta sig ner för trapporna. Det var som att springa ett maraton. Det var jobbigt för oss alla men främst för honom.

Han hade tydligen lite svårt att prata under en period. Fanns det bara nackdelar med detta för egen del?

– (skratt) Det är ju jag som står för det mesta av pratet i familjen och märkte inte av någon större skillnad, avslutar Marie.