Wennerholm: Ingen succé för hemvändaren – än
Tony Mårtensson dominerade fullständigt under sina fem tidigare säsonger i Linköping.
Men hemkosten har inte varit någon succé. Än.
Ska ska han slå sina egna siffror från förr måste han börja gasa redan nu.
Och sedan bara fortsätta gasa.
Få spelare har varit så dominanta i sina klubblag som Tony Mårtensson.
På sina fem tidigare säsonger i Linköping snittade han exakt en poäng per match.
Han vann den interna poängligan fyra av fem möjliga.
Och enda gången han fick stryk var när det var NHL-lockout 2004-05 och han hade NHL-stjärnorna Kristian Huselius, Brendan Morrison och Mike Knuble framför sig.
Senast Tony Mårtensson spelade i SHL var 2009-10.
Då var han tvåa i SHL:s poängliga bakom Modos Mats Zuccarello.
Han tog Linköping till två raka SM-finaler 2007 och 2008, det närmaste klubben någonsin kommit ett SM-guld.
Kan han göra det igen?
Jag tvivlar.
Inte ensam i alla fall, som det kändes de tidigare gångerna.
Förtjänar att vara hyllad
Han förtjänar att vara en av den här säsongens mest hyllade återvändare, men vi får inte glömma att det var en stekhet 30-årig Mårtensson som försvann till Ryssland och senare Schweiz och en inte lika het 37-åring som kommit tillbaka.
Mårtenssons lysande siffror från storhetstiden är mer en fiende än vän den här vintern.
Nu fick han säsongens andra passningspoäng den här kvällen, då Linköping gjorde 1–1 i power play, bara för att se poängen strykas efter videogranskning.
Jag tyckte väl att han var värd den poängen, då han klockrent vann den tekning som bäddade för målet.
Men han står kvar på en den enda passningspoäng han gjort efter fyra spelade matcher.
Nu är det här ingen sågning. Det kommer förmodligen ta ett tag att komma in i spelet i SHL efter så många år utomlands och det går inte att komma med ett omdöme så här tidigt.
Men det finns andra namnkunniga återvändare som lyckats bättre.
Andra succémän
Det har varit succé för Frölundas Ryans Lasch, Färjestads Dick Axelsson och Djurgårdens Andreas Engqvist. För att nämna några.
Roligast tycker jag det är med Dick Axelsson som hade en extremt tung och skadefylld säsong i fjol, då han bara kunde spela åtta matchen för sitt Davos.
Jag var lite orolig då jag hört att Dick fått klartecken att sköta sommarträningen på egen hand, men han verkar sannerligen inte slarvat. Han har gjort fyra poäng (2+2) på sina tre spelade matcher och har +5 i plus/minus. Det går inte att klaga på hemjobbet.
Matchen, då?
Ja, det var väl inte en av de hetare drabbningar jag sett och att det stod 2–2 vid full tid kändes väl ganska rättvist.
Nu var det en annan hemvändare som klev fram och blev matchhjälte. Luleås Niklas Olausson gjorde själv 2–2 och spelade sedan fram en fri Johan Harju framför mål i förlängningen.
Luleå fortsätter att kryssa sig till segrar. Tre vinster av fyra möjliga och alla på övertid eller straffar.
Och det är en fröjd att se Luleås unge Einar Emanuelsson. Hans 1–0 var en uppvisning ur den högre skolan och det är Viktor Arvidsson-fart på både skridskoåkning och tvärvändningar.
Det blev samma siffror vid full tid mellan HV71 och Karlskrona vid full tid. Nu vann storfavoriten HV på straffar till slut - 3–2. Men bottentippade Karlskronas defensiv och snabba omställningar verkar betala sig den här säsongen också.
Men publikkrisen fortsätter tyvärr, trots att de flesta fick lönen i måndags.
De 5 824 som kom och såg Karlskrona i Jönköping är en av HV71:s sämsta publiksiffror sedan de flyttade in i Kinnarps Arena.
Och i Linköping satt bara 4 566 på läktarna.
Nu är tisdagar inga bra kvällar för hockey. Men ändå.
Så här uselt ska det inte vara.