”Jag ska till NHL”

Mark Owuya om genombrottet på isen, drömmarna och starten på karriären: Jag fick låna skydd av klubben

Idol-Mark, Mark in da Park eller ishockeymålvakten Mark Owuya.

För veckans hetaste spelare är svaret självklart:

– Hockey är mitt liv, så har det alltid varit. Musik är bara en hobby som jag tycker är jäkligt kul, säger Djurgårdens succémålvakt Mark Owuya.

För Sportbladet berättar han om pappans flykt från Uganda, hur han som pojklagsspelare sprang till träningarna och varför han kommer att bli bäst.

helskärm

Han gjorde ett omtalat framträdande i Idol 2006.

Han har en egen hemsida, egen blogg, en egenproducerad nyutgiven mixtape med tiotalet låtar.

Han sjunger, spelar, skriver låtar och producerar själv hemma i mammas lägenhet i Hägerstenshamnen.

Men Mark Owuya tycker det börjar bli dags att tona ner bilden av den mångsysslande artisten.

– Jag är väl inte speciellt mycket artist egentligen. Jag har inget skivkontrakt eller så. Det är mest att jag sätter mig ner och spelar lite gitarr när jag känner för det.

– Men så mycket håller jag inte på med musik. Jag tror många har missförstått det.

Hur trött är du på Idol-Mark?

– Alltså, hur menar du med trött?

Att namnet ständigt kopplas ihop med din roll som elitseriemålvakt.

– Nja, det är mest synd om dem som skriver det. De måste komma på något nytt annars kommer de att tappa läsare. För mig handlar det om att vinna, det är det enda jag tänker på. Vad som skrivs bryr jag mig inte om, jag läser ändå inte speciellt mycket.

Bakom den kaxige och självsäkra rapparen som gav Idol-juryn fingret för fyra år sedan finns en lite blyg och eftertänksam 21-åring.

Men framför allt: en seriös och extremt målmedveten idrottsman.

– Jag älskar att träna och är nog egentligen likadan i allt jag håller på med. När jag väl gör något vill jag göra det ordentligt, så bra det bara går.

Mark Owuya har en annorlunda bakgrund. Han är född i Sverige av en rysk mamma. Pappan kommer från Uganda.

Hur träffades dina föräldrar?

– Min farsa flyttade till Ryssland som ung, det var inte så bra tider i Uganda då. Min farfar var politiskt involverad, tror att han var inblandad i ett av de första demokratiska partierna där. Det hände någon grej, exakt vad är lite luddigt, men hans föräldrar fixade ett stipendium att plugga i Ryssland. Där träffade han mamma.

Men du är född i Sverige?

– Ja, de flyttade hit något år innan jag föddes, men hur mina föräldrar hamnade i Sverige har jag ingen aning om. De bor inte ihop längre, jag har bott med min mamma.

Fått vänta på chansen

Varför blev det ishockey?

– Det är ganska intressant faktiskt. Ingen i min släkt har någon koppling till ishockey. När jag gick på dagis i Hägersten var det några polare som alltid spelade bandy på gården och så fick jag höra att de även spelade hockey. Då ville jag jättegärna börja.

– Jag tjatade på morsan, men hon har aldrig haft bra ställt med pengar så hon ville absolut inte att jag skulle börja eftersom det är en så dyr sport. Men jag fortsatte tjata i två år och till slut gav hon efter.

Hur gammal var du då?

– Åtta, tror jag.

Och det blev Djurgården direkt.

– Ja, jag skulle ha börjat i MB (Mälarhöjden/Bredäng), de hade ett jäkligt bra lag då. Men morsan visste om en annan kille som skulle börja med Djurgården och hon kände hans farsa. Då tänkte jag: Djurgården, kan man börja där redan nu. Tyckte det lät ascoolt, så det var givet att jag ville göra det. Morsan hade ingen bil så kompisens farsa hjälpte till och skjutsade. När jag blev lite äldre sprang jag ofta till träningarna

Du sprang till träningarna. Hur långt var det?

– Några kilometer. Det var när vi fick eget omklädningsrum och kunde ha utrustningen kvar.

Din mamma hade det inte så bra ställt. Du var inte killen med värsta utrustningen?

– Verkligen inte. Sista pojklagsåret när jag var 13, 14 år fick jag egna skydd. Morsan hittade någon kanadensisk sida på internet med billiga grejer. Utrustningar är mycket billigare i Kanada och vi hittade något sätt att skeppa över den till Sverige. Innan dess hade jag lånat skydd från klubben. I början hade jag sjukt små benskydd, så det blev en hel del puckar på knäna.

För Mark Owuya är det ingen överraskning att hans spel håller för elitserien.

– Det kände jag redan för tre år sedan. Sedan är det skillnad på att känna det och att verkligen gå in och göra det.

Men han har fått vänta på sin chans. För två år sedan var han utlånad till Almtuna. Förra säsongen inledde han i Örebro och avslutade i Mora.

Men när Gustaf Wesslau flyttade till Nordamerika satsade Djurgården på Mark Owuya som backup till Stefan Riderwall.

”Hånades av kompisarna”

Nu har Owuya på allvar tagit upp kampen om rollen som förstemålvakt.

I de två senaste matcherna mot topplagen Färjestad och Linköping har Mark Owuya räddat 76 av 80 skott och har 95 i räddningsprocent.

– Det har gått helt okej. Det kan bli lite bättre, eller det kan bli mycket bättre så klart.

Vad hade du för förväntningar inför säsongen?

– Det jag tänkte då är samma som jag tänker nu. När jag väl får chansen ska jag spela så bra jag bara kan. Det är det enda mål jag har.

Finns det något slutmål?

– Att bli bäst. Att spela i NHL.

Ingen tvekan där?

– Nej, nej. När jag var yngre och sa att jag skulle spela i NHL hånades jag av mina kompisar. Men jag sa att om jag verkligen vill så kommer jag att göra det. Om jag hela tiden vill det och hela tiden jobbar hårdare än alla andra varför skulle jag inte göra det?

Var kommer den starka tron i från?

– Någon gång när jag var liten såg jag ett barnprogram där någon sa att om man bara tror på sig själv kan man göra vad man vill. Därifrån har jag bara trott det. Det bara är så.