Ros: Rädda ögon, trötta ben – nu måste Luleå sluta gnälla och fokusera på hockey igen

Tomas Ros

helskärm

Luleå har startat ett gerillakrig – mot domarna, Ishockeyförbundet och AIK.

Men den största förloraren är de själva.

Se bara hur laget föll ihop i den andra perioden i går.

Tror Luleå gör bäst i att knipa igen framöver, annars blir det fiasko i kvartsfinalen.

Kvartsfinalserien mellan Luleå och AIK är redan en klassiker. Först grundstenen att Luleå valde AIK långt innan de visste vilka lag som var klara för slutspel. De hade redan bokat hotell och mat innan serien var färdigspelad.

Tändvätska.

Och när AIK kör i gång med ett klassiskt ordkrig och angriper domarna inför första kvartsfinalen går propparna på Luleå.

Ett proppskåp som fullständigt smälte sönder när domen mot Chris Abbott kom i går.

Presskonferens – mitt under match – och både Chris Abbott och sportchef ”Osten” Bergström sågade allt, förbundet, domarna och disciplinnämnden, i synnerhet. Det här skedde alltså mitt under den tredje kvartsfinalen i ett läge där det stod 0–0 i den så viktiga matchen. När media lyssnat färdigt på Abbott/Osten och bänkat sig på pressläktaren igen väntade ett målkalas av AIK.

0–1, 0–2 och 0–3 – på några minuter.

Jag fick flashbacks från en match med Modo när Peter Forsberg kallade till presskonferens, mitt under en match, och sa att han tar time out på grund av den klassiska foten. Modo förlorade den matchen, mot HV 71, 4–6.

Samma förbannelse och energiläckage uppstod för Luleå när lagledningen valde att sätta Abbott på en piedestal och låta honom ösa kräkmedel över allt och alla.

Måste hitta disciplinen igen

Nu är det dags för Luleå att knipa igen och fokusera på hockeyn. Hitta ett sätt att ta tillbaka befälet i matchserien mot smarta AIK. Den tendens som jag ser i spelet är att Luleå-iterna ser trötta ut, faktiskt. Man är inte lika kliniska i forecheckingen eller i powerplay och jämför snittet insläppta mål i grundserien (1,89) med slutspelet (3,33) och man får ett kvitto att maskinen Luleå går på tomgång. Jag är van att se ett Luleå som vinner med 2–1 eller 3–1 och är som en slipad turbin utan att släppa till några målchanser.

Nu ser jag ett pressat lag med rädda ögon, stela handleder och trötta ben.

Ett lag som inte orkar hålla disciplinen i spelet och utan den blir man som vilket annat elitserielag som helst.

Det som är fascinerande med AIK i slutspelet 2012 är att man inte är beroende av Viktor Fasth eller superduon Gynge/Rosén. Trion tillhör definitivt inte förgrundsfigurerna i slutspelet och Gynge och Fasth är på gränsen till underkända. Funderar på om de skulle vakna till liv. Hur bra blir AIK då? Hur orkar maskinen Luleå stå emot den extra kraften?